mälan, vare den, som sammankomsten föranstaltat,
förfallen till böter från Tjugufem till Ett hundrade
RBiksdaler.
g 41. Bådar någon krigsfolk till uppbrott utan
Konungens befallnieg, eller håller det manskap sam-
man, som hemlof fått;ratt dermed utföra skadellg
stämpling emot Rikets säkerhet, eller dess-inne-
byggares frihet, då skall ingen honom i thy mål
lyda, och miste han lif, ära och gods. Nu faller
fiende oförtänkt in i landet, och kan ej Konungens
befallning afbidas, då må manskap till motvärn
uppbådas; dock verde det straxt Konungen kun-
gjordt.
g 42. Hvar som i onds uppsåt diktar, eller spri-
der kring andet ut, lögner och falska rykten, de
der röra Rikets säkerhet eller kommer dermsd ail-
mänt buller och oväsende å stad, straffos med lands-
flykt, kroppspligt, eller fängelse, efter som brostet
är till.
För att åt den mindre kunniga delen af allmän-
heten bareda en säker kännadom om berörde leg-
bud, föreslår jomväl Utskottet, det Rikets Ständer
i underdånighet bezära, att, derest ifrågavarande
lagförändringar af Kongl. Mej:t antagas, i nåder
förordnas måtte, att den kungörelse, som derom
utfärdag, skall en gång hvarje år från Predikosto-
larne samt 4 häradstivgen uppläsas.
Häremot hafva Grefve C. G. Mörner och Friher-
re Cederström reserverat sig; äfvensom Hr P. J.
Lagergren, med hvilxen Hr L. Stjernsted: instiämt.
Afven har J. ÅA Zetterberg från Stockholms län
yttrat följande beiänklighat, som vi anse oss böra
bär fullständigt intaga och hvari alla Bondestån-
dets ledamöter inom Utskottet instämt.
Mot Utskottets beslut att i 7 af denna lag in-
föra det stadgande, att Borgmästare, Kronofogds
eller den deras tienst företräder må ega rätt ati
använda krigsmanskap mot den folksamling, som
på dess befallning ej ville skingra sig, får jag an-
mäla min reservation, ej gillande, att menniskolif
må så lättsinnigt kuana spillas, helst som en lsg-
vunnen brottsling icke utan sjelfva Konungons sark-
tion kan aflifvas. Jag anser derför det oundvikli-
gen böra stadgas, att ingen lägre myndighet, än
Konungens Befellningshafrande eller den dess em-
bete innehafver, må lemnas rättighet att krigsmsn-
skap uppbåda och mot upprorsmän använda, utom
i de städer, som utan att vara Landshöfdinge sä-
ten, ega garnison, der äfven Borgmästaren må ega
förenämnde rättighet. Jag är förvissad, att, om
denna någon gång kommer att tillämpas å lan
det, Landshöfdingen skall förr komma till stället,
än det blifver möjligt att få krigsmanskap uppbå
dadt och samladt.
—H vörvtERERE—EE————— RR