TEATERN.
Rubens i Madrid.
Romantiskt skådespel af Charl. Birch-Pfeiffer.
Heia verlden känner detta namn, Peter Paul
Rubens, denne stere Nederländske målare, af
hvars hand museer och gallerier än i dag af-
undas hvarannan att ega, om det ock endast
är den ringaste eskiss, och hvars mångsidiga
talanger i de sköna konsterna erhöllo för hans
samtid en ännu mer förbländande glans genom
den utmärkta sociala ställning han intog såsom
den mest fulländade riddare i furstesalarne,
den mest fina diplomat i kabinetterna. Det är
om denne man fru Birch-Pfeiffer företagit sig
att skrifva ett romantiskt skådespel.
Rubens är i Spanien; han eger utanför Ma-
drid en villa, der han, omgifven af sina elever,
målar allehanda dråpliga saker, som betalas med
tusentals dukater stycket, samt äter oranger
och dricker malvoisir. Hans lycka är i sin
middagshöjd; skall man tro, att sjefvaste Ko-
nung Filip här besökt konstnären i hans atelier
tvänne gånger, och hvardera gången dröjt der
ett par timmars tid! Det glunkas till och med
om att Peter Paul redan är designerad att i
en kinkig beskickning afgå från Spanska hofvet
som ambassadör till London.
Jag vet för öfrigt icke om den store mästa-
ren sjelf är riktigt mån om att skiljas från
Madrid så der brådstörtadt. Det finnes en
magnet, som mäktigt håller honom gqvar vid
det kungliga hofvet. Hvem har icke hört om-
talas den förtjusande donna Ellena, drottnin-
gens hofdam, den stolte Don Enrico los Imenos
gemål? en skönhet, till hvars lof vårt fattiga
språk icke eger nog fosforistiska epiteter eller
fraser, men om hvilken det minsta, man kan
säga, är att kärleksgudinnan skulle vid hennes
sida försvinna, som den gula maskrosen vid den
praktfullaste camelian i Trädgårdsföreningens
trädgård. Nåväl, den holländska målaren har
böjt sitt öga till denna förnäma dame, och han
har från första stunden blifvit dödligt förälskad
i henne. Denna kärlek är likväl, ni må tro
mig eller ej, af en mycket egen eiherisk och
artistisk art, det är ett slags religion, en en-
thusiastisk dyrkan af ett ideal, som är öfver
allt jordiskt och sinnligt, och vår store konst-
när har aldrig sträckt sina önskningar längre,
än att med sin pensel få på duken föreviga
dessa förtrollande behag, som i verkligheten
äro en annans lagliga egendom.
Har någonsin en älskare egt mera måttliga
pretentioner? Och likväl; uppreser sig för upp-
fyllandet häraf ett fruktansvärdt hinder. Donna
Ellenas herr man kan icke för sin död lida
den holländska målaren; det är till en början
afundsjuka öfver Rubens utomordentliga fram-
gång vid hofvet och hos konungen, — han
sjelf, Don Enrico, grand af Spanien, aspirerar
den der ambassadposten i London och skall
kanske se den undanryckt sig af en handt-
verkare, som kluddar färg på lärftsstycken,, —
och sedermera kanske äfven något litet af en
jalusi, hvartill han på långt båll fått Gud. vet
hvad för anledningar. Också har han, just i
ändamål att i ett enda slag störta sin hatade
rival, efterskrifvit från Holland den ryktbare
mästaren Adam van Ort, Rubens? lärare; denne
skall i stället för Rubens måla donna Ellenas
porträtt, oh, — han ler i sitt sinne, den ädle
Don Enrico, — det skall bli en tafla, vid
hvilken Rubens samtliga arbeten måste för-
lekna som idel klåperier, och hans fall är ju
på detta sätt alldeles sjelfskrifvet!
Imediertid vill olyckan eller lyckan, att Ru-
bens erhåller någon spaning på Don Enricos
plan, och han begagnar tillfället att förekomma
honom. Han förmår med en betydlig penning-
summa den gamle Adam att vända om från
Spanien, dit han redan anländt, och imaginerar
den djerfva finten, att sjelf under djup förkläd-
nad presentera sig hos sin fiende, den stolte
granden, såsom van Ort, och sålunda stjäla sig
till den oskattbara lyckan att få göra donn:
Ellenas norträtt BA 39 visserlisen ett ganske