sjelfva det: nödvändiga till ett fritt; vanan har ock-
så sin makt och sina företrädes, och det är och
blilver endast ett sjuklighetstillstånd då menniskan
föraktar sitt yrke, och att förakta sitt yrke är i-
bland det sämsta man kan lära menniskor. Y:ket
är merniskens första kärlek och hennes sista; kon
bildas för det, bon vaker för det, hon lider för det,
hon lefver för det och hon dör för det icke sällan.
Att låta döda sig, har sjelft blifvit ett yrke, och i
vårt land är det icke det yngsta, utan det äldsta,
krigsyrket är Sveas förstfödde, och mången tycker
väl ock, att det har tagit ut sin förstfödslorätt.
Icke endast yrkets fröjder utan sjelfva dess we-
dervärdigheter och sorger smida banden fasta-
re. Lik:som modren älskar det barnet mest som
kostat henne de svåraste smärtorna, så se vi också
de basvärligaste lefoadsyrkena finna de trogneste vän-
nerne, Hvad erfar icke sjömspnen på hafvet och kri-
geren i strideos tummei? Ar hemsjukan icke född
och uppfödd 4 de hårdaste länder? och stengetsjägaren
ech realappen sofva ju sällan på rosor, ty deras
saö erbjuder icke sådana. Romaren talar om sjalf-
va ljufneten af ett gemensamt skeppsbrott, och ds
som slitit ondt i ett fålttåg tillsamman, de som
torrkat sin mundering vid samma eld, haft samma
sten till hufvudgärd och samma råa kålbufvud till
riddag, nog äro de vida mer för hvarandra än
de som bo i samma härad, samma socken eller
samma byelag. Med hvar cch en hufvudklass af
yrken förena sig vissa insigter och färdigheter,
som för yrket äro nödvändiga, vissa tycken och
lefmadsvanor, en viss verldsåsigt, ett visst sätt att
tänka och känna, ensidigt, det förstås, men väl
icke derföre uten sin rätt att få gälla och verka
hvad det kan. Egentligen förtjenar det trägna ta-
let om ensidighet äfven sitt kapitel eller åtminsto-
ne för billighetens och kontrastens skull, att sjelf
få bli hetraktadt ifrån den ena sidan och den an-
dra. Å ena sidan går man i det christliga sam-
hället mer och mer derpå ut, att man må häfda
enskildhetens rätt, att man vill kringgärda person-
lighetens fridlysta område; men å den andra går
man omkring och talar iila em ensidigbeten 1 alla
hus, och besinnar icke, att det egentligen endast
är sig sjelf man förtalar. Hvad förstår man med
ensidighet? Utan tvifvel en sådan ofullständig
uppfattning af en sak, eller af tingen, på hvilken
man af säkra kännetecken finner, att den ej kan
vara tiil för alla? Men hvad är då icke ensidigt?
Ar det icke i erfarenhetssaker lika ensidigt att
snida allt efter en allmän sats, som att icke er-
känna någon sådan? Hela vårt balfklot är ju blott
den ena sidan ? och äfven det andra halfklotet är
ju ensidigt, ehuru de Förenta Staterne äro der be-
lägna? All uppfattning lider af inskränkningar,
och är så vida ensidig; men en inskränkt synkrets
är icke derföre en falsk eller er synvilla. Ensidig-
heten skulle jag vilja skilja ifrån egenheten eller
besynnerligheten, på samma sätt som en särskild
kyrka ifrån en enskild vurmare. Euosidigheten kan
bero på vissa sådene tycken, lefnadsvanor och å-
sigtar, som äro för flera gemepsamma, och ensi-
digheten sjelf på det sättet bli något. gemensamt.
Då skulle ock staten förfara emot ensidigheten all-
deles som han, om han är kiok, förfar emot de
ifrån den allmänna bekännelsen afvikande kyrkor-
na. Steten antager, att äfven genom de separatisti-
ska formerna kan något religiöst, sedligt eller ber-
gorligt godt uppkomma, utbreda sig och göra men-
niskor lyckliga. Så mycket den kan utveckla och
fullända sig genom de gemensamma känslornas, de
gemensamma föreställningarnas och de gemensam-
ma hardlingarnas vexelverkan inom deras eget om-
råde, så mycket lemnar staten fritt; men vill den
med fördragsamhet bemötta kyrkan gå derutöfver,
så bygger man väl numera icke bål, men bålverk
emot henne. Afven i den ensidighet, som upp-
kommer af det yrke man drifver, förråder sig dels
en botten, som är antingen god cch nyttig eller
åtminstone oskadlig, dels vissa utvexter och öfver-
drifter som behöfva hejdas. Menniskans sträfvan-
de till förnuftighet är så mäktigt och öfversllt så
ingripande, att allt hvad menrniskan erfar såsom
drift eller känsla, det vill hon mynta ut till något
förnuftigt. Med andra ord: äfven denna kärlek
vill uppenbara sig som tro, vill göra skäl för sig.
Detta försök kan så mycket mindre alltid lyckas för
henne, som uppgiften är ett vågstycke. Att älskaren
tillbeder sin herskarinna, henne och ingen annan,
det är visserligen en ensidighet, eburu det just
icke lär vara bättre om han i den delen är mårg-
sidigare. Att ham finner henne alldeles utomor-
dentlig och förträfflig är äfven i sin ordning, ty
det är den vanliga ordningen; ban må ha rätt ej-
ler icke. Det är just satsen om yrkets förträfflig-
het, som sätter sin pregel på heia det egna före-
ställningssättet. Som det alltid har med sig den
förbudnpa frukters behag, att begegra låga uttryck
inför böga myndigheter, så skall jag tiläta mig
att här icke åberopa något rätt högt exempel: jag
skall åtnöja mig med en gammal kopparslegares.
Det var en hedersman af detta Ilcfliga embeta, kvil-
ken vid en borgerlig högtid i en stånsk småstad,
höll ett tal, i hvilket hen till betraktelssämnae före-
ställde, såsom orden föllo, cstatens tvenne grund-
pelare eller maxima, koppar och bröd.k Skillnaden
imellan den troshekännelsa de sersklida yrkenas
målsmän aflägga är Icke stor, blott man rätt öf-
versätter den. — Riddersmannen säger: ära och
bröd; lärdomsidkaren: glogor och bröd; bergsman-
nen: jern och bröd; skomakarn: skor och bröd;
köpmannen: penger och bröd, o. g. v. Bonden al-
lena förer bröd och endast bröd på tungan. Alla
äro ensidiga och alla ha de rätt, ty hvart och ett
yrke är i sin art förträffiigt. Do som hylla samma
art af förträfflighet, hysa cck för hvarendra ott lätt
förklarligt förtroende. Det band som förenar dem,
går vida öfver fosterbygders gräns, det öfverskri-
der baf och berg: den svenska stjernkunnige bar
en vän på Godahoppsudden, den svenska vextkänna-
ren har bekanta på Sydamerikas fjällar, icke endast
bland dem som stå och vexa der, utan eck bland dem,
der bygga och bo, och till den svenske chemisten
söker ingen hyfsad nation eftor vederlike. Köp-
mannens skepp och naturforskarens upptäckter spri-
da beggedera upplysningens välgerningar, och kny-
ta beggedera vänskapens band. I do känslor, de
öfvertygelser och det handlingssätt, som denna ge-
mensamhet i yrket och denna kärlek till yrket föra !
med sig, gifves det visserligen en öfverdrift, ett
ondt, en förvridning: det gifves t. ex... fär att il