framförallt med tiden — allt för det goda, stora
ändamålets skull — reprosentationens ombildning.
Innan jag vågar mig in något mera på saken
vid dette tillfälle, kan jag ieke undgå aw förena
mig med Hr von Troil, om hans åsigt af absolut
nödvändighet, att icke Jängre uppskjuta denna om-
bildning. Oma någon skulle finnas, hvilken ännu
icke derom är öfvertygad, efter den lika sanna som
sköna tafla, öfver Sverges och dess regenters öden,
som bemälde Talare framställt för ögonen, så ber
jag honom besinna änvu ett skäl, som jag hoppas,
icko måtte bortkastas, om det, utan all färgglans,
hålles endast till förnuftes. Man har sagt, det man
i ett och trettio år ifrat för en representationsför-
ändring; men af hvad natur har väl denna ifver
varit? Man har anvisat på några ofullkomligheter
1 machineriet, men ansett grunden och principen
god. Det lyckades en Canning, att till en del upp-
skjuta parlamseutsreformen i Eogland, genom den
anmärkning, att väl systemet var dåligt, men till
bruk och verkning godt. (The system is bad bus it
works well.) En och annan har väl också här
knorrat, men på det hela bar det lyckats hålla
verket i gång; och detta har hufvudsakligen, efter
min tanka, beroti på Ständernes hittills oaflåtligen
ådagalagde vördnad för en lag, om hvars bräcklig-
het de aldrig tillförene hafi någon aning. Nu NUk-
väl har man samtidigt med den upplysning, som
Konsiitutionsutskottet iemnat oss om dess princip-
löshet och duglighet, tillika från ett annat håll vi-;
sat, hur lätt det är att bryta sönder den alltför
konstiga mekanismen, och folket skall således en
vacker dag innan kort lära sig att förakta en så-
dan apparat, som den förste djerfve äfventyrare,
med en ståndsmajoritet till biträde, kan sönder-
rycka! Det är rysligt att tänka sig, hvad som
oundvikligen skulle inträffa, om bela folket skulle
upptäcka, att en väsendtlig del af dess grundlag
är förektilg! Låtom oss derföre jemka, mine Her-
rar) medan denna upptäckt stadvat inom oss, och
vaktom oss för att afslå någon förnuftig mening,
som icke med skäl och bevis vederläggas, och hvil-
ken kommer igen tio gånger värre, om man skju-
ter den ifrån sig med undvikande förevändningar.
Af denpa natur är frågan om ståndsindelningens
bibehållande; men innan jag derom vågar mig in
på djupet, :anser jag nödigt upptaga en invänd-
ning om våda för regeringssättet, hvilken en Le
damot af Konstitutionsutskottet väl i en viss me-
ning gendrifvit; men som måhända ännu spökar i
många åldriga tornruiner, och derföre måste något
mera metodiskt besvärjas.
Monarkiska regeringssättets palladium är ingalun-
da uti ståndsindelningen att igenfiona, utan i det ou-
ropeiska statssystemet. Detta systems invecklade
beskaffenhet, hvilken erbjuder åt politiken ett o-
ändligt fält för intriger, eller sem det artigaro skulle
kunna benämnas ckombinalioner, hvarmed den e-!
na potentaten förskaffar eig medel att inblanda sig!
uti den andras inre affärer, medgifver icke en aå-
dan valfrihet af högste styresmannen, som utmär-
kor det republikanska regeringssättet. Det är der-
före som republiker i Europa, med undantag af de
på Alpernas spetsar oåtkomliga, icke ännu på mån-
ga århundraden torde kunna bära sig. Regenten
måste ärfva sin spira, på det folken må få vara i
fred. Doatta begriper nog Svenska folket, ibland
hvilket knappt någon förnuftig lärer anspegla på ro-
publik, em icke för att visa, att regeringsmakten
är till för folkeis bästa och icke för en endas ära,
eller rättare ärelystnad. Den Talare alltså, som så
varmt ordade om nödvändigheten al em cåterhål-
lande kraft och ansåg den ligga hos fyra Stånd,
eller fast bättre hos sex, kan vara lugn för Sveri-
goes thron. Folket håller nog bättre fast den än
hans sexmän. Då hac åter ansåg nuvarande spän-
nieg, statsmakterne emellan, för den mest olämp-
liga tidepunktea för representationssättets ombild-
ning, så fruktar jag, att han destomera misstager
sig, som det förefaller mig vara alldeles tvertom
och att det asnart sagdt är ett ibland de få sät-
ter att afbjelpa denna spänning.
En Talare af en hel annan art trodde också, att
tiden icke var lane till den mera radikaia valrätt
han ensamt ville erkänna för den rätte. Må så
vara; men det vora att beklaga, om han för thy
skulla vilja undandraga sig att arbeia för en skäl-
gen radikal vallsg — och om så olycsligt vore, hop-
pas jag dock han icke måtte drifva atviflet, huru-
vida vi kunna blifva ense, derhän, ait harm icke
åtminstone lemnar ett blad qvar i den samling af
Svea Rikes häfder, der han sjelf må anteckna hän-
delsen, i fall, som jag hoppas, den inträffar.
Till de öfrige aktningsvärde ledamöter, hvilka, u-
tan att vilja afskaffa ståndsindelningen, tro det vara
möjligt och nyttigt att med förändring i Riksdags-
Ordningen, eller genom inrymmands af nuvarande
privilegierade representation i en eller tvenne kam-
rar, göra en till utssendet ny formation af de gam-
a förmultnade elomenterna, om det också vore,
sem de säga, för att bereda en öfvergång, ber jag
att vördsamligen förklara min mening, att fatali-
erne för en sådan operation troligen äro förflutne.
För 20 år sedan hade det kanske gått an att få ett
från thronen utgånget förslag att gå igenom hos
alia fyra Stånden, hvilka i sådant fall, likasom na-
sionen, dormed troligen låtit sig nöja. Möjligen
bade det också kunpmat bibehålla sig några mans-
åldrar. Men nu fordrar Svenska folket något an-
nat, sedan de flasies begrepp, mer än man i all-
mänhet synes ana, praktiskt blifvit öfvertygade om
ständsindelningens oduglighet, att icke säga löjlig-
net. Min öfvertygelse åtminstone är, awt det är
vida svårare förmå desse oller nästa Riksdags Rik-
jens Ständer att antaga ett dylikt preparat, än att
örmå ståndsindelningens förfäktare till eftergift.
Orsaken är den, att de förra veta med sig att haf-
va i allo rätt, under det de sednare, medgifvande,
itminstone till en del, det orätta i deras princip,
örsvara Stånden hufvudsakligen endast på grund
uf deras tillvaro eller häfd, eller på deras med na-
ionens vanor och sympathier förmenta hoprotade
äste; men dessa återstående hållhakar synas mig
litför veka att kunta längre hålla tag. Jag vågar
ljerft neka, at: ståndsindelningen numera har nå-
son annan tillvaro än under Riksdagarne. Det vill
ned andra ord säga: föga hos folket, fastän något
108 Riksons Ständer. Hvem tänker i allmänna Mf-
et och emellan Riksdagarne på ståndsskilnad? Jag
rar gett rika bönder eller bergsmän föra såg upp
I