hedranda. Den valkandidaten känner hen, genom Å
honom fianer han sig hedrad och sitt arbeto tilli-
ka. Ar i allt deita något ondt, något hindarligt
för statens ändamål? År det icke just detta staten
bör med sin uppfostran åsyfta, att hvar och en må
själf vara förträfflig I sina art och icke utialla arter?
Höra icke medborgarens genom hans yrke I vä-
gendtlig mon betingade sätt att tänka och känna,
höra icke dessa will hens personlighet? Då han
just i och genom denna riktning, men icke dess-
förutan, kan gagna såsom han bör, har han icke
rättighet att blifva understödd på den vägen? Ar
icke staten skyldig att låta hvar och en medbor-
gare så litet som möjligt vara i minoriteten, så li-
iet som möjligt ucdertryckt? Ar icke staten skyl-
dig att låta hvar och en få så mycket fram af si-
na msningar, önskningar, bamödanden, som är möj-
ligt utan statens men?
Man må icke invända: Det är ju honom obe-
taget att rösta på hvem ban bebagar och således
att lemna sitt förtrosnde åt den han finner värdi-
gast. Detta är mera stt gäcka än att tillfredsställa
rättsanspråken. Det motsvaras ej af verkligheten
utan så vida de, med hvilka medborgaren är satt
tilissmman i en valkrets, hafva med honom yrke
gemensamt. Detta åter inträffar icke vanligen utan
med dem som syesclsätta sig med det enklaste och
serskildt för vår stat förnämsta närlngsfånget, jord-
bruket. De öfrige och äfven jordbrukarne under
somliga förhållanden bli i sjelfva verket beröfvade
sin rösträtt, I fell man grundar valafdelningarne
endast på gemensamhet i vistelseort med förbise-
ende af gemensamhet i yrke. Ställer man t. ex. en
krigare i en valkrets tillsamman med 49 arrendato-
rer, och de säga honom: rösta på en krigare, vi
rösta på en arrendator; så göres ju det anspråk på
krigaren, att han skall tillintetgöra sin röst. Ge-
nom att få en landsman till representant vinner
han endast hälften så mycket som om han tillika
vore ställd i en valkrets tillsamman med sina kam-
rater och blef genom en vald kamrat tilika repre-
senterad. Tänker man sig nu, såsom sannolikt
skall vara fallet, krigarne så på valdistrikterne för-
delta att hvar i sin ort är i minoriteten, så hän-
der dem ofser ell sannolikhet samtlige den orätt-
visan, att det som ligger dem så nära, att krigar-
yrket, som snart sagdt utgör en del af deras per-
sonlighet, blir orepresenteradt vid landets allmänna
förhardlingar.
Hittills ha vi endast tänkt på de enskilda såsom
enskildheter. Utförligheten i detta hänseende får
ursäktas på den räkningen, att har trott di-
striktvalens företräden mera f man ställde!
dem på grunden af de enskil ätt, än om man
toge sin tillflykt till föreställningen om staten så-
som helhet. Det är ett gammalt ord att menni-
skan är den lilla verlden: man skulle kunna gifva
verlden samma höflighet tillbaka, och säga att verl-
den är den stora menniskan. Finner man det
verldsborgerliga utrymmet för sig alltför stort och
vill inskränka sig till det medborgerliga, så skul-
le man kunna säga att ett folk, en stat också är
att förlikna vid en stor menniskå, äg att anse så-
som en kolossal personlighet, såsom en ofantlig
lofvande varelse. Bilden är hvarken ny eller obe-
gegnad: uti en af enfaldigt folk mycket läst bok,
hvilken, så gammal den är, kallas nja testamentet,
förliknas hela den förädlade menskligheten vid en
kropp. Tiil ungefär samma bruk som, vi här skul-
le vilja använda den sanning, hvilken ligger i bil-
den, har den blifvit begagnad af den hedniska verl-
ders folktalare med framgång. Saken är den att
när det är fråga om en kropp, så skadar det icke
i allmänhet om dea hänger pågerlunda tillhopa.
Om man lägger en hop delar i en viss ordning
bredvid hvarandra, så är det Icke derföre sagdt att
der blir ett helt, icke ens om man förvissar sig att
verkligen alla delarna befinnss. Der är ett band
dem emellan hvilket gör dem till ett helt: detta
band är underbart, det är icke lätt att göra efter;
okär man med knifven än så djupt inv, så får man
det icke på knifsspetsen, och det är lika säkert till,
det oaktadt. Detta inre samband kan man icke
besiälla eller tillverka: derom är egentligen intet
annat att säga än en aftvenne satser: antingen är det
eller är det icke; och det är också intet annat än
Hf eller död som derpå hänger. Vi kunna här gå
förbi en del omständigheter och begifva oss till ett
begrepp, som bör vara någorlunda allmänt kändt
undar namn af medvetande. Menniskan är icke
mennisks förutan medvetande, Äfven ett folk må-
ste hafva medvetande för att vara ett folk. Ju mer
en menniska handlar såsom menniska, desto mer
har hon medvetande: ju mer ett folk handlar så-
som folk, desto mer har det medvetande. Medve-
tandet är icke hvarken hjerra elier öga eller öra
ej heller någon annan kroppsdel; men beröfvad
hjerna, ifrån början beröfvad syn och hörsel, kom-
mer hon icke till medvetande. Icke uppkommer
en fullt mensklig lefnsad derigenom att den ena
koppsorganen utvecklar sig och uteslutande utöfvar
sin verksamhet, utan derigenom att de alla finnes
och verka. Ea representation skall väl så fullkorm-
ligt som möjligt representera, framställa, afspegla
det som den representerar. Folkrepresentationen
skall således så fullkomligt som möjligt represen-
tera, framställa, ofspegla folket. I folket såsom
statskvopp finnas ju alla de för folkmedvetandet
beböfliga organerna: då skola de väl också re-
presenteras. Da serskilda foltklasserna, de äro
folkets lemmar, folkets organer, till hvilka de
enskilda förhålla sig såsom trådar, sågom fi-
brer. Häraf kan men göra ett gycksl om man
så behagar; men i den boken, som icke behöf-
ver frukta något gyckel, försäkras helt enkolt
2tt de organer, som tyckas vara minst i rangen,
iro i värde det högsta. Det inre bemlighetsfuila
band, som håller statslemmarne tillsammans, det
ir den underbara, outsägliga, outtömliga känslan
af ett fädernesland; det är det sambandet, som man
hvarken kan beställa eller tillverka; det är det oåt-
korsliga, som man må trycka bajonetten huru djupt
in som heldst, så får man det icke på spetsen; bär
säller det att undersöke: är det eller är det icke?
Det är också intet annat än lif och död som derpå
hänger. År det ingen fosterlandskänsla till, så bjel-
pa inga konstitutioner.
Om det kunde härda en porträttmålare, då han
skulle tsga af en välbildad person, att glömma bort
igonen eller munnen. eller att sätta något annat