mälan, vare den, som sammankomsten föranstaltat, förfallen till böter från Tjugufem till Ett hundrade RBiksdaler. g 41. Bådar någon krigsfolk till uppbrott utan Konungens befallnieg, eller håller det manskap samman, som hemlof fått;ratt dermed utföra skadellg stämpling emot Rikets säkerhet, eller dess-innebyggares frihet, då skall ingen honom i thy mål lyda, och miste han lif, ära och gods. Nu faller fiende oförtänkt in i landet, och kan ej Konungens befallning afbidas, då må manskap till motvärn uppbådas; dock verde det straxt Konungen kungjordt. g 42. Hvar som i onds uppsåt diktar, eller sprider kring andet ut, lögner och falska rykten, de der röra Rikets säkerhet eller kommer dermsd ailmänt buller och oväsende å stad, straffos med landsflykt, kroppspligt, eller fängelse, efter som brostet är till. För att åt den mindre kunniga delen af allmänheten bareda en säker kännadom om berörde legbud, föreslår jomväl Utskottet, det Rikets Ständer i underdånighet bezära, att, derest ifrågavarande lagförändringar af Kongl. Mej:t antagas, i nåder förordnas måtte, att den kungörelse, som derom utfärdag, skall en gång hvarje år från Predikostolarne samt 4 häradstivgen uppläsas. Häremot hafva Grefve C. G. Mörner och Friherre Cederström reserverat sig; äfvensom Hr P. J. Lagergren, med hvilxen Hr L. Stjernsted: instiämt. Afven har J. ÅA Zetterberg från Stockholms län yttrat följande beiänklighat, som vi anse oss böra bär fullständigt intaga och hvari alla Bondeståndets ledamöter inom Utskottet instämt. Mot Utskottets beslut att i 7 af denna lag införa det stadgande, att Borgmästare, Kronofogds eller den deras tienst företräder må ega rätt ati använda krigsmanskap mot den folksamling, som på dess befallning ej ville skingra sig, får jag anmäla min reservation, ej gillande, att menniskolif må så lättsinnigt kuana spillas, helst som en lsgvunnen brottsling icke utan sjelfva Konungons sarktion kan aflifvas. Jag anser derför det oundvikligen böra stadgas, att ingen lägre myndighet, än Konungens Befellningshafrande eller den dess embete innehafver, må lemnas rättighet att krigsmsnskap uppbåda och mot upprorsmän använda, utom i de städer, som utan att vara Landshöfdinge säten, ega garnison, der äfven Borgmästaren må ega förenämnde rättighet. Jag är förvissad, att, om denna någon gång kommer att tillämpas å lan det, Landshöfdingen skall förr komma till stället, än det blifver möjligt att få krigsmanskap uppbå dadt och samladt. —H vörvtERERE—EE————— RR