gavarande romanens kostym; detta hindrar icke att mycket nytt och varieradt kan finnas här i fråga om intrig, situationer och romanens hela inre lif, och det finnas verkligen. Så mycket anmärkningsvärdare, som från bokens början till dess slut endast spelar ett enda motiv, kärleken! Ty ni bör veta, att aFosterbrödernap är en kärleksroman wquand måme, en kärleksroman i ordets aldra egentligaste och afgjordaste bemärkelse; vi hafva här kärlek mer än den känslofullaste af våra sköna läsarinnor någonsin kunnat drömma om vid sin gitarr i den månskenslysta ensligheten, det är kärlek kors och tvärs, fram och tillbaka, huller om buller, upp ! öfver alla öron. Förunderliga passion! hurl många tusen volymer hafva icke skrifvits öfver dig på vers och prosa, och ändock räcker detj så rikligen till! Annars kunde jag visserligen ha ett ord o-l taldt med den aktade författarinnan i afseendel på hennes kärlek, sådan den förekommer i denna roman, och om jag hade tid, skulle jag deröfver med henne gerna inlåta mig i en ordentlig diskurs, hvilken, af ogement iuatresse för oss båda, borde blifva det ännu mera för den respektive publiken. Jag skulle då tala om en känsla, som gör sig så helig att den endast lefver af luft och åskådning, eller tror sig vinna saligheten genom sjelfmord, med att sucka hjertat ur bröstet, eller ock slår sig på filosofi och snpusförnuft, blir klok och förståndig, så att den förnekar och glömmer sig sjelf och tröstar sig med en platt illusion; jag skulle tala om detta uppoffringarnas, försakelsernas och ädelmodets odrägliga koketteri och teaterheroism; jag skulle, med ett ord sagdt, tala om salig Lafontaine, som med hela sitt romanskrifveri och sin psykologi må sofva i ro till den yttersta dagen . . .... Jag will icke härmed ha gjort författarinnan någon persiflage; bevare mig Gud, är jag en man, som man kan beslå med några bakhbållstankar ceh någon elakhet? Men jag tycker det är synd om den arma kärleken, det naivaste barn i verlden, att den skall sättas i pension och göras till ett lillgammalt underverk med munnen full af sentenser, det klappande bjertat inpinadt i snörlif, och katekesen i hand! Apropos om sentenser, har jag än en anmärkning att göra vid Fru F:s nya roman; den rörer dialogen och språket i allmänhet. Det är kuriöst med språket, detta, som vi tycka oss alla vara förbålt hemmastadda uti, att det dock är så få, som rätteligen veta hvad det vill säga att behandla det som sig bör, hvad det vill säga att ,kläda sina tankar i skrudp. Den konsten är ingen liten att välja denna skrud med förstånd, att skära dess snitt, så att man kan stå till svars inför denna mamsell Kowalewska,, som kallas estetiken. Den ena frågar icke efter, hur han släpper sina tankar ut på gatan, om med ett skynke kring hufvudet, en slarfva om lifvet och hasor på! fötterna, hvad de först kommit öfver att taga: till; en annan har i sin garderob blott en enda costume de fantaisien, den hans tankar få gå och släpa på från morgon till qväll, tills den är utsliten intill sista tråd; en tredje lefver på lån, en fjerde slafvar i modets tvång. Ty det finns mod i detta som allt annat, och det har till exempel en lång tid varit det att tankarne skulle gå i brokad-styfkjortel. Jag är rädd för att Fru F. icke är helt och hållet fri från böjelse för denna nämnda mod. Och likväl, hur föga naturligt är det icke i sjelfva verket? Låt det vara på sitt ställe, om ni ändtligen så vill, vid riktig storståt och högtid, men hvarföre icke i hvardagslag som här heldre den mindre genanta, mjukare och lätt draperande nettelduken eller till och med bombasinen? Allting har sitt rum och sin tid; i det borgerliga dramat passar icke det briljanterade, pretiösa, stela, solenna; till vice-häradshöfdingsuniformen hörer icke kothurnen, det jag vet, och när småstadsmamsellerna med den busliga I stickstrumpan i handen göra stora gester och deklamera om ,qvinnobjertats heligaste rättigheter,, så att de tappa maskorna, ber jag Gud bevara mig från att bryta mot den lugna all-; varlighet, som annars är mig egen. Men nu är det också slut med alla anmärkningar. De skulle kanske ha blifvit än färre, om jag icke nu för tiden vore vid ettså horribelt dåligt lynne. Jag får ju ständigt så mycket glåpord i Svenska Bietn! Orv. Odd. As ke KR kd Är j (Insändt.) För att upplysning må lemnas om rätta förhållaudet, äfvensom om värdet och beskaffenheten af: de vid inventeringen af den delen af Kongl. LifRustkammarens persedlar, som finnas å Ulriksdal, år 1838 gjorde anmärkningar, får jag anbålla att bifogade Kongl. Krigs-Kollegii mig deröfver meddelade protokollsutdrag måtte uti Tidningen Aftonbladet blifva intaget. Stockholm den 29 September