lagars befästande eller stiftande mot yttrande rätt och personlig frihet, allt hvarigenom folkets pengar kan åtkommas, vare sig genom tillfälliga åtgärder eller öfverlagda beräkningar och planer, allt sådant finner försvar på Riddarhuset, I funktioner, der frälse och ofrälse mötas, i. Utskott, Revisioner och andra riksdagsaffärer, är det så vanligt att adelsmännen försvara och söka genomdrifva det godtyckliga, enväldiga,. despotiska, barbariska, att hvarje fall, då de ej. göra det, nästan räknas till undantagen och väcker förundran. Ofrälset betraktar derföre adeln inom representationen snart sagdt såsom en för dei allmänna bästa hinderlig klass, som icke bör ega talan förr än han företer fullmakt. Våra förfäder införde, liksom af egen drift, plägseden af offentliga öfverläggningar eller bolagsstämmor rörande landets bästa. Men ifrån det ögonblick, då icke hvarje odalman mer kunde infinna sig dervid, började de mäktigaste, omgifne af sina vasaller och underlydande att få öfverhandea vid besluten, utan afseende på kallelse eller fullmakt af mängden. Dessa missbruk lärde Svenska folket att rätt begripa och värdera fullmakt och förtroende vid offentliga uppdrag. Af allt hvad den närvarande ståndsrepresentationens existens bordt i folkets sinRen innöta, är ingamting som säkert fastnat mer än den föreställningen att den, som skall vara riksdagsman, måste ega fullmakt. Icke under alltså, att folket finner det otillbörligt och vådligt, att adeln eller rättare det lilla antalet af nu representerande af adeliga hufvudoch ättemän taga sig talan på folkets vägnar utan dess fullmakt, åberopande till grund för denna visserligen grundlagliga, men derföre icke dess bättre upplagna rättighet, födseln, men icke någon kurs af nyttig verksamhet eller medborgerlig utmärkelse. Våra religionsböcker, våra prester, våra moraliska afhandlingar och slutligen revolutionerna hafva alla predikat om fåfängligheten af bördens företräden; intet under derföre, om förargelse väckes af födselns forifarande anspråk att stå qvar i en så superlatif skepnad, i trots af alla de bannlysningar, man ända ifrån barndomen hört förkunnas deremot; och om, med undantag af adeln sjelf — hvarjaf dock ganska många och deribland ganska (ansedde medlemmar förklarat sig emot börds sjelfskrifvenheten — hela det öfriga folket önskar, att den måtte försvinna och utbytas mot I representation på grund af val; det är mer än 2 millioner niohundranittiotusen röster mot tiotusen. Om då, emot allmänna rösten af en så ofantlig majoritet bördsrättens ovilkorliga anspråk skulle bibehållas i en ny representationsform, skall vål denna form äga en långvarig stabilitet? Det lärer ingen påstå. Och om, icke I dessmindre bördsrättens fortfarande eller upphäfvande efter den nya formens antagande, gjordes beroende af bördsrepresentanterne sjelfva — konungamakten borde i sanning akta sig att (alltför mycket gynna detta företråde — är icke den nya formen i och med detsamma be röfvad förmågan att sjelf reformera sig i denna vigtiga punkt, och tvungen att vänta reformen från revolutionära rörelser utifrån? Att intaga bördsrätten till större eller mindre del uti en högre Kammare, har endast af några få blifvit föreslaget och lärer icke på allvar komma i fråga, emedan det ickejl blott röner ett oblidkeligt nej från de ofrälse klasserne, utan äfven står i rak strid med den princip, man uti den öfre Kammaren vill nedlägga. Detta är en motståndsprincip, till följe af hvilka den öfre kammaren skulle vid kritiska tillfällen sätta sig emot den nedres, ja hela folkets opinion, och dymedelst befria konungamakten från äfventyret att styra mot folkets vilja. Men för att göra motstånd, fordras icke blott vilja, utan äfven förmåga eller fasthet. Då öfre kammaren icke får repli era på konungamakten, så har den ej att sökaj: stöjdepunkten för sin fasthet annorstädes än i!! folkets förtroende. Den måste således utgöras ; af folkets högst betrodde män, med hvilkas be-; slut detta nöjer sig, ändoek att de strida mot! folkets egna önskninger i de mest kritiska fall, !! d. v. s. vid sådane tillfällen då folkets röst är) som högljuddast. Att mot denna röst ställa ( maktspråket af ett eller annat dussin individer, som ieke stå på annan grund än sin börd, är4 lindrigast sagdt en löjlighet. Det är att an; a I s t 8 d k vända den svagaste befattningen på det mest hotade stället och det vid de farfullaste tillfällen. Än ett skäl torde blifva åberopadt för en öfre kammares inrättande, nemligen afsigten att deruti finna en trappa till inträdet i ministe-. ren. Men nu är det en i lag uttryckt, och af hela folket med stigande ilver försvarad grundsats, att icke börd utan skicklighet skall gälla,j 1 fråga om befordringar till rikets embeten;Ss genom antagande af motsatsen, hade man ju å-! ter 1 öfre kammaren nedlagt en princip, som p redan är störtad, och ytterligare skall störtas.jg a J Biskoparnes sjelfskrifvenhet har i sjelfva verkat inoseN ANNAN ernund än fruktan fär dan för