ligheten) på ssmtlige stadens inbyggare, i mån sf
förmögenhet och erläggande bevillning , utlåttas.
Dotta vore helt visst de: rättaste, ty husogerne äro
1 alla fail, uian att ensamme belsstas med gatu-
hållningsbesväret, så rumdeligt onererade, at de
ändå till det allmänna kontribuera mer än andra;
dan utväg de kuede ega, att uppstegra hyrerna,
är likaså odlös sem äfventyrilg, ty en öfverdrifvea
hyra kan I längden icke utgå.
Det andra, att, såsom här ofven nvämndt är, ge-
tuläggningibesväret, i afseende på kostnaden, jeret
fördelas emellan stadens fastighessegare, i förhål-
lande till husens och egendomarnpes uppskattede
värde. Denna method vore så till vida för de o-
bemedlade förmånlig, att de åtmisstone sluppe en
del af en öfverdrifven skattebörda; men äfven der-
uti läge en stor obillighet, enär beskattningen om-
dass komme att drabba ungefärligen en sextonde-
del af stadens invånare, hvilka, alla lika mycket i
behof af geda och väl lagda gator, således äfven,
som jag tror, alla äro lika mycket förbundna att i
kostnaden derför deltaga.
För en upplyst och välvillig styrelse är härutianan
mycket att uträtta, och tusende bekymrade och be-
tryckte medborgares välsignelser ast skörda.
Skulle jeg verit nog lycklig att kunna öfvertyga
Högvälborne Hr Öfverståthålisren och Högädle Ma-
gistraten em redbarhbeten och vaerkilgheten af min
i djupaste ödmjukhet gjorda framställning, vågar
jag ock, å egna och medborgares vägnar, hoppas,
att der styrelse, Stockholm nu undgerlyder, icke skall
underlåta att i en så vigtig sngelägerhot som den-
pa söka tillvägabringa en radikal och haelsosam
förändring. Stockholm den 42 Ssptember 1840.