dring. Ui:skottet känner, att, om uppkomsten under förhållanden, hvilka numera upphört, eller utaf tillfälliga orsakrr, skulle vara giltigt skäl till en förkastelsedom, icke räts många menskliga inrättningar, icke många Statsförfattningar kunde undgå en sådan. Sjelfva den engelska, i båda hemisfererno, om också icke med samma beundran, som i adertonda århundradet, dock ännu alltid med välförtjent aktning ansedda representationen har intet annat upphof; och likväl hafva de fleste stater, som försökt att på allmänna statsrättsliga grunder ordna en bättre, funnit sig föranlåtne att mer eller mindre efter det engelska mönstret jeroka sina med så stolta förhoppningar inrättade statsbyggnader. Moa den engelska författaingens utbildning har ock varit gynnad af omständigheter, hvilka icke i lika mån fallit på den Svenskas lott, och engelska folket har under århundraden ådagalagt en förmåga, som intet annat nyare folk i samma mått erer, att utbilda sina inrättningar till all den förträfflighet, hvartill fröet i den finnes. Bland de yttre omständigheter, hvilka mest gynnat den engelska författningons utbildning, förtjeaar serskildt nämnas den, att de båda beståndsdelarne af engelska underhuset, nemligen de från grefskaperna utsedde riddarne och städernas ombud, åtminstone så tidigt, som i början af fjortonde århundradet, troligen utan medverkan af någon politisk plan, sammanträdde i ett enda hus; hvarigsnom engelska folkets representation, i stället för tra afdelningar, såsom förhållandet allmännast blef på Europas fasta land, eller fyra såsom bos oss cch på några andra ställen, inskränktes till tvenne, och derigenom på ena gång hefriades ifrån alla de olägenheter, hvilka denna flardelning öfverallt åstadkommit. Icke såsom ett bevis på nödvändigheten af en ombildning af Svenska netional-representationen; men väl såsom ett bevis på behörigheien af frågan, huruvida denoa national-representation i sin nuvarande form passar för vår tids behof, bar Utskottet således tillåtit sig nyss gjorde anmärkning. Das Svenska folket bör icke beskyllas för lättsinne, om det nu, med uppmärksamhet på nästan hela den civiliserade verldens efterdöme, börjar allverligen betänka lämpligheten af att bringa sin national-representation i ett skick, som bättre än det nuvarande motsvarar sitt ändamål. Svenska folket önskar en sådan ändring, och det är dess röst, icka blott individers, som man hör i de yttranden, hvilka nu så allmänt fordra representationsreform. Att detta är händelsen, derom kan hvilken som helst, som uppriktigt vill, lätt öfvertyga sig. Så länge ett omdöme af folket öfver en inrättning icke uttrycker sig i handling, kan detsäkrast inhemtas ef det deltagande eller den likgiltighet, hvarmed denna inrättning betraktas. Svanska folkets omdöme, på detta sätt inhemtadt, utfaller föra smickrande för närvarande representationsform. Utskottet vill, till stöd för detta påstående, icke åberopa ä!dre exempel. Des är U:iskottet icke obekent, att en dylik liknöjdhet för natiopal-representationen i äldre tider funnits i sjelfva Eagland och PR I a RR dT a Rs AR EE ER AR TT Cs AR Rd KK RR KR KL ER RR EE der gått så långt, att städer orbjudit sig stt, i stället för skyldigheten att till parlamentet sända ombud, åtaga sig underhåll af allmänt nyttiga arbaten; anbud, I följd af hvilkas antagande de gått fullkomligen miste om sin representationsrätt. Men liknöjdheten har i Sverige fortfarit. Utskottet önskade att icke behöfva tillägga — tilltagit. 4772 och 4789 årens hvälfningar tala i detta afseende alltför tydligt, att beköfra utläggning. Under den sednaro delen af tiden från 4720 till 4772 aftog national-representationens ansesnde hos folket i samma mån, som den utvecklade större verksamhet; och äfven efier 1809 års regementsförändring kan denna representation svårligen anses hafva förvärfvat sig folkets kärlek och tillit i den mån, som man i ett land, med så gammal politisk frihet, och i en tid, då det konstitutionella samhällsskicket i bela Europa orvafattas med så varmt deliagande, skulle synas berättigad att förmoda. Ett förhållande, som under så olika yttre omsiändigheter oförändgradt fortfarit, måste ega en djupare grund, än i representanternas personlighet, och en inrättning, som så litet lyckats att tillvinna sig folkets tillgifvenhet, kan icke anses nationel, icke sågas oga rot i folkets tänkesätt, lynne och seder. Den verkliga orsaken till detta förhållande är jeke svår att finna. En massa af anspråk, som korsa hvarandra, och oförmågan att emellan dem bana väg för en jemna och resk utveckling af nationens krafier; en utveckling, som lemnas till pris åt omvexlande tröghet och våldsamma hvälfningar, sådan har i allmänhet Svenska nationalrepresentationens karakter varit, allt ifrån den tid, då den fick bsstämdare form och verkningskrets, och sådan mäste den, enligt Utskottets tanka, blifva, så länge, som dess nuvarande fördelning på fyra serskildt öfverläggande och beslutande kamrar fortfar. Denna fördelning är, i Utskottets tanka, det första och vigtigaste hindret för Svenska national-ropresentationen, att på ett sätt, som fallt motsvarar dess medlemmnars fosterlandskärlek, insigter och arbetsförmåga, fylla sin upphöjda bestämmelse. Utskottet har visserligen icke förbisett frågan, om icke olägenheterne af denna fyrdelning genom änåring i arbstsmethoden skulle kunna afhjelpas; men erkänner, att det anser någon väsendtlig fördel icke på denna väg kunna vinnas. Utskottet tror sig icke göra Svenska folkrepresentationen mera än sträng rättvisa, då det förklarar, att det teckniska i våra riksdagsarbeten synes hafva vunnit all den utbildning, som våra former och vanor i ärendernas behandling medgifva. Utskottet fioner sig, vid en så vigtig fråga, icko blott berättigadt, utan äfven pligtigt att till jemförelse begagna främmande efterdömen, så ofta de antingen genom sin allmänhet hänvisa på en iden europeiska odlingen liggande gemensam grund, eller ock ega sammanhang med förhållanden, som likna våra, Uiskottet tillåter sig således erinra, att intet annat europeiskt land, så vidt Utskottet har sig bekant, numera eger en i så många serskilda beståndsdelar upplöst national-representation, som Sverige. Äfven i de Tyska stater, hvilka bibebållit den gamla inrättningen aflandständer, eger dock plenar-församling rum, så ofta icko en verklig strid ET EE IP PS SA ROT AA