ligt, eåuru det i min ungdoms skeleår flitigt brukades. Nu är det bortlagdt och ansedt för otympligt. At: beskrifra hvad gdelsmannen i allmänhet känmer om sig sjelf och sitt stånd, torde väl pu vara något svårt och den nu talande anses mindre behörig att derom utiåta sig; men likgodt, finge jeg döma andra ofter mig sjelf, så skulls jag säga: att de med titel eller utmärkelse förenade namn, stamfädren, genom uppoffringar och förtjenster om det allmänna, förvärfvat åt sina ättlingar, såsom min gjort det åt mig, dem vilja vi, efter vi hafva dem, bibehålla åt våra afsomlingar såsem talismän eiler tecken, varmnande för moralisk förnedring oca äggande till lika fosterländsk anda som förfådrens; men för att bära denna ärfda, om än at andra föga skattade klenod utan förebråelse och låta den gälla för sig hvad den kan, till dess tiden bortblandade alla personligheter i en enda, hela nationens framför andra framlysande ädelhet, så att namnet Svensk, såsom ferdom, i amdra länder var utmärkel50 nog, — så vilja vi visst icke längre såsom korps eller kast stå afsöndrada från det öfriga folket i rättigheter, om de ock vore af mera betydenhet och mera aktade än den enda nu qvarstående medfödda och ganska vanskliga represemtationsräsien nu är; och vare det låagt ifrån Svenska Adeln, hvilken, om den ock någen gång gjort sig förtjont af förebräelse för att halva låtit de mensktliiga svagheterna fåfänga och maktbegär inverka ofördelaktigt på rikets väl, dock så mången gång, sedan det; ta rike af den store Gustaf grundlades, motstått yttre och iuvre våld för att frälsa riket, oeh icke allenast ledt sina villigs följande landsmän till högsta spetsen af nationalära, till upplysning och allmän lyftning ur barbariet, utan äfven räddat dem mer än en gång, då de voro dem förutan rådlösa, från despotismeus ok och nosa — vare det långt ifrån oss, säger jag, att vilja skatta,ett adeisdiplom lika högt som en sennskyldig fullmakt, att vara vårdare om detta lands och detta folks sanna intressen. Det förra är numera endast en dekoration, det andra åter eti bovis på erkänd, rationel andel i en stassmagt, och de böra derföre aldrig förblandas. Också tror jag mången riddersman med mig kunna intyga, att äfven då han står talande bär på deita rum, bsprydt med hans egen och bhaxs kemraters sköldemärka, så är den blicz eller den tanke han ditåt rigtar, blott flygtig och tillfällig, emot de vida mer alvarliga, ja hela hans själ och tankeförmåga öfverväldigande, som han egnar åt det allmännas intressen, när det gäller att framträda såsom statsman, såsom lagstifiare eller medlare mellan regenten och nationen. Så ringa anspråk han! än i någondera egenskapen må ega, äro troligen de fall högst sällsynta, hvaruti någom kan sägas vara medvetande af, eller kunna bi öfvervissad om, att han vid utöfningen af sitt Riksdegsmannakall föreI ställt sig, att han borde tänka, tala och rösta som en adelsman, eller att han representerade sin ätt eller sig sjelf. Snarare är det mig möjligt, att det förhållande, hvartill han såsom tjensteman eiler eljest stått till regenten eller till vissa korpser, haft ett mägtigt inflytande på öfvertygelse och yttring. Hvad mig sjelf beträffar, bar jag aldrig representerat någonting, om man så bebagar, och hela begreppet representera, på det sättet uppfasteadt, är en pur fiktion, em dikt, en abstraction. Jag har blifvit Riksdagsman, då lagen hittills varit sådan, att egenskapen af adelsman medgifvit migibegagna en yttrande rät, som mårgen annan like, och såsom i hufvudman, mer berättigad försmått begagna, derföre, att mitt omdöme, mir känsla segt mig, att jag icke berdo tiga. Jag vet ej att jag kunnat tänka, tala eller vera annorlunda, om jag varit vald — eller att jag utom detta rum fört annat språk än här — med eti ord: om man vill anställa förhör med mig eller hvilken annan ärlig Riksdagsman 1 annat Stånd som heldst, så skola vi förneka ifrån början till slut, att vi någonsin under öfverläggningar om allmänna ärenden tänka på om vi representera något annat än vår egen öfvertygelse om det bästa, det kiokaste och nyttigasto. Må man icke förblanda de misstag, frivilliga eller ofrivilliga, som kunna härledas från egna fördelar eller menskliga passioner och svagheter! Sådant allt, Gudnås! är oskiljaktigt i mer eller mindre grad från vår natur, ehuru somhällsskicket är det enda, som både kan utveckla eller utrota detta onda frö. Detta är dock någonting helt annat än ståndsintresset. Rotfäste i vår natur har det förra, men icke det sednare. Semma stund vi borttsga Riksdagsståndsskilnaden, så försvinner iniresset. Jag skulje vilja säga, att dot är en brokig narrkåpe, som aktören påtager, när han träder upp i ståndsrummet, men som ham sjelf ler åt, när han kommer utl från teatern. Riksdagsmännen A., B., C., D. må nu perorera inför sina husgudar; för högoch välboresheten, för högoch ärevördigheten, för det högtärade och det hedervärda i hvarje ståndsrum, tiksom Romaren af gammal vana bugade sig för sine penates, då han inträdde i sina; men att för desse fantastiske varelser uppoffra eller återhålla fosterlandets väl, derom borde vi väl icke mera väcka fråga än Romaren, som ställde träbilderna helt simpelt å: sidan, vär någon annan nyttigare möbel behöfde rum. Herrar A., B, C., D., befriade från dessa belätens närvaro, skulla ofelbart vara än bättre Riksdagsmän, de skulla icke tänka sig fosterlandets söner, fördelte i 4, 5, 6, eller ännu flare! flockar, stundom grimacerande mot hvarandra, utan se i dem alla siva landsmän, mod ett gemensamt mål och intresse: religiös, moralisk och materiel förkofran, ech desse landsmäns politiska rättigheter skulle de vårda såsom sina egna medborgerliga — eller ock i motsatt fall — af landsmännen förnekas såsom antingen sjelfvisko, oskicklige eller oerfarne. Dosse egenskaper eller rättare deras motsatser, 0. 8. V. Osgennytta, nit, skicklighet och kunskapnr skulle då bestämma klassfördelningen och att förvärfva eller ådagalägga sådane, dertill finnes förmåga hos alla Stånd, hos alla yrkens idkare. Dan som vill neka detta, ihågkomme hvad Thorild svarade sin vittre motståndare: Stockholmsposten, att flusecnde Homerer kunna icke hindra en djekne från Strengsnäs att skrifva en gudomlig rad om han kan och vill.s — Viljan är hufvudsaken, förmågan åtor! — jag vill icke undersöka hutu den för närvarande är fördelad på de respektive Ståndsrepresentationerne; men icke ligger den ovilkorligen na hvarkan Ståndeallar embetsmanna-egenskapsi. -— Ar bt me