skarpaste afsöndra sig från hvarandra. Ea adels-
man ken ju icke ens hålla ett val för Bndesiån-
dei: men kan tänka sig huru allt der måste tillgå
cjäfvigt och grannlaga. Såsom borgara kan en a-
deleman icke heller utöfva flera af detta siånds
funktioner. Bondeståndet har omtänksamt undvi-
kit all sammanblendning äfven med den, som blott
hafva tillhört annat Riksstånd, ja till och med dem
som innehaft tjenst, som icke hör till Riksztänd.
Sällsamt nog har ensamt Presteståndet, usan att
vara af grundlagen dertill tvingadt, i detta hänse-
ende icke mera aktat siåndsskilsaden än att det
låter adelsmän både förrätta sina riksdagsmannayval,
själfva välja och ingå såsom ledamöter, då de ge-
nom val eiler nummer äro dertill berättigade. Det
fall att samma person tillhör flsre folkklassar måste
oftare inträffs, ju mer samhället i alla riktningar
utbildar sig. Det ligger i sakens natur, att on bät-
re börd alltid qvarsiår såsom omöjlig att förvärfva:
det var blott i Spanien mar adlade förfäder. Den
som tillhör flere folkklasser, bör i dam alle repre-
senteras. Detta är en stor af rättvisan påkallad af-
vikelse ifrån hvad ru är stadgadt. Ensamt för Bon-
deståndet måste undantag äga rum. Eller rättare
sagdt, till Bondeståndet såsom sådant hör man med
rätta icke derigenom att man äger elier besitter
jord, utan derigesom att men sjelf arbetar eler åt-
minstone i ungdomen har arbetat med sin jord.
Skillnaden mellen possessionat och bonde är den-
samma som emellan blött fabriksherre och fabriks-
mästare. Om adelsmannen har ett embete, så hö-
ban både till adelsklass och embetsklass: om bor-
garen har en jordegsndom, så hör han både till
borgare- och possessienatklassen: om bonde har ett
hus i staden, så hör han både till husägareklassen
och till bondeklassen; men om embetsmannen, pre-
sten, borgaren, possessiomaten köpa bondens jord,
så hör han likväl ej till bondeklassen. Det finns
intet land med ett sådant Bondestånd, som det
Svenska, det må man gerna upprepa. Detta stånd
kan komma att dela alla urinnevårares öde, det kan
småningom bli tillbakaträngdt och försvinna, oak-
tadt dess ännu årligen fortgående twillväxs i jorde-
gendom. Man kan tänka sig sådan förändring möj-
lig genom flera utan svårighet sammanträffande
omständigheter. Det är en erfarenhet att det gif-
ves ingen egendom, hvars förvärfvande har bå myc-
ket lockande, som jorden. I länder utan jordbäf-
ningar och västan utan krig, synes jordsgendom den
.säkreste. Ar jordbruket ett lands förnämsta nä-
ringsfång, så drager äfven folklynnet hågen åt det
hållet. Genom ett förståndigare reglerande af pen-
I ningehandela (här 1 landet har hittills nästan icke
varit rågon såden) föröka sig på en gång ej alle-
nast tillfällena att köpa jord för dem som förstå att
I draga fördel af penningeröre!sen, utan eck tillfälle-
na att förstöra sig för dem, som lättsinnigt och u-
tan beräkning gilva sig in i sådana äfventyr. Hy-
potheksväsendet gör det för de större godsegarne
möjligt att bibehålla och utvidga sina besittningar.
Stattorparesystemet förvandlar allt flere frälssåboer
till legohjon. Folkbildningen utbreder sig, och med
alla dess fördelar kan dock lätt följa allt flares båg
bland allmogens söner att aförherrliga sig,, såsom
en qvick bonde uttryckte sig, d. v. s. att bli her-
rår och som sådana gå ifrån hemmanen, entin-
gen för det de lefvat yppigare än huses för-
mådde dem för det de frivilligt välja att söka på
endra vägar en förment större lycka. Något som
ännui en viss mån verker afskräckande för stånds-
personer ifrån att tillhendla sig den oprivilsgiera-
de jorden, är icke just beloppet, eburu drygt det-
ta må vara, utan fastmer sättet för utgörendet af de
denna jord ållggande skyldigheter, t. ex. skjuts-
nivgsbesväret, väghållniogen, räntepersedlarne in
natura o. d. som ofta Inför ståndspersoner får ut-
seendet mera af ett slags ofrihet under kroncbe-
tjenter och enskilda personer än af beviljad skatt.
Dessa förhållanden komma väl förr eller sednare
att förändras. Finnes redan nuingen bondeitrak-
ten af huvudstaden, huru mycket begärligare skall
då icke Sveriges jord blifva? Imedlertid verka,
till lycka för menskligheten, så många för de visa
och förnumstiga oberäkneliga krafter både i den-
na cch alla riktniegar, att någon synnerlig vigtic-
ke är att lägga på menniskors förutsägelser. Men
redan det att det kan hända, innefatter rimlig an-
ledning att fastställa en minimisiffre, bvarunder
Bordeståndets antal icke får sjunka, och att sälun-
da förvissa sig om Bondeståndets liktalighet med
de öfriga tre Ståndens vid Riksdager.
Likeasom valdistrikterna icke kunna mångfaldisas
ända derhän, att hvar by skulle ställa fram en full-
mäktig; så kunna icke heller de serskilda folxklas-
serna sönderdelas i oändlighet. Man mäste stanna
vid de större grupperna. De hittills varande Siånds-
valen uttömma icke på långt rär dossa gruppers
begrepp. Det ena Ständet, Borgareståndet, bessår
sjelft af två till intressen ganska stridiga afdelnin-
gar. Förslaget upptager do klasser, hvilka för Fär-
varande torde göra tillfyllest.
När man väl är färdig med ett förslag till ny
lagstiftnieg, plägar man stundom eftorskicka några
jemkningar, som man behöfver anlita vid verkstäl-
ligheten. Det nu ifrågavarande beböfver en eiler
ingen.
Ena de fordna statshvälfningarnss eftertrupp och
de nyare bushillsgrundsatsernas yngel, står nedan-
för de arbetande handtverks- och jordbruksklasser-
Då en ansonlig här, ett stamhåll för dagliga för-
stärkningar, liksom ett moln af flygande gräsbop-
Por, färdigt att slå per öfver folkens både skördar
och förhoppninger. Mav har gifvit dem ett nsmn
som är under alla namp: man kallar dem prolstä-
rer, man benämner dem efter den mest djuriska
iblend egenskaper, liksom till ett tecken att man
ej kan tillerkänna dem någon mensklighet. Hvart
ekall det sluta? Vi äro ru blott vid begynnelsen.
När det värsta händer, det vet ingen. Nu för tiden
går det stundom flora sekler på ett decennium. Hvad
skall man tillgripa för utvägar? Skrifva bort dem
med fattiglagar? Utestänga dem med en valcensus?
Det är att lägga två strån i kors för att hindra
strömmen. Kanhända vore det då så god8 att rö-
ka efleda den. Det ordet: valcensus! är ett fält-
skri till folkupplopp i ardra länder. Hvad skulle vi
med det ordet?
Hvarföre vågar man icke afskeffa valcensus i en-
dra länder? I grunden derför, att der äro allmän-
na vel, ett ella valen endast afse landsmanskaps-
distrikterna. hvsdan ppoletärerne skuilo få ötvervig-