man hos de ogillande. Stockholm då. 17 UKL. 1040.
David Frölich.
Den talrikbot af Riksståadens ledamöter, som un-
der trenne redan hållae sammanträden egt rum,
och dea enhällighet, hvarmed nu började 4:de biif-
vit beslutadt, vistna omekligen, ej allena om
det allmänt lifliga intresse, frågan om repre-
sontationens ombildning tillvunnit sig, utan ock
derom, att formen för dessa samtal — ty öfvor-
läggningar vill jog ej kalla dem, då de icke ome-
delbart leda till beslut — måtte vara den rätta, e-
hu-u den icke består I något annat än att låta en
hvar freiit uttala sin mening öfver allt hvad don
galande sjelf anser ega sammanhang med ämnet.
Dotta är efter min tanka destomera anmärknings-
värdt och för framtiden i dyliks casus lärorikt, som
förslaget biifvit gjordt, att göra formen något trån-
garo, nemligen att lägga KoastitutionsUiskottets
memorial till grund för diskussionen, och föredra- j
ga detsamma punktvis, I sammanhang hvsarmed äf-
ven äskades i början propositioner till opinions-
yttringar; men när dessa förslager icko understöd-
des, kafva de båda falilt, och iniresset synes lik-
väl icke i aftagande.
Det torde nu tillåtas mig utveckla, hvarföre
man bords vara högeligen belåten med denna ut-!
gång, hvilken jag tror skall hafva ett väsendiligt
insflytende på det slutliga ändamålets vinnande,
nemligen ett hvilande grundlagsförslag.
För min del har jag icke väntat andra resulta-
ter af dessa sammanträden än 4:o att vinna och
återgifva upplysningar i sak, föranledande till o-
pinionens ulbildning och nya tankeförbindningar,
och 2:o att indirecte få anledningar, hvarefter hvar
och en för sig kunde förslagsvis beräkna, huru de
gemensamma tankarna i Ståndens plena skulle
komma att låta. Man skulle kunna kalla det he-
la ett sammanjemknings försök på förhand, om
man dervid icke förglömmer, att en stor mängd
ännu icke stadgat sin tanka öfver åtminstone aila
grundsatser, ännu mindre om detaljerne och att
således det icke är fråga om sammanjemkning af
redan fattade föresatser hos några få, utan om en
beständigt fortgående utvidgning af opinioner, un-
derkastad ständiga modifikationer och hvilka, om
dessa samtal fortsättas, ovilkorligen synas böra ten-
dera till antingen enhet eller ock till bestämda
motsatser. Jag fruktar icke att misitaga mig i
denna reflexion, då jag vet med mig sjelf, att jag
ännu icke bestämdt deciderat mig i mer än en en-
da grundsats — synnerligen derföre, att jag ännu
icko haft tid eller förmåga att så tillräckligt upp-
fasta hvarken Utskottets förslag eller alla de andra,
ait jag med godt samvets skulle kuana lägga minr
röst för eller emot — och vore det högst basyn-
nerligt, om ej de fleste befunro sig i nära samma
kategori. Väl kan jag förstå, att de finnas och
möjligtvis ganska många, som utgått ifrån en syn-
punks, till den grad praktisk, att de utan vidare j
undersökning af ämnets theoretiska och prizncipen-
liga del, endast åsyfta en jemförelsevis obetydlig
frontförärdring af samma sek och enedan de tro,
antingen att dermed vore nog elier att mera icks
kan vinnas — äro färdige atwt genast skrida till de
formella öfverläggningarne uii Riksstånden, hvar-
förinnan de likväl skulle måhända tycka det vore
intressant att höra, hvad bifall. till deras förslag
vore för ögonblicket att vinna efter derom gjord
proposition. — För alla, som i denna skildring
igenkänna sin vissorligen ur moralisk synpunkt o-
I
klanderliga syftning, ville jag aw det skulle stå öp-!
pet att sjelfve, medan de hafva ordet, framkalla
församlingens opieionsjttring — och vi hafva i etsj
fall hört, att den är villig afgifva svar på hvad som
frågas; men wi öfrige, som jag hoppas. icke allt-!
för få, hvilka vilja begagma tillfället till avi när-
mare stadga vår öfvertygelse i de af Konst Utsk.
djupt upprörda frågor, vi kunna ej önska, att des-
ga sammanträden så hastigt skola upplösas, eme-
dan vi ställt oss på helt andra synpönkter, men
ännu icke fått horizomten för oss nog klar. Vi vil-
ja icke beskylla någon för att vilja med flit afklip-
på den ledtråd, som af sig sjelf omärkligen synes
bilda sig ikring denna fråga hos de fyra Riksstån-
den till ett förtroligt föreningsband — möjligen för
många endra frågor; än mindre hafva vi orsak be-
fara, när alia så fritt här uttala sin mening, att
någon afsigt, om den funnes, att nu tiga stilla, för
att i Stånden dictera bosluten med tysta voterin-
gar, skall hädanefter tagas i beräkning; derföre,
ech om så lyckligt vore, att en allmän god vilja
plötsligen trädt i stället för den icke långt förut
med skäl befarade ståndssplittringen, så är det ju
en skyldighet, att med hyllning åt denna fädernes-
landet skyddande genius, såsom åt en länge sak-
nad gäst, göra dess qvarstannande hos 0ss så
långvarigt som möjligt! Hvarföre då obetänk-
samt skrämma bort dem med alltför starka tvif-
velsyttringar, eller med vaeklande i grundsat-;
ser och med förtidiga uppoffringar deraf på
den förmodade omöjlighetens altare? Ingen för-
mår att på förhand afgöra, hvad som är möjligt
eller icke möjligt, när det är fråga om menskliga
vetandets utvidgning och opivionens växande styr-
ka. Med hvarje ögonblick utbreder den sig som
en lavaström, lossar och öfverväldigar de råmär-
ken, som hittills ansetts för orubbelige, och slut-
ligen, derest omständigheterne äro gynnande, fin-
nas icke mera några hinder, någon skiljaktighet!!
Jag har förut bekänt mig till den tro, att det är
en pligt mot fosterlandet att handla så, som om
man egdo säker förhoppning att kunna vinna fram-
gång åt ett, på sunda grundsatser uppställdt för-
slag, men ett man borde vänta med att bestämma
sig, huru detta förslag borde vara beskaffadt, till
dess man fick se dem i synen, som skulle antaga
dets Nu önskade jag, att ombildningsns sacna vän-
ner ville, ef den fryntliga anblick, hela donna för-
samling erbjuder, hemta mod — samt alldsles icke
Jåta skrämma sig af ex och annan panisk darr-
ning eller obeslutsam skygghet från att träda tält
under murarne på den borg, som skall intagas,
och att noga undersöka alla dess 872838 sidor —
ty säkerligen kunna de utfinnas, om ran blott gif-
ver sig tid. Väl hafva, under mer än ot sekel
irrmeningar, småsinno och fördomar derinom för-
skonsat sig med all omsorg, och föga lärer det
vara värdt att löpa till storms i otid, ty då hålla
do alla tillsamman; men kan det så småningom
lyckas, att få dem ui; på fria fältet, så hoppas jag,
ÅA IT mGsCW as 8 sla mA VÄr AR Aag Aanm II