hvaremot en enda, enrådande kammare, redan den
en tid rört sig snabbt, lätt skulle blifva stationär, så
snart de nybildade intressena fått tid att förstärka
sig; att lagstiftande församlingar lätt vilja göra in-
grepp på lagskipsnde och verkställande mektens
områden, och att då detta icke genom någon l2g
kan hindras, det är nödigt att inom representa-
tionen egå en återhållande kraft, nemligen i andra
kammarn; slutligen att konungarna, som skola gå ai
spetsen för tidens ädla sträfvandep,, icke böra be-
lamras med hela den återbållande kraften (veto) )
och liksom blifva minoritetens ständiga represen-
tanter, hvarföre de: är bäst att hafva denna åter-
hällande kraft inom representationen. Slutligen
hafva flera stater, som försökt enkammarsystemet,
öfvergifvit det.
Efter noggrann pröfning,, säger Utskottet, qaf
allt hvad sålunda för tvåkemmar-systemet blifvit
andraget, har Utskottet likväl icke kunnat undgå
att erkänna, att enkammear-systemet höjer national-
representationens kraft; att det alldeles icke gör
allt återbåll inom sjelfva representationen omöjligt;
att det tvertorå helt och hållet beror på val-lagarna,
om national-representationen, ehuru samlad i en
enda kammare, saknar ett tillräckligen starkt kon-
servativt element; att Sverige redan i 4809 års
Regeringsform, SS ö6 och 81, eger en borgen, att
detta element, ätminstone i frågor em Grundlags-
ändring, kan hinna samla sig; att den splittring,
som man ansett den återhållande kraften underka-
stas, om dess organer i national-tepresentationen
icke ega en egen plats utom den kammare, der
den politiska rörelsen egentligen har sitt säte, synes
vara en skräckbild, som vid närmare batraktande
försvinner; att den återhållande minoriteten genom
sin närmare förening med majoriteten bör vinna
mer än den förlorar; att vinsten ef dess isolering
synes mest gälla ögonblicket, men att isoleringen
sjelf för framtiden torde innebära verklig fara.
Den leder naturligen dertill, att de sålunda isole-
rade intressena och åsigterna blifva främmande
för den öfriga representationen; att deras inflytelse
på densamma undergräfves, och att den mindre
kammaren, så snart den större vuxit till nödig
styrka, vid den första politiska hvälfning faller ett
offer för öfvermakten.
Detta öde kan åtminstone endast afvärjas genom
en sådan orgenisation af den åierhållande kamma-
ren, att dess medlemmar, dels endast vid verkligt
behof använda den mskt, som för foltets egen,
icke för deras skull, är dem gifven, dels gerom
sina utom kammaren egzgande förhållanden kunna
motverka det ofördelaktiga i deras ställniog uti
national-representationen och ega ett djupt och säkert
fäste i folkets meningar och åsigter.
Utskottet ingår nu i en undersökning huruvida
sådane elementer till en öfre kammere, som 1 an-
dre länder ficnas, äfven förekomma 1 Sverige.
Härvid fästes uppmärksamheten först på adelskapet,
i afseende hvarpå Usskoitet erinrar om engelska
adelns nära förening med folket, från hvilket den
icke, såsom i Sverige händeisen varit, skiljer sig
genom olika och derföre sfund väckande arfslagar.
hvaremot majoritetörna här i Sverige berott och
bero på undantagslagar, hvilka märkvärdigt nog
icke heller lärga kusnat ega bestånd, då grefve-
och friherrskapen, som inrättades 41561, icke höll
sig längre än 420 år, och rättigheten att stifta
fideikommisser föga längre eiler från 4686 till
4810: adeln här vore således icke element för
någon fast och säker öfre kammsre. Alla de bäst
grundade sådane kammare hafva dessutom visat
sig oförmögne stt motstå de stora politiska jord-
bäfningarne, just emedan dessa inträffa då slimänna
tänkesättet kommit ur sin normala ställning och
öfre kammarn förlorat sitt fäste deri; och då detta
händt med öfre kamrar, som njutit folkets sym-
pathier, hvad kunde man då hoppas af en kam-
mars, som, äfven då folkets tänkesätt är fullkom-
ligt lugnt, icke deri eger något stöd? Vidare er-
inrar Uiskottet, att icke blott i Frankrike, der a-
delskapet är upphäfvet, utan äfven i Spanien, Por-
tugal, och, hvad märkligare är, I flera det adelsrika
Tysklands konstitutionella stater, samt i Holland,
regenten utvämner öfre kammaren, hvaraf än vi-
mm kan slutas, att det adeliga pärskapets tid är
örbi.
Vidare -anmärkes, att den litterära bildnin-
gen såsom element för en Pärskammare, gålve
få ledamöter, hvilka dessutom icke just företrä-
desvis borde regeras af en aristokratisk konserva-
tism, samt att rikedomen, likaledes föreslagen, san-
nolikt skulle blifva alltför konservatif för sina egna
fördelar och till qväfvande af idogheten. — De an:
förda betänkligheternas vigt ökas dessutom af an-
dra skäl. cAlltifrån 43:e århundradet säger Ut-
skottet, chafva mångfaldiga försök skett att befor-
dra Sveriges lycka, genom att importera en för vå-
ra krafter olämplig statsapparat; de hafva kostat
oss mycket; resultaten af den efterhärmningslust,
eller, om man får nyttja ett i det nyare politiska
språket väl bekant konstord, af det slags rörelse,
som i århundraden utmärkt den Svenska aristo-
kratien, och som sällsamt afsticker mot folkets I
grunden demokratiska lynne, uppmuntra så litet
till nya försök på samma väg, och det fordna Riks-
) Det är nära nog löjligt att se, hur konservatis-
men här nödgats taga sin tillflykt till en af den
eljest med den största envishet förkastad sats, att
Konungarne borde gå i spetsen. Vid alla andra
tillfällen, så I handling som ord, påstår den att
Konungen är till enkannerligen för den lilla ut-
valda och utlefvade minbriteten af stationära,
som äro i fara att aundanskuffas just af de der
atidens ädla sträfvanden,. Anmärkningen är
imedlertid riktig; alla våra fordna Korungar, som
jemte namnet innehaft förmågan, hafva gått i
spetsen och varit reformatorer, och Carl XII
kände och uttryckte ofta, att Konungen skulle
taga första steget. Men sedan Konungarnme, det
eaktadt, gjort sig till stationära och folken
börjat taga första steget, har det händt, att Ko-
nungarna kommit i köen, och der äro de icke
mer herrar öfver rörelsen. Men om denna van-
makt träffat Konungarne, som likväl till det yttre
blifvit ställda i spetsen liksom företrädarne, ehuru
de fisna beqvämligare att stå än att gå, hur
skall det då gå msd en andre kammare, som
redan ifrån början ställes i köen? Skall den