man hos de ogillande. Stockholm då. 17 UKL. 1040. David Frölich. Den talrikbot af Riksståadens ledamöter, som under trenne redan hållae sammanträden egt rum, och dea enhällighet, hvarmed nu började 4:de biifvit beslutadt, vistna omekligen, ej allena om det allmänt lifliga intresse, frågan om represontationens ombildning tillvunnit sig, utan ock derom, att formen för dessa samtal — ty öfvorläggningar vill jog ej kalla dem, då de icke omedelbart leda till beslut — måtte vara den rätta, ehu-u den icke består I något annat än att låta en hvar freiit uttala sin mening öfver allt hvad don galande sjelf anser ega sammanhang med ämnet. Dotta är efter min tanka destomera anmärkningsvärdt och för framtiden i dyliks casus lärorikt, som förslaget biifvit gjordt, att göra formen något trångaro, nemligen att lägga KoastitutionsUiskottets memorial till grund för diskussionen, och föredraj ga detsamma punktvis, I sammanhang hvsarmed äfven äskades i början propositioner till opinionsyttringar; men när dessa förslager icko understöddes, kafva de båda falilt, och iniresset synes likväl icke i aftagande. Det torde nu tillåtas mig utveckla, hvarföre man bords vara högeligen belåten med denna ut-! gång, hvilken jag tror skall hafva ett väsendiligt insflytende på det slutliga ändamålets vinnande, nemligen ett hvilande grundlagsförslag. För min del har jag icke väntat andra resultater af dessa sammanträden än 4:o att vinna och återgifva upplysningar i sak, föranledande till opinionens ulbildning och nya tankeförbindningar, och 2:o att indirecte få anledningar, hvarefter hvar och en för sig kunde förslagsvis beräkna, huru de gemensamma tankarna i Ståndens plena skulle komma att låta. Man skulle kunna kalla det hela ett sammanjemknings försök på förhand, om man dervid icke förglömmer, att en stor mängd ännu icke stadgat sin tanka öfver åtminstone aila grundsatser, ännu mindre om detaljerne och att således det icke är fråga om sammanjemkning af redan fattade föresatser hos några få, utan om en beständigt fortgående utvidgning af opinioner, underkastad ständiga modifikationer och hvilka, om dessa samtal fortsättas, ovilkorligen synas böra tendera till antingen enhet eller ock till bestämda motsatser. Jag fruktar icke att misitaga mig i denna reflexion, då jag vet med mig sjelf, att jag ännu icke bestämdt deciderat mig i mer än en enda grundsats — synnerligen derföre, att jag ännu icko haft tid eller förmåga att så tillräckligt uppfasta hvarken Utskottets förslag eller alla de andra, ait jag med godt samvets skulle kuana lägga minr röst för eller emot — och vore det högst basynnerligt, om ej de fleste befunro sig i nära samma kategori. Väl kan jag förstå, att de finnas och möjligtvis ganska många, som utgått ifrån en synpunks, till den grad praktisk, att de utan vidare j undersökning af ämnets theoretiska och prizncipenliga del, endast åsyfta en jemförelsevis obetydlig frontförärdring af samma sek och enedan de tro, antingen att dermed vore nog elier att mera icks kan vinnas — äro färdige atwt genast skrida till de formella öfverläggningarne uii Riksstånden, hvarförinnan de likväl skulle måhända tycka det vore intressant att höra, hvad bifall. till deras förslag vore för ögonblicket att vinna efter derom gjord proposition. — För alla, som i denna skildring igenkänna sin vissorligen ur moralisk synpunkt oI klanderliga syftning, ville jag aw det skulle stå öp-! pet att sjelfve, medan de hafva ordet, framkalla församlingens opieionsjttring — och vi hafva i etsj fall hört, att den är villig afgifva svar på hvad som frågas; men wi öfrige, som jag hoppas. icke allt-! för få, hvilka vilja begagma tillfället till avi närmare stadga vår öfvertygelse i de af Konst Utsk. djupt upprörda frågor, vi kunna ej önska, att desga sammanträden så hastigt skola upplösas, emedan vi ställt oss på helt andra synpönkter, men ännu icke fått horizomten för oss nog klar. Vi vilja icke beskylla någon för att vilja med flit afklippå den ledtråd, som af sig sjelf omärkligen synes bilda sig ikring denna fråga hos de fyra Riksstånden till ett förtroligt föreningsband — möjligen för många endra frågor; än mindre hafva vi orsak befara, när alia så fritt här uttala sin mening, att någon afsigt, om den funnes, att nu tiga stilla, för att i Stånden dictera bosluten med tysta voteringar, skall hädanefter tagas i beräkning; derföre, ech om så lyckligt vore, att en allmän god vilja plötsligen trädt i stället för den icke långt förut med skäl befarade ståndssplittringen, så är det ju en skyldighet, att med hyllning åt denna fäderneslandet skyddande genius, såsom åt en länge saknad gäst, göra dess qvarstannande hos 0ss så långvarigt som möjligt! Hvarföre då obetänksamt skrämma bort dem med alltför starka tvifvelsyttringar, eller med vaeklande i grundsat-; ser och med förtidiga uppoffringar deraf på den förmodade omöjlighetens altare? Ingen förmår att på förhand afgöra, hvad som är möjligt eller icke möjligt, när det är fråga om menskliga vetandets utvidgning och opivionens växande styrka. Med hvarje ögonblick utbreder den sig som en lavaström, lossar och öfverväldigar de råmärken, som hittills ansetts för orubbelige, och slutligen, derest omständigheterne äro gynnande, finnas icke mera några hinder, någon skiljaktighet!! Jag har förut bekänt mig till den tro, att det är en pligt mot fosterlandet att handla så, som om man egdo säker förhoppning att kunna vinna framgång åt ett, på sunda grundsatser uppställdt förslag, men ett man borde vänta med att bestämma sig, huru detta förslag borde vara beskaffadt, till dess man fick se dem i synen, som skulle antaga dets Nu önskade jag, att ombildningsns sacna vänner ville, ef den fryntliga anblick, hela donna församling erbjuder, hemta mod — samt alldsles icke Jåta skrämma sig af ex och annan panisk darrning eller obeslutsam skygghet från att träda tält under murarne på den borg, som skall intagas, och att noga undersöka alla dess 872838 sidor — ty säkerligen kunna de utfinnas, om ran blott gifver sig tid. Väl hafva, under mer än ot sekel irrmeningar, småsinno och fördomar derinom förskonsat sig med all omsorg, och föga lärer det vara värdt att löpa till storms i otid, ty då hålla do alla tillsamman; men kan det så småningom lyckas, att få dem ui; på fria fältet, så hoppas jag, ÅA IT mGsCW as 8 sla mA VÄr AR Aag Aanm II