lagars befästande eller stiftande mot yttrande
rätt och personlig frihet, allt hvarigenom folkets
pengar kan åtkommas, vare sig genom tillfälliga
åtgärder eller öfverlagda beräkningar och pla-
ner, allt sådant finner försvar på Riddarhuset,
I funktioner, der frälse och ofrälse mötas, i.
Utskott, Revisioner och andra riksdagsaffärer,
är det så vanligt att adelsmännen försvara och
söka genomdrifva det godtyckliga, enväldiga,.
despotiska, barbariska, att hvarje fall, då de ej.
göra det, nästan räknas till undantagen och väcker
förundran. Ofrälset betraktar derföre adeln i-
nom representationen snart sagdt såsom en för
dei allmänna bästa hinderlig klass, som icke bör
ega talan förr än han företer fullmakt.
Våra förfäder införde, liksom af egen drift,
plägseden af offentliga öfverläggningar eller bo-
lagsstämmor rörande landets bästa. Men ifrån
det ögonblick, då icke hvarje odalman mer kun-
de infinna sig dervid, började de mäktigaste,
omgifne af sina vasaller och underlydande att
få öfverhandea vid besluten, utan afseende på
kallelse eller fullmakt af mängden. Dessa miss-
bruk lärde Svenska folket att rätt begripa och
värdera fullmakt och förtroende vid offentliga
uppdrag. Af allt hvad den närvarande stånds-
representationens existens bordt i folkets sin-
Ren innöta, är ingamting som säkert fastnat mer
än den föreställningen att den, som skall vara
riksdagsman, måste ega fullmakt. Icke under
alltså, att folket finner det otillbörligt och våd-
ligt, att adeln eller rättare det lilla antalet af
nu representerande af adeliga hufvud- och ätte-
män taga sig talan på folkets vägnar utan dess
fullmakt, åberopande till grund för denna vis-
serligen grundlagliga, men derföre icke dess
bättre upplagna rättighet, födseln, men icke
någon kurs af nyttig verksamhet eller medbor-
gerlig utmärkelse. Våra religionsböcker, våra
prester, våra moraliska afhandlingar och slutli-
gen revolutionerna hafva alla predikat om få-
fängligheten af bördens företräden; intet under
derföre, om förargelse väckes af födselns fori-
farande anspråk att stå qvar i en så superlatif
skepnad, i trots af alla de bannlysningar, man
ända ifrån barndomen hört förkunnas deremot;
och om, med undantag af adeln sjelf — hvar-
jaf dock ganska många och deribland ganska
(ansedde medlemmar förklarat sig emot börds-
sjelfskrifvenheten — hela det öfriga folket ön-
skar, att den måtte försvinna och utbytas mot
I representation på grund af val; det är mer än
2 millioner niohundranittiotusen röster mot tio-
tusen.
Om då, emot allmänna rösten af en så ofant-
lig majoritet bördsrättens ovilkorliga anspråk
skulle bibehållas i en ny representationsform,
skall vål denna form äga en långvarig stabili-
tet? Det lärer ingen påstå. Och om, icke
I dessmindre bördsrättens fortfarande eller upp-
häfvande efter den nya formens antagande, gjor-
des beroende af bördsrepresentanterne sjelfva —
konungamakten borde i sanning akta sig att
(alltför mycket gynna detta företråde — är ic-
ke den nya formen i och med detsamma be
röfvad förmågan att sjelf reformera sig i denna
vigtiga punkt, och tvungen att vänta reformen
från revolutionära rörelser utifrån?
Att intaga bördsrätten till större eller min-
dre del uti en högre Kammare, har endast af
några få blifvit föreslaget och lärer icke
på allvar komma i fråga, emedan det ickejl
blott röner ett oblidkeligt nej från de o-
frälse klasserne, utan äfven står i rak strid
med den princip, man uti den öfre Kam-
maren vill nedlägga. Detta är en motstånds-
princip, till följe af hvilka den öfre kammaren
skulle vid kritiska tillfällen sätta sig emot den
nedres, ja hela folkets opinion, och dymedelst
befria konungamakten från äfventyret att styra
mot folkets vilja. Men för att göra motstånd,
fordras icke blott vilja, utan äfven förmåga el-
ler fasthet. Då öfre kammaren icke får repli
era på konungamakten, så har den ej att sökaj:
stöjdepunkten för sin fasthet annorstädes än i!!
folkets förtroende. Den måste således utgöras ;
af folkets högst betrodde män, med hvilkas be-;
slut detta nöjer sig, ändoek att de strida mot!
folkets egna önskninger i de mest kritiska fall, !!
d. v. s. vid sådane tillfällen då folkets röst är)
som högljuddast. Att mot denna röst ställa (
maktspråket af ett eller annat dussin individer,
som ieke stå på annan grund än sin börd, är4
lindrigast sagdt en löjlighet. Det är att an- ;
a
I
s
t
8
d
k
vända den svagaste befattningen på det mest
hotade stället och det vid de farfullaste tillfäl-
len. Än ett skäl torde blifva åberopadt för en
öfre kammares inrättande, nemligen afsigten att
deruti finna en trappa till inträdet i ministe-.
ren. Men nu är det en i lag uttryckt, och af
hela folket med stigande ilver försvarad grund-
sats, att icke börd utan skicklighet skall gälla,j
1 fråga om befordringar till rikets embeten;Ss
genom antagande af motsatsen, hade man ju å-!
ter 1 öfre kammaren nedlagt en princip, som p
redan är störtad, och ytterligare skall störtas.jg
a
J
Biskoparnes sjelfskrifvenhet har i sjelfva ver-
kat inoseN ANNAN ernund än fruktan fär dan för