hvaremot en enda, enrådande kammare, redan den en tid rört sig snabbt, lätt skulle blifva stationär, så snart de nybildade intressena fått tid att förstärka sig; att lagstiftande församlingar lätt vilja göra ingrepp på lagskipsnde och verkställande mektens områden, och att då detta icke genom någon l2g kan hindras, det är nödigt att inom representationen egå en återhållande kraft, nemligen i andra kammarn; slutligen att konungarna, som skola gå ai spetsen för tidens ädla sträfvandep,, icke böra belamras med hela den återbållande kraften (veto) ) och liksom blifva minoritetens ständiga representanter, hvarföre de: är bäst att hafva denna återhällande kraft inom representationen. Slutligen hafva flera stater, som försökt enkammarsystemet, öfvergifvit det. Efter noggrann pröfning,, säger Utskottet, qaf allt hvad sålunda för tvåkemmar-systemet blifvit andraget, har Utskottet likväl icke kunnat undgå att erkänna, att enkammear-systemet höjer nationalrepresentationens kraft; att det alldeles icke gör allt återbåll inom sjelfva representationen omöjligt; att det tvertorå helt och hållet beror på val-lagarna, om national-representationen, ehuru samlad i en enda kammare, saknar ett tillräckligen starkt konservativt element; att Sverige redan i 4809 års Regeringsform, SS ö6 och 81, eger en borgen, att detta element, ätminstone i frågor em Grundlagsändring, kan hinna samla sig; att den splittring, som man ansett den återhållande kraften underkastas, om dess organer i national-tepresentationen icke ega en egen plats utom den kammare, der den politiska rörelsen egentligen har sitt säte, synes vara en skräckbild, som vid närmare batraktande försvinner; att den återhållande minoriteten genom sin närmare förening med majoriteten bör vinna mer än den förlorar; att vinsten ef dess isolering synes mest gälla ögonblicket, men att isoleringen sjelf för framtiden torde innebära verklig fara. Den leder naturligen dertill, att de sålunda isolerade intressena och åsigterna blifva främmande för den öfriga representationen; att deras inflytelse på densamma undergräfves, och att den mindre kammaren, så snart den större vuxit till nödig styrka, vid den första politiska hvälfning faller ett offer för öfvermakten. Detta öde kan åtminstone endast afvärjas genom en sådan orgenisation af den åierhållande kammaren, att dess medlemmar, dels endast vid verkligt behof använda den mskt, som för foltets egen, icke för deras skull, är dem gifven, dels gerom sina utom kammaren egzgande förhållanden kunna motverka det ofördelaktiga i deras ställniog uti national-representationen och ega ett djupt och säkert fäste i folkets meningar och åsigter. Utskottet ingår nu i en undersökning huruvida sådane elementer till en öfre kammere, som 1 andre länder ficnas, äfven förekomma 1 Sverige. Härvid fästes uppmärksamheten först på adelskapet, i afseende hvarpå Usskoitet erinrar om engelska adelns nära förening med folket, från hvilket den icke, såsom i Sverige händeisen varit, skiljer sig genom olika och derföre sfund väckande arfslagar. hvaremot majoritetörna här i Sverige berott och bero på undantagslagar, hvilka märkvärdigt nog icke heller lärga kusnat ega bestånd, då grefveoch friherrskapen, som inrättades 41561, icke höll sig längre än 420 år, och rättigheten att stifta fideikommisser föga längre eiler från 4686 till 4810: adeln här vore således icke element för någon fast och säker öfre kammsre. Alla de bäst grundade sådane kammare hafva dessutom visat sig oförmögne stt motstå de stora politiska jordbäfningarne, just emedan dessa inträffa då slimänna tänkesättet kommit ur sin normala ställning och öfre kammarn förlorat sitt fäste deri; och då detta händt med öfre kamrar, som njutit folkets sympathier, hvad kunde man då hoppas af en kammars, som, äfven då folkets tänkesätt är fullkomligt lugnt, icke deri eger något stöd? Vidare erinrar Uiskottet, att icke blott i Frankrike, der adelskapet är upphäfvet, utan äfven i Spanien, Portugal, och, hvad märkligare är, I flera det adelsrika Tysklands konstitutionella stater, samt i Holland, regenten utvämner öfre kammaren, hvaraf än vimm kan slutas, att det adeliga pärskapets tid är örbi. Vidare -anmärkes, att den litterära bildningen såsom element för en Pärskammare, gålve få ledamöter, hvilka dessutom icke just företrädesvis borde regeras af en aristokratisk konservatism, samt att rikedomen, likaledes föreslagen, sannolikt skulle blifva alltför konservatif för sina egna fördelar och till qväfvande af idogheten. — De an: förda betänkligheternas vigt ökas dessutom af andra skäl. cAlltifrån 43:e århundradet säger Utskottet, chafva mångfaldiga försök skett att befordra Sveriges lycka, genom att importera en för våra krafter olämplig statsapparat; de hafva kostat oss mycket; resultaten af den efterhärmningslust, eller, om man får nyttja ett i det nyare politiska språket väl bekant konstord, af det slags rörelse, som i århundraden utmärkt den Svenska aristokratien, och som sällsamt afsticker mot folkets I grunden demokratiska lynne, uppmuntra så litet till nya försök på samma väg, och det fordna Riks) Det är nära nog löjligt att se, hur konservatismen här nödgats taga sin tillflykt till en af den eljest med den största envishet förkastad sats, att Konungarne borde gå i spetsen. Vid alla andra tillfällen, så I handling som ord, påstår den att Konungen är till enkannerligen för den lilla utvalda och utlefvade minbriteten af stationära, som äro i fara att aundanskuffas just af de der atidens ädla sträfvanden,. Anmärkningen är imedlertid riktig; alla våra fordna Korungar, som jemte namnet innehaft förmågan, hafva gått i spetsen och varit reformatorer, och Carl XII kände och uttryckte ofta, att Konungen skulle taga första steget. Men sedan Konungarnme, det eaktadt, gjort sig till stationära och folken börjat taga första steget, har det händt, att Konungarna kommit i köen, och der äro de icke mer herrar öfver rörelsen. Men om denna vanmakt träffat Konungarne, som likväl till det yttre blifvit ställda i spetsen liksom företrädarne, ehuru de fisna beqvämligare att stå än att gå, hur skall det då gå msd en andre kammare, som redan ifrån början ställes i köen? Skall den