hvilza genom förmögenhet ega Mare röster, meren-
deis måste på förhand kunna beräkna, om deras
rösters afglfvande lemnar något regsultet. Uti det
antal af prestgäll inom Sverige, dor ena enda pos-
socionat eger nära hela gället, skall hvarken pro-
stens eller de öfrige socknsbosrnes röster betyda
något; i der vida större antalet vest både den riko
och embeismansen, ait duras röst är af ingen vigt.
Det jag härvid frustar, är icke dotta sednaro de-
mokratiska resultat för veltilifållet; j2g fruktar fest-
mer, att samtidigt härmed skola inom ko;t tid her-
remäanen begynna undandrega sig att votera, och
föregå mod exsapel a: iikgiltighet. Oca det är
ensamt denna, som här kan stada sjelfva roten af
7eprossmtaiiva lostitu:lonen; ea sådan likgiltighet
uppstår vid indirekta val i alla fall genska lätt der-
igenom, att valåigärdens egentliga syfie är bori-
skjutes på ett längre afsiånd från den väljands, och
hans tanka derigeanom mindre bestämdt väczres på
hvarom egentligen fråga är. Rörande dewa anfö-
res vidare följands exempel: Om ett prestgäll,
hvilket eges af en exda possesionat, är ov ibland
de folkrika, utnämner denne tre, fyra, kanske flera
valmär, och får derigenom stt mycket stort infly-
tande på des slutliga vales, ehuru hen i vallagen
icke erkännos bafva mer, än 8cx gånger så stor
rösträtt, som cgarsa af ett till 4,000 Rdr Banko
uppskattadt hemman. Ena annan vida rikare med-
borgare har sin egendom fördelad på tio orter, får
33x röster i hvartde.a prestgällst, men icke blott
är, utan vet sig vara, öfver allt paralyserad afsoc-
kenboar; ett prestgäll bredvid den nyssnämnde pos-
sosionatens är helt och hållet deladt i smärrö lot-
ser, och hetes enligt vallagen hafva flare hundrade
röster, men på grund af folkmängden sända dessa
tillsammans icke flera utan kanhända färre val-
män, än dem, den omtalade sockenegaren ensam
utssr. Icke rikedoms-aristokratien, utan blod den
del, som ej lyckats arrondera sig prestgällsvis, är
genom Uiskettois förslag förebygd; en annan del har
fått fullkomliga megnat-rättighetor.
Mot valdistrikten anmärkes, att do blifvit för sto-
7a, hvilket varit mindre äfventyrligt, om en delre-
presentanter fått väljas derutom, raen nu dels läg-
ger hinder i vägen för det direkta valsättet, dels
gör det nödigt för do väljjande ast kalla ett större
antal representanter än de sannolikt ega bekantskap
med; en, oller deres; dom emdre får väljas utom di-
strikiet, fvå är det högsia antal, som enligt Hr
Grefvens åsigt bör för bvarje distrikt väljas.
Hr Grefven tror för öfrigt, att en del af valsät-
tets detaljer bör tillhöra en provins-lagstiftning, som
borde ega gruadiagshelgd. Urtima Riksdag anser
Hr Grefvsa böra ega en anaan personal, på det
styrelssn må kunna vädja tiil nationen. Sluwligen
förklarar Hr Grefven sig emot det öppnaa omrösi-
ningssättet, hvilket ban anser skola härmed föra
samma menliga följder, som i Eogland.
Härefter öfvergår Hr: Grefvon till förordandet af
sin egon åsigt om represensationens ordnande i sam-
band med koramuna!styre!ses, och inleder detta på
följande sätt:
aFrån dassa speciollia anmärkningar öfvergår jag
till allmännare ämnen, och vill dervid än en gång
fästa uppmärksamheten på den rätt, Utskottet bi-
bshållis för Pröfningskommitten, att bilda hola lä-
net till ett enda valdistrikt. Om icke stadgandet
1 49 om en valman för 300 själar tillkommit,
kunde, efter min tanka, valsättet härigenom gan-
ska mycket förbättras. Aniedning vore då gifven
för valmanssammankomsten att inom få mansåldrar
förvandla sig till en med Amtförmandskapet i Nor-
ga analog inrättning, och vida bättre valresultat
vore att förvänta af en församling, hvars valförrätt-
ning utgör slutet af flara dagars öfverlaggning om
sak, somt således föregås af uppgjord bekantskap
och hopjemkade åsigter, än af den, der valsediar-
ne skola sflomnpas iimman efier tedan de väljande
skiljt sig från åkdonen, och der de blott äro för-
enade genom val-längd och val-iag. Men ett oöf-
vervicneligt hinder häremot lägger den tumultuösa
egenskap, hvilken, såsom ofvan nämndes, en sådan
provinsrepresentation genom sin talrikhet skulle
kuzana få; den skulle i Sveriges minsta lån, Gott-
jand, öfversliga 80 personer, och i Malmöhus län
490; i elfva län blefve den talrikare, än hela Riks-
dagens i Y 10 siadgade personal. Jag kan således,
icke ens under hopp om en sådan framtida öfver-
gång, godkänna Utskotteis ovilkorliga föreskrift om
en valmean för hvarje 500 sjäar.
eUiskottet har imedlertid erkänt den oundvikliga
nödvävdigheten att låta en från folkelementet ut-
gående ljärsmyndighet bestämma valdistriktens grän-
ser och vidd, med flera deialjer, hvilkas både an-
tal och vigt vid verkställigheten torde befinnas stör-
re, än man förmodat. Härtill bar Utskottet utsett
Piöfaingskommitica, och för den händelse att den
institution, som au bär detta namn, en gång skul-
le upphörs, ålagt Riksförsamlingen anoråna en an-
nen dylik. Detta synes mig vara ew nog Iöeligt
sätt ati behandia ett så vigtigt ämne. Det behof,
som här framställer sig som oundvikligt, aj på
samma gång, som represontatationsstadgan beslutes,
j nytt skick och till nya ändamål, ordna en låns-
instans för kommunalväsendet, visar bäst oumbär-
lighoten af en, i min tanka, företrädesvis vigtig å-
sigt sf reprosentationsfrågan, så väl 1 allmänhet,
gom serskild: för vårt land
sOm sn ROga granskar de nuvarande naticner-
nas allt mer och mer uppenbarade behof af poli-
tisk frihet, och deras dorpå grundade mor eller min-
dre högljuids, mor elisr mindre ofia förnyade, på-
stånden; befinnas de icke vara af blott en art, ur
tan af två sådane. Nuvarande tid yrkar: national-
represontation, för at emancipera samhället frås
allenastyrelsens möjliga mycker, men den yrkar äf
ven: organissradt kommunalväsende, för a:r på lika
sätt emancipera från embetsmannaväldet. Man kan
medgifva detta och dock på intet vis glömma, att
en alldeles metsett opinion om den företrädesvis
stora vigten af konungainstitutionens kongolideran-
de, och embetsmannahblerarkiens utbildning, gjorde
sig gällarde under flera af de sistförflutna århun-
draden; det var i sanning samtidigt med begge des-
sa centralisationer af makt, som, efter tusenårig
jäsning, en rå och laglös massa af Europeiska fa
miljeföreningar vande sig vid ordning, odling och
lag; — hvad vi nu med skäl öfverklaga, bade sir
eriod, då det var ett hufvudvilkor för menniskor
nas trefnad och framsteg.
Men för den nuvarande tidens farhågor, utgör: