garaa, huivudsazligen på den grund, att man ej
kunde veta, huruvida icke Borgare-och Bondestånden
frångå sina beslut, när de få kunskap om Adelns.
Frågsds för öfrigt hvem som uppdragit Grofve Frö-
lich att vara ombud för dessa begge stånd. Hr
von Qvanten, Carl, yttrade åtskilligt, som gick ut
på instämmande i Grefva Frsölichs förslag. Hr Ce-
derschjöld (professorn) beklagade, att detta ämne
blifvit uppteget så, at: man nästan sökt göra det
till en ambiiionssak för de andra stånden att icke
frångå sisa beslut, och yttrade för öfrigt den tan-
kan, att voterlngs-propositionerna varit olagliga.
Härpå tog Hr LefrÅn genast affär, ech framställde
bevekiigt, att man måtte lyssna till en sådan man,
som Hr: Caderschjöld, hvilken oftast eljest tillhörde
deza moderata oppositioren. Hr L. Hjerta deremot
understödjende grefva Frölichs förslag, trodde icke:
att man i detta eller andra fall borde beropa sig
på några autoriteter; det vore visst fägnande att!
höra den värma och häfsighet, hvarmed man här
velat frigöra sig från ala afsigter att gå Borgare-
och Bondesiåndens beslutande rätt för nära, och att
men i sådant afseendsa talat om StatsUtskottets skyl-
dighet ats göra jomkningsförslag, men huru en så-
dan jemkning skulle tillaå hade icke tydligt blifvit
uitryckt, cch han för sin del kunde icke fatta, att!
den skulle leda till något resultat. Ty hvari skulle
väl den ifrågasatta inbjudningen bestå? antingen
skulle Utsk. inbjuda Borgare- och Bondestånden att
lika med Adeln och Presterne, bevilja sjelfva an-
slagen och derifrån afsöndra vilkoren, såsom inne-
fattande önsknivgsmål enligt den här yrkade åsig-
ten, och då inträffade det, att detta önskningsmål,
såsom endast beslutadt af tvenne stånd, skulle för-
falia och anslegen beviljas utan alla förbehåll; el-j
ler ock skulle Borgare- och Bonde-Stånden inbju-
das att ställa sin mening på rent afslag, och då
kunde och mäste dessa stånd svara: vår mening
har ej varit att afslå dessa anslag; vi bafva blott
velat fästa ett förbebåll vid deras användande. I
båda fallen syfiade derföre en sådan inbjudning
derhän, att göra det omöjligt för Borgare- och
Bondestånden att få sin mening in såsom det ena
alternativet vid omröstningen, en rättighet, som
vore lika stor å doras sida, som Adelps och Pre-
steståndets för deras mening. Han erinrade ock,
ait äfven för det fall, att vilkor fästades å Stän-
dernes sida, sådant icke på något sätt förminskade
Regeringens rätt att pröfva, huruvida vilkoren, om
de voro af administrativ natur, borde antagas eller
icke. Antog man något annet, så kunde deraf föl-
ja, att Regeringen kunde förkasta hvilken begäran
som helst om någon nyinrättring, till hvilken Stän-
derna anslagit medel för händelse att den bifölls,
men ändå behålla och till andra ändamål använda
penningarna, hvilket vore påtagligen grundlagsvi-
rigt.
Hr Ribbing, Bengt, tyckte äfven att det var godt
och väl att man här försäkrat om sin redliga
och uppriktiga aktning för Grugdlagen; men han
fruktade, att det nu mera gått så långt med den
ställning, hvari detta ståsd genom sina handlin-
gar försatt sig till det allmänna, att man icke me-
ra tror på dess blotta ord, utan vill ha gerningar.
Han fann dessutom uti nu ifrågavarande tvisieäm-
ne ny anledning att beklaga bristerna af vårt nu-
varande representatiozssätt.
Dessutom talade öfver frågen Hr Dalman, som
äfven sökte i en modifikation ef grefve Frölichs
förslag en utväg att komma ifrån ssken; Hr Ro.
senblad, Berzh., hvilken med sin sonora stärma
försvarade det fattade beslutet, och Hr Sljerngra-
nat, hvilken ga? något slags upplysning i afseende
på en detaljfråga om ettanslag till KrigsKollegium,
som blifvit nämndt under diskussionen, men som
vi icks ansett nödigt upptega. Hr v. Bartmans-
dorff uppstod nu å nyo och förklarade, att någon
offentlig stor våda för samhället icke var å färde,
medan det värsta som kunde bända var, att in-
gen Statsreglering vid denna Riksdag gjordes, och
då qvarstod alltid den gamla. StateUtskottet kun-
de dessutom ännu taga sig makt att rätta det för-
menta felet.
Grefve Horn gentog, att om Hr. v. H. kunde
gifva StatsUtsk. rätt att boriktiga allt hvad Ridd.
och Adelin genom sine ifrågavarande beslut till af-
slag haft orätt uti, så vere raedgifvandet väl något att
bygga på, men grefven tviflade på om han finge
taga det så vidsträck:. Hvad Hr v. H. sagt om
den gamla Statsreglieringens bibehållande ansåg gref-
ven såsom ett förhastadt ord, innebärande en verklig
olycka om det kunde komma i fråga att inträffa.
Grefve Frölich deremot tackade Hr v. H. för det
ban nu ändtligen öppet uttalat sin hittills hemli-
ga afsigt. Förra gångon Hr v. H. hade ordet vo-
ro hans uttryck så mystiska att Grefven ej ansig
sig böra upptaga dem till besvarande. Nu dere-
mot vore icke mera tvifvel om meningen — Det
vore i alla afsceenden godt att få veta hvad man
hade sig att efterrätta. Slutet blefimedlertid att Hr
Landtmarskalken ansåg sig icke böra göra någon
Proposition på grefve Frölichs förslag, som sålunda
förföll.
När man genomgått förestående berättelse,
som innehåller en visserligen mycket samman-
dragen, men, såsom vi våga tro, temligen till-
förlitlig resume af hvad som föreföll, så är det
omöjligt att icke falla i ytterligare förundran
öfver det obegripliga missförstånd, Jlindrigast
sagdt, som Hrr Lefrån, Rosenblad, Friherre Ce-
derström, m. fl. ådsgalagt om sjalfva hufvud-
punkten i frågan. Hvad bjelper det väl att
korsa sig öfver avrängda framställningarn, alt
ahvälfva skulden, på Statsutskottet, att försäkra!
om sin aktning för Medständers beliga rättighe-
ter, Mm. m., när man just i och med detsamma
likväl ,öfverträder dessa rättigheter i sina rä-
sonnemanger och beslut? Det kan nämligen
icke för ofta upprepas, att den fråga, som Rid-
derskapet och Adeln hade att afgöra, alldeles
icke var, huruvida Borgare- och Bondeståndens
beslut var lagligt eller icke, det var en gång
fattadt och Adeln hade icke den ringaste makt,
att genom ett beslut omintetgöra det. Antager
o
TAN NÅCAt annant cå byunna Pasmsana ARK Ran