Rubens kastar sin faiska rol å sido och blottar
glad; van Ort är då anländ, det är förbi med
Rubens, Enrico föreställer utan dröjsmål sin
gemål för den gamle målaren, och inom några
timmar se vi redan arbetet i full gång, den
maskerade älskaren framför staffliet med palet-
ten i hand, den sköna frun i en fantastisk,
balft grekisk kostym utsträckt på divanen, —
den skäggiga gubben har sjelf anbefallt och
ordnat detta, på det de sköna formerna må
taga sig rätt fördelaktigt ut och det hela få en
fullkomligt artistisk karakter, — 0, den skäl-
men till Rubens!
Listen är öfver all förväntan lyckad, tablåen
är redan nära på färdig, Rubens har vunnit
sitt ändamål, Don Enrico tror sig ha vunnit
sitt. Det der går ju allt förunderligt väl . . .
Men ett moln, som länge stått på horison-
ten, sänker i detta ögonblick sin åska öfver
den olycklige Rubens hufvud. En tillfällighet
upptäcker hans förräderi. Don Enrico under-
rättas om att den verklige van Ort aldrig ens
anländt till Madrid, en vink till, och det blir
honom klart att den föregifne gamle mästaren
är ingen annan än Rubens sjelf. Det kommer
till en effektscen. Don Enrico drager värjan,
i sin ordning svärdet, men med andra handen
fattar han sin ännu oafslutade tafla, och tap-
pert parerande med den blanka toledo-klingan,
räddar han sig och sin klenod ur palatset.
Det var ju knäfveln till. fatal historia!
Hvad som värre är, är att Don Enrico, i
sin förtjusning öfver den gamla mästarens tafla,
nyss på hofvet för konungen presenterat Ru-
bens såsom van Ort, och då bedrägeriet nu
uppdagas, blir Hans Mosjestät ganska förbittrad,
trycker baretten ner på den tragiskt rynkade
pannan, sveper manteln gravitetiskt omkring sig,
och beger sig i egen hög person till konstnä-
rens boning, för att göra sig närmare under-
kunnig om verkliga förhållandet. Den store
mannen,, Rubens, faller nu rätt ömkligt till-
sammans, och beter sig just som en riktig narr,
för att försona det sårade majestätet och åter
få bli samma gullgosse, som förr. Han förne-
drar sig till och med att åter spöka ut sig som
van Ort med den höga käppen, det gråa skäg-
get, den lunkande gången och den barska rö-
sten, endast för att på konungens begäran visa,
bur han spelat sin roll. Besynnerligt nog blir
konung Filip just häraf bevekt att upptaga må-
laren till nåder igen, han finner häruti endast
en -talang mer hes den redan förut med så
många talanger begåfvade mannen; adet är just
en sådan, jag behöfver — säger han, — en
man, slug och listig som en orm, och dock en
hederlig karl! Och han utnämner honom nu
på stående fot till den der ambassadposten, som
ni förut vet! Don Enrico rynkar ögonbrynen,
så man kan bli ordentlig rädd, men monarken
stryker honom om munnen med, gifva honom en
annan beskickning till Rom. Hvem skulle för
två minuter sedan ha kunnat ana en så önsk-
värd utgång på saken?
Jag bör icke förbigå att omtala, hurusom
Donna Ellena nyss före konungens ankomst till
Rubens villa varit der, och med tårar i ögo-
nen förraått den romaneska målaren, att till
henne återlemna porträttet, något, som hennes
man fordrat, såsom bevis på att hon varit
oskyldig i det streck, som spelats bonom, och
såsom reparation af hennes egen kompromette-
rade heder. — Besynnerliga logik i en spansk
grands hufvud! — Rubens har i detta ögon-
blick icke längre kunnat vara herre öfver sina
känslor, han har på kvä gjort henne sin kär-
leksförklaring, och bar till svar fått några my-
stiska ord, hvilkas ljufva förklaring afbrutits ge-
nom ankorasten af nya gäster. Den sköna frun
har endast fått tid att till utbyte mot porträt-
tet skänka sin tillbedjare den näsduk, hon nyss
fuktat med sina tårar. En aln broderad moll
för några alnar amålad lärft)! Min sann, om
icke detta är ett vackert byte, välförståendes
lika pretium affektionis på ömse sidor!
Den store målaren Rubens reser således hals
öfver hufvud till London, . . . alltid med den
broderade näsduken hos sig! Och dermed är
det sromantiska skådespelet lyckligen ändadt.
Att för öfrigt om samma skådespel yttra ett
omdöme i allmänhet, torde man icke stort miss-
taga sig, om man rangerar det till den klass
af dramatiska produkter, om hvilken det bety-
delsefullt heter, att de cpassera, scenen. Gen-
ren är verkligen icke sådan, som numera anslår
publiken, och stycket hörer dessutom inom denna
sin genre icke till de mera lyckade. Det är
de ofantliga, enorma, gigantiska orden, och de
små banala sakerna, sådana som man finner
båda i de gamla Kotzebueska aromantiska skå-
despelen och deras vederlikar; det är från bör-
jan till slut en onaturlig spänning, en pathos,
en förtjusniningsfeber eller en förtviflan, som
icke känner några gränser, och ge sig luft i
tid och otid; Rubens sjelf är nära nog skildrad
som en galning; när han öppnar munnen, är
det för att docera som en förryckt profet, eller
uppröra himmel och iord öfver den minsta bha-