ligt, eåuru det i min ungdoms skeleår flitigt bru-
kades. Nu är det bortlagdt och ansedt för otymp-
ligt. At: beskrifra hvad gdelsmannen i allmänhet
känmer om sig sjelf och sitt stånd, torde väl pu
vara något svårt och den nu talande anses mindre
behörig att derom utiåta sig; men likgodt, finge jeg
döma andra ofter mig sjelf, så skulls jag säga: att
de med titel eller utmärkelse förenade namn, stam-
fädren, genom uppoffringar och förtjenster om det
allmänna, förvärfvat åt sina ättlingar, såsom min
gjort det åt mig, dem vilja vi, efter vi hafva dem,
bibehålla åt våra afsomlingar såsem talismän eiler
tecken, varmnande för moralisk förnedring oca äg-
gande till lika fosterländsk anda som förfådrens;
men för att bära denna ärfda, om än at andra fö-
ga skattade klenod utan förebråelse och låta den
gälla för sig hvad den kan, till dess tiden bortblan-
dade alla personligheter i en enda, hela nationens
framför andra framlysande ädelhet, så att namnet
Svensk, såsom ferdom, i amdra länder var utmärkel-
50 nog, — så vilja vi visst icke längre såsom korps
eller kast stå afsöndrada från det öfriga folket i
rättigheter, om de ock vore af mera betydenhet
och mera aktade än den enda nu qvarstående med-
födda och ganska vanskliga represemtationsräsien
nu är; och vare det låagt ifrån Svenska Adeln,
hvilken, om den ock någen gång gjort sig förtjont
af förebräelse för att halva låtit de mensktliiga svag-
heterna fåfänga och maktbegär inverka ofördelak-
tigt på rikets väl, dock så mången gång, sedan det- ;
ta rike af den store Gustaf grundlades, motstått
yttre och iuvre våld för att frälsa riket, oeh icke
allenast ledt sina villigs följande landsmän till hög-
sta spetsen af nationalära, till upplysning och all-
män lyftning ur barbariet, utan äfven räddat dem
mer än en gång, då de voro dem förutan rådlösa,
från despotismeus ok och nosa — vare det långt i-
från oss, säger jag, att vilja skatta,ett adeisdiplom
lika högt som en sennskyldig fullmakt, att vara vår-
dare om detta lands och detta folks sanna intressen.
Det förra är numera endast en dekoration, det an-
dra åter eti bovis på erkänd, rationel andel i en
stassmagt, och de böra derföre aldrig förblandas.
Också tror jag mången riddersman med mig kun-
na intyga, att äfven då han står talande bär på
deita rum, bsprydt med hans egen och bhaxs kem-
raters sköldemärka, så är den blicz eller den tan-
ke han ditåt rigtar, blott flygtig och tillfällig, emot
de vida mer alvarliga, ja hela hans själ och tanke-
förmåga öfverväldigande, som han egnar åt det all-
männas intressen, när det gäller att framträda så-
som statsman, såsom lagstifiare eller medlare mel-
lan regenten och nationen. Så ringa anspråk han!
än i någondera egenskapen må ega, äro troligen de
fall högst sällsynta, hvaruti någom kan sägas vara
medvetande af, eller kunna bi öfvervissad om, att
han vid utöfningen af sitt Riksdegsmannakall före- I
ställt sig, att han borde tänka, tala och rösta som
en adelsman, eller att han representerade sin ätt
eller sig sjelf. Snarare är det mig möjligt, att det
förhållande, hvartill han såsom tjensteman eiler el-
jest stått till regenten eller till vissa korpser, haft
ett mägtigt inflytande på öfvertygelse och yttring.
Hvad mig sjelf beträffar, bar jag aldrig represente-
rat någonting, om man så bebagar, och hela be-
greppet representera, på det sättet uppfasteadt, är
en pur fiktion, em dikt, en abstraction. Jag har
blifvit Riksdagsman, då lagen hittills varit sådan,
att egenskapen af adelsman medgifvit migibegagna en
yttrande rät, som mårgen annan like, och såsom i
hufvudman, mer berättigad försmått begagna, der-
före, att mitt omdöme, mir känsla segt mig, att
jag icke berdo tiga. Jag vet ej att jag kunnat tän-
ka, tala eller v- era annorlunda, om jag varit vald
— eller att jag utom detta rum fört annat språk
än här — med eti ord: om man vill anställa för-
hör med mig eller hvilken annan ärlig Riksdagsman
1 annat Stånd som heldst, så skola vi förneka ifrån
början till slut, att vi någonsin under öfverläggnin-
gar om allmänna ärenden tänka på om vi repre-
sentera något annat än vår egen öfvertygelse om
det bästa, det kiokaste och nyttigasto. Må man
icke förblanda de misstag, frivilliga eller ofrivilli-
ga, som kunna härledas från egna fördelar eller
menskliga passioner och svagheter! Sådant allt,
Gudnås! är oskiljaktigt i mer eller mindre grad
från vår natur, ehuru somhällsskicket är det enda,
som både kan utveckla eller utrota detta onda frö.
Detta är dock någonting helt annat än ståndsintres-
set. Rotfäste i vår natur har det förra, men icke
det sednare. Semma stund vi borttsga Riksdags-
ståndsskilnaden, så försvinner iniresset. Jag skul-
je vilja säga, att dot är en brokig narrkåpe, som
aktören påtager, när han träder upp i ståndsrum-
met, men som ham sjelf ler åt, när han kommer utl
från teatern. Riksdagsmännen A., B., C., D. må
nu perorera inför sina husgudar; för hög- och väl-
boresheten, för hög- och ärevördigheten, för det
högtärade och det hedervärda i hvarje ståndsrum,
tiksom Romaren af gammal vana bugade sig för sine
penates, då han inträdde i sina; men att för desse
fantastiske varelser uppoffra eller återhålla foster-
landets väl, derom borde vi väl icke mera väcka
fråga än Romaren, som ställde träbilderna helt sim-
pelt å: sidan, vär någon annan nyttigare möbel be-
höfde rum. Herrar A., B, C., D., befriade från
dessa belätens närvaro, skulla ofelbart vara än bät-
tre Riksdagsmän, de skulla icke tänka sig foster-
landets söner, fördelte i 4, 5, 6, eller ännu flare!
flockar, stundom grimacerande mot hvarandra, utan
se i dem alla siva landsmän, mod ett gemensamt
mål och intresse: religiös, moralisk och materiel
förkofran, ech desse landsmäns politiska rättigheter
skulle de vårda såsom sina egna medborgerliga —
eller ock i motsatt fall — af landsmännen förnekas
såsom antingen sjelfvisko, oskicklige eller oerfarne.
Dosse egenskaper eller rättare deras motsatser, 0. 8. V.
Osgennytta, nit, skicklighet och kunskapnr skulle
då bestämma klassfördelningen och att förvärfva
eller ådagalägga sådane, dertill finnes förmåga hos
alla Stånd, hos alla yrkens idkare. Dan som vill
neka detta, ihågkomme hvad Thorild svarade sin
vittre motståndare: Stockholmsposten, att flusecn-
de Homerer kunna icke hindra en djekne från
Strengsnäs att skrifva en gudomlig rad om han
kan och vill.s — Viljan är hufvudsaken, förmågan
åtor! — jag vill icke undersöka hutu den för när-
varande är fördelad på de respektive Ståndsrepre-
sentationerne; men icke ligger den ovilkorligen
na hvarkan Stånde- allar embetsmanna-egenskapsi.
-— Ar bt me
-