garaa, huivudsazligen på den grund, att man ej kunde veta, huruvida icke Borgare-och Bondestånden frångå sina beslut, när de få kunskap om Adelns. Frågsds för öfrigt hvem som uppdragit Grofve Frölich att vara ombud för dessa begge stånd. Hr von Qvanten, Carl, yttrade åtskilligt, som gick ut på instämmande i Grefva Frsölichs förslag. Hr Cederschjöld (professorn) beklagade, att detta ämne blifvit uppteget så, at: man nästan sökt göra det till en ambiiionssak för de andra stånden att icke frångå sisa beslut, och yttrade för öfrigt den tankan, att voterlngs-propositionerna varit olagliga. Härpå tog Hr LefrÅn genast affär, ech framställde bevekiigt, att man måtte lyssna till en sådan man, som Hr: Caderschjöld, hvilken oftast eljest tillhörde deza moderata oppositioren. Hr L. Hjerta deremot understödjende grefva Frölichs förslag, trodde icke: att man i detta eller andra fall borde beropa sig på några autoriteter; det vore visst fägnande att! höra den värma och häfsighet, hvarmed man här velat frigöra sig från ala afsigter att gå Borgareoch Bondesiåndens beslutande rätt för nära, och att men i sådant afseendsa talat om StatsUtskottets skyldighet ats göra jomkningsförslag, men huru en sådan jemkning skulle tillaå hade icke tydligt blifvit uitryckt, cch han för sin del kunde icke fatta, att! den skulle leda till något resultat. Ty hvari skulle väl den ifrågasatta inbjudningen bestå? antingen skulle Utsk. inbjuda Borgareoch Bondestånden att lika med Adeln och Presterne, bevilja sjelfva anslagen och derifrån afsöndra vilkoren, såsom innefattande önsknivgsmål enligt den här yrkade åsigten, och då inträffade det, att detta önskningsmål, såsom endast beslutadt af tvenne stånd, skulle förfalia och anslegen beviljas utan alla förbehåll; el-j ler ock skulle Borgareoch Bonde-Stånden inbjudas att ställa sin mening på rent afslag, och då kunde och mäste dessa stånd svara: vår mening har ej varit att afslå dessa anslag; vi bafva blott velat fästa ett förbebåll vid deras användande. I båda fallen syfiade derföre en sådan inbjudning derhän, att göra det omöjligt för Borgareoch Bondestånden att få sin mening in såsom det ena alternativet vid omröstningen, en rättighet, som vore lika stor å doras sida, som Adelps och Presteståndets för deras mening. Han erinrade ock, ait äfven för det fall, att vilkor fästades å Ständernes sida, sådant icke på något sätt förminskade Regeringens rätt att pröfva, huruvida vilkoren, om de voro af administrativ natur, borde antagas eller icke. Antog man något annet, så kunde deraf följa, att Regeringen kunde förkasta hvilken begäran som helst om någon nyinrättring, till hvilken Ständerna anslagit medel för händelse att den bifölls, men ändå behålla och till andra ändamål använda penningarna, hvilket vore påtagligen grundlagsvirigt. Hr Ribbing, Bengt, tyckte äfven att det var godt och väl att man här försäkrat om sin redliga och uppriktiga aktning för Grugdlagen; men han fruktade, att det nu mera gått så långt med den ställning, hvari detta ståsd genom sina handlingar försatt sig till det allmänna, att man icke mera tror på dess blotta ord, utan vill ha gerningar. Han fann dessutom uti nu ifrågavarande tvisieämne ny anledning att beklaga bristerna af vårt nuvarande representatiozssätt. Dessutom talade öfver frågen Hr Dalman, som äfven sökte i en modifikation ef grefve Frölichs förslag en utväg att komma ifrån ssken; Hr Ro. senblad, Berzh., hvilken med sin sonora stärma försvarade det fattade beslutet, och Hr Sljerngranat, hvilken ga? något slags upplysning i afseende på en detaljfråga om ettanslag till KrigsKollegium, som blifvit nämndt under diskussionen, men som vi icks ansett nödigt upptega. Hr v. Bartmansdorff uppstod nu å nyo och förklarade, att någon offentlig stor våda för samhället icke var å färde, medan det värsta som kunde bända var, att ingen Statsreglering vid denna Riksdag gjordes, och då qvarstod alltid den gamla. StateUtskottet kunde dessutom ännu taga sig makt att rätta det förmenta felet. Grefve Horn gentog, att om Hr. v. H. kunde gifva StatsUtsk. rätt att boriktiga allt hvad Ridd. och Adelin genom sine ifrågavarande beslut till afslag haft orätt uti, så vere raedgifvandet väl något att bygga på, men grefven tviflade på om han finge taga det så vidsträck:. Hvad Hr v. H. sagt om den gamla Statsreglieringens bibehållande ansåg grefven såsom ett förhastadt ord, innebärande en verklig olycka om det kunde komma i fråga att inträffa. Grefve Frölich deremot tackade Hr v. H. för det ban nu ändtligen öppet uttalat sin hittills hemliga afsigt. Förra gångon Hr v. H. hade ordet voro hans uttryck så mystiska att Grefven ej ansig sig böra upptaga dem till besvarande. Nu deremot vore icke mera tvifvel om meningen — Det vore i alla afsceenden godt att få veta hvad man hade sig att efterrätta. Slutet blefimedlertid att Hr Landtmarskalken ansåg sig icke böra göra någon Proposition på grefve Frölichs förslag, som sålunda förföll. När man genomgått förestående berättelse, som innehåller en visserligen mycket sammandragen, men, såsom vi våga tro, temligen tillförlitlig resume af hvad som föreföll, så är det omöjligt att icke falla i ytterligare förundran öfver det obegripliga missförstånd, Jlindrigast sagdt, som Hrr Lefrån, Rosenblad, Friherre Cederström, m. fl. ådsgalagt om sjalfva hufvudpunkten i frågan. Hvad bjelper det väl att korsa sig öfver avrängda framställningarn, alt ahvälfva skulden, på Statsutskottet, att försäkra! om sin aktning för Medständers beliga rättigheter, Mm. m., när man just i och med detsamma likväl ,öfverträder dessa rättigheter i sina räsonnemanger och beslut? Det kan nämligen icke för ofta upprepas, att den fråga, som Ridderskapet och Adeln hade att afgöra, alldeles icke var, huruvida Borgareoch Bondeståndens beslut var lagligt eller icke, det var en gång fattadt och Adeln hade icke den ringaste makt, att genom ett beslut omintetgöra det. Antager o TAN NÅCAt annant cå byunna Pasmsana ARK Ran