GaUub UCL DRUIIGURS
———LLttt—
BONDESTÄNDET.
Plenum den 23 September.
Öfverläggningen under detta plenum rörde nä-
stan uteslutande StatsUtskot:ets utlåtande J4 309,
i anledning af Kongl. Maj:ts propasition samt en-
skild motion om afskrifning af undsättningsstul-
derna i Norr- och Westerbottens m. fl. Län. Ut-
skottet har deri tillstyrkt en underdånig anhällan, det
Kongl. Maj:t täcktes anbefalla dess Befallningskaf-
vande i de Län, der Statsverket eger utestående
fordringar, att föranstalta om undersökning å soc-
kenstämmor, I kronobetjents närvaro, beträffande
gäldenärornas förmåga att betala, samt att då kom-
munen meddelar det intyg, att så väl hufvudgäl-
denär, som löftesman, saknar tillgång, må afskrif-
ning ske. Öfrige skuldposter skola med snarsste
indrifvas, dock få, jemlikt Kongl. brefvet den 45
Decomber 1834, gäldenärs cfasta egendom, behöflige
bohagsting, klädespersedlar, erforderlige kreatur
och åkerredskap samt för jordbruket nödig säd till
utsädev, icke i mät tagas för slike undsättnings-
fordringar.
Fredrik von Zweigbergk från Skaraburgs Län bi
föll utlåtandet, utem i hvad det rörer da föreslag-
na, ofvan specificerade undantagen vid utmätningar.
Talaren ansåg i allmänhet allt hvad som vanligen
funnes i en landtmans bo kunna inbegripas uader
dessa undantag, och förmenade, det kronan icke
skulle I sådan händelse återfå ett enda öre, äfven
af de undsättningstagare, som sitta i fullt bo. Flera
instämde.
Hans Persson från Gefleborgs Län gillade utlå-
tandet i dess belhet, och förmodade, att de deri
stadgade undantag, derest de nu godkändes, fram-
deles skulla kunma komma att tillämpas på krono-
utskylder i allmänhet, för hvilkas indrifvande in-
gen gräns är satt. l
Åtskillige delade denne mening.
Anders Andersson från Skaraborgs Län lika med
von Zweigbergk. Talaren ansåg det vara tillräck-
ligt att åt kommunersa öfverlåta att bedöma, hu-
ruvida undsättningstagarenr, utan att ruineras, kun-
de återgälda sin skuld åt kronan. Om de vidsträckta
undantag, som Utskottet föreslagit, skulle vid ut-
mätningar ega rum, så kunde många underslef ske.
Det stode hvar och en fritt att i fastighet eller
penningar förvandla allt, som möjligen ej under un-
dantagen kuvde inbegripas, samt undandraga sig
all betalningsskyldighet. Bättre vore det då att
meddela en ovilkorlig afskrifning.
Strindlund upplyste, att i Norrland bestå ifråga-
varande gäldenärer af fattige torpare, af sig komne
arrendatorer, inhysesfolk, med flora af lika beskaf-
fenhet, men ej af fastighetsegare. I Stora Koppar-
bergs Län och en del af Jemtland finnas visserli-
gen hemmänsegare, som häfta för undsättningsskul-
der, men de ega knappt !s, mantal hvardera, och
denna hemmansdel ofta graverad. Talaren fortfor:
cJag frågar nu: År det ej statens pligt att i miss-
vextår söka rädda medborgare från huogersnöd?
Är det ej den bättre lottade enskildes piigt att här-
till bidrega? Men månne ej en slik välgerning, i
behörig :id utöfvad, skulle alldeles förlora sitt vär-
de och motverka sitt ändamål, derest, vid återfor-
drande af den lemnade undsättningen, man beröt-.
vado den af flara missvexter efter hvarandra hem-
sökte gäldenären den koja, i bvilken han bor, de
kläder, med hvilka ban skyler sig, de bohagsting
och redskap, som äro oundgänglige för att uppe-
hålla sitt ingalunda afundsvärda lif. Eller hvad
blefve följden, om dessa olycklige bragtes till det
yttersta; — Om från den fattiga båtsmans- eller
torpareenkan utmättes hennes enda get, för att der-
med återgälda de kappar säd, som staten förskjutit
åt henne undar en svår hungersnöd? Jo, följden
blefve den, att kommunerna öfverhopades af en o-
talig mängd fattighjon; att det enskilda medlidan-
det till den grod togs i anspråk, att slutligen alla
blefvo tiggare. Af Bondeståndet väntade Talaren
isynnerhet, att detta ärende skulle behjertas, och
återförde i Ståndets minne, huru folkets ombud
ofta åt bättre lottade medborgare anslagit större
summor. Vi hafva, fortfor Talaren, snart att för-
vänta en extra statsreglering, der det blifver fråga
om millioner. Här gäller det en hall åtting korn
åt en fattig stackare, en fjerdedel åt en annan och
så vidare, Talaren trodde, det hvar och en opar-
tisk inser, att staten skulle hafva föga intresse af
alt låta till vanpris försälja desse fattige medbor-
gares oumbärligaste. tillhörigheter, för att seder-
mera låta på ett eller annat sätt bekosta deras un-
derhåll, då de blifvit urståndsatte att sjelfve för-
värfva sig detsamma. Om ej Bondeståndet bebjer-
tar detta förhållande, fruktade Talaren, att Med-
stånden kunna af ett sådant beslut taga sig anled-
ning till den förmodan, att den af Utskottet till-
styrkta åtgärd icke är af behofvet påkallad. Xr-
kade bifall.
ss ten — — Ad Ki nåe Ste OR fr ed