framförallt med tiden — allt för det goda, stora ändamålets skull — reprosentationens ombildning. Innan jag vågar mig in något mera på saken vid dette tillfälle, kan jag ieke undgå aw förena mig med Hr von Troil, om hans åsigt af absolut nödvändighet, att icke Jängre uppskjuta denna ombildning. Oma någon skulle finnas, hvilken ännu icke derom är öfvertygad, efter den lika sanna som sköna tafla, öfver Sverges och dess regenters öden, som bemälde Talare framställt för ögonen, så ber jag honom besinna änvu ett skäl, som jag hoppas, icko måtte bortkastas, om det, utan all färgglans, hålles endast till förnuftes. Man har sagt, det man i ett och trettio år ifrat för en representationsförändring; men af hvad natur har väl denna ifver varit? Man har anvisat på några ofullkomligheter 1 machineriet, men ansett grunden och principen god. Det lyckades en Canning, att till en del uppskjuta parlamseutsreformen i Eogland, genom den anmärkning, att väl systemet var dåligt, men till bruk och verkning godt. (The system is bad bus it works well.) En och annan har väl också här knorrat, men på det hela bar det lyckats hålla verket i gång; och detta har hufvudsakligen, efter min tanka, beroti på Ständernes hittills oaflåtligen ådagalagde vördnad för en lag, om hvars bräcklighet de aldrig tillförene hafi någon aning. Nu NUkväl har man samtidigt med den upplysning, som Konsiitutionsutskottet iemnat oss om dess principlöshet och duglighet, tillika från ett annat håll vi-; sat, hur lätt det är att bryta sönder den alltför konstiga mekanismen, och folket skall således en vacker dag innan kort lära sig att förakta en sådan apparat, som den förste djerfve äfventyrare, med en ståndsmajoritet till biträde, kan sönderrycka! Det är rysligt att tänka sig, hvad som oundvikligen skulle inträffa, om bela folket skulle upptäcka, att en väsendtlig del af dess grundlag är förektilg! Låtom oss derföre jemka, mine Herrar) medan denna upptäckt stadvat inom oss, och vaktom oss för att afslå någon förnuftig mening, som icke med skäl och bevis vederläggas, och hvilken kommer igen tio gånger värre, om man skjuter den ifrån sig med undvikande förevändningar. Af denpa natur är frågan om ståndsindelningens bibehållande; men innan jag derom vågar mig in på djupet, :anser jag nödigt upptaga en invändning om våda för regeringssättet, hvilken en Le damot af Konstitutionsutskottet väl i en viss mening gendrifvit; men som måhända ännu spökar i många åldriga tornruiner, och derföre måste något mera metodiskt besvärjas. Monarkiska regeringssättets palladium är ingalunda uti ståndsindelningen att igenfiona, utan i det ouropeiska statssystemet. Detta systems invecklade beskaffenhet, hvilken erbjuder åt politiken ett oändligt fält för intriger, eller sem det artigaro skulle kunna benämnas ckombinalioner, hvarmed den e-! na potentaten förskaffar eig medel att inblanda sig! uti den andras inre affärer, medgifver icke en aådan valfrihet af högste styresmannen, som utmärkor det republikanska regeringssättet. Det är derföre som republiker i Europa, med undantag af de på Alpernas spetsar oåtkomliga, icke ännu på många århundraden torde kunna bära sig. Regenten måste ärfva sin spira, på det folken må få vara i fred. Doatta begriper nog Svenska folket, ibland hvilket knappt någon förnuftig lärer anspegla på ropublik, em icke för att visa, att regeringsmakten är till för folkeis bästa och icke för en endas ära, eller rättare ärelystnad. Den Talare alltså, som så varmt ordade om nödvändigheten al em cåterhållande kraft och ansåg den ligga hos fyra Stånd, eller fast bättre hos sex, kan vara lugn för Sverigoes thron. Folket håller nog bättre fast den än hans sexmän. Då hac åter ansåg nuvarande spännieg, statsmakterne emellan, för den mest olämpliga tidepunktea för representationssättets ombildning, så fruktar jag, att han destomera misstager sig, som det förefaller mig vara alldeles tvertom och att det asnart sagdt är ett ibland de få sätter att afbjelpa denna spänning. En Talare af en hel annan art trodde också, att tiden icke var lane till den mera radikaia valrätt han ensamt ville erkänna för den rätte. Må så vara; men det vora att beklaga, om han för thy skulla vilja undandraga sig att arbeia för en skälgen radikal vallsg — och om så olycsligt vore, hoppas jag dock han icke måtte drifva atviflet, huruvida vi kunna blifva ense, derhän, ait harm icke åtminstone lemnar ett blad qvar i den samling af Svea Rikes häfder, der han sjelf må anteckna händelsen, i fall, som jag hoppas, den inträffar. Till de öfrige aktningsvärde ledamöter, hvilka, utan att vilja afskaffa ståndsindelningen, tro det vara möjligt och nyttigt att med förändring i RiksdagsOrdningen, eller genom inrymmands af nuvarande privilegierade representation i en eller tvenne kamrar, göra en till utssendet ny formation af de gama förmultnade elomenterna, om det också vore, sem de säga, för att bereda en öfvergång, ber jag att vördsamligen förklara min mening, att fatalierne för en sådan operation troligen äro förflutne. För 20 år sedan hade det kanske gått an att få ett från thronen utgånget förslag att gå igenom hos alia fyra Stånden, hvilka i sådant fall, likasom nasionen, dormed troligen låtit sig nöja. Möjligen bade det också kunpmat bibehålla sig några mansåldrar. Men nu fordrar Svenska folket något annat, sedan de flasies begrepp, mer än man i allmänhet synes ana, praktiskt blifvit öfvertygade om ständsindelningens oduglighet, att icke säga löjlignet. Min öfvertygelse åtminstone är, awt det är vida svårare förmå desse oller nästa Riksdags Rikjens Ständer att antaga ett dylikt preparat, än att örmå ståndsindelningens förfäktare till eftergift. Orsaken är den, att de förra veta med sig att hafva i allo rätt, under det de sednare, medgifvande, itminstone till en del, det orätta i deras princip, örsvara Stånden hufvudsakligen endast på grund uf deras tillvaro eller häfd, eller på deras med naionens vanor och sympathier förmenta hoprotade äste; men dessa återstående hållhakar synas mig litför veka att kunta längre hålla tag. Jag vågar ljerft neka, at: ståndsindelningen numera har nåson annan tillvaro än under Riksdagarne. Det vill ned andra ord säga: föga hos folket, fastän något 108 Riksons Ständer. Hvem tänker i allmänna Mfet och emellan Riksdagarne på ståndsskilnad? Jag rar gett rika bönder eller bergsmän föra såg upp I