ligheten) på ssmtlige stadens inbyggare, i mån sf förmögenhet och erläggande bevillning , utlåttas. Dotta vore helt visst de: rättaste, ty husogerne äro 1 alla fail, uian att ensamme belsstas med gatuhållningsbesväret, så rumdeligt onererade, at de ändå till det allmänna kontribuera mer än andra; dan utväg de kuede ega, att uppstegra hyrerna, är likaså odlös sem äfventyrilg, ty en öfverdrifvea hyra kan I längden icke utgå. Det andra, att, såsom här ofven nvämndt är, getuläggningibesväret, i afseende på kostnaden, jeret fördelas emellan stadens fastighessegare, i förhållande till husens och egendomarnpes uppskattede värde. Denna method vore så till vida för de obemedlade förmånlig, att de åtmisstone sluppe en del af en öfverdrifven skattebörda; men äfven deruti läge en stor obillighet, enär beskattningen omdass komme att drabba ungefärligen en sextondedel af stadens invånare, hvilka, alla lika mycket i behof af geda och väl lagda gator, således äfven, som jag tror, alla äro lika mycket förbundna att i kostnaden derför deltaga. För en upplyst och välvillig styrelse är härutianan mycket att uträtta, och tusende bekymrade och betryckte medborgares välsignelser ast skörda. Skulle jeg verit nog lycklig att kunna öfvertyga Högvälborne Hr Öfverståthålisren och Högädle Magistraten em redbarhbeten och vaerkilgheten af min i djupaste ödmjukhet gjorda framställning, vågar jag ock, å egna och medborgares vägnar, hoppas, att der styrelse, Stockholm nu undgerlyder, icke skall underlåta att i en så vigtig sngelägerhot som denpa söka tillvägabringa en radikal och haelsosam förändring. Stockholm den 42 Ssptember 1840.