FJUCI jag, CHUtU HAlvt, HOpPpaUes alllastonec nagot intagande, men allenasi funnit en stor och lalideles platt plais, fullsatt med höga trän, hvila visserligen kunna vara bra, hvar för sig, I men alla likformiga och innerligt tråkiga. Huru .J oändligt mycket vackrare är icke då äfven den I minsta del af vår Djurgård eller af Haga park? Den obetydiigaste björkhage i Sverige är angeI nämare än de elyseiska fälten i Paris. Hvad som kan roa på de sisinämnde är blott de aparta nöjen, som de erbjuda; för närvarande I bygger Fraunconi här ett slags häst-teater, och Idet är beundransvärdt. Också får man dagligen se Konung Ludvig i sin enkla, aospråksJlösa vagn åka in ifrån St. Cloud, ty vägen derifrån till Tuilerierna går genom echamps lysåes, Tillika visas Moscows brand i ett artigt hus, Jinrättadt för panorama; och man kan ingenting bättre önska. Går man så långt fram som till La Place de la Concorde, der de skönaste vatleukonster springa, och ser man alla lanternerna brinna i sina omätliga rader emellan träden, fram emot triumfbågen och VEtoile, så är det obeskrifligen grannt, det kan icke nekas. Oj:rtlig glädje och natur finnes här icke. Men, tänkte jag, hvad är det värdt att klaga öfver hvad åtminstone icke jag kan bjelpa? Ett af mina hufvudändamål är ju att lära känna folkklasserna, jemte de tänkesätt och det mått af upplysning de kunna ega, samt huru det står till med läroanstalterne för dem. Skolorna hafva för närvarande ferier, så att dem kan jag icke få bivista förrän om en månad; men jag bar lust att göra pu, hvad som tusen gånger roat mig hemma, nemligen att göra besök och komma i samtal å propos de bottes. (Slutet följer.) Norska tidningar meddela nekrologer öfver den i Wiesbaden aflidne Riksståtbållaren Grefve Wedel Jarlsberg, hvarutur vi, jemte några enskilda meddelade underrättelser, hemta anledning till följande korta beskrifning om denne förtjenstfulle mans lefnad. Jvhan Caspar Herman, Grefve al Wedel Jarlsberg, var född d. 21 Sept 4779 i Montpellier, i södra Frankrike, der fadren, som var Dansk-Norsk envoye vid Neapolitanska hofvet, uppehöll sig under resan till sia post. Kodren var Catharina v. Storm, dotter af Stiftamtmannen i Christiania Herman v. Storm. År 4790 blef hans fader envoye vid Engelska hofvet, och den unge Herman förblef i fädernebuset i London till år 4799, då han sändes till Köpenhamn. Der var han någon tid privat sekreterare hos den ädle och talangfulle Danske finansministern Grefve Henrik v. Schimmelmann; och blef sedan anställd såsom assessor i fiaans-kasssadirektionen och såsom sekreterare i den då så kallade stora finanskommissionen. Är 4806 blef han utlnämnd till amtman i Buskeruds amt i Norge och bestred äfven en tid amtmanskapet i Laurvigs grefskap. Då 4808 års krig med Sverige förutsågs, blef Grefve Wedel Jarlsberg medlem al den år 4807 inrättade providerings-kommission, som under kriget borde besörja uppbandliog af lifsförnödenheter för Norge, och år 1808 utnämndes han till ledamot af regeringskommissionen. Han upprättade äfven vid krigets utbrott en frivillig jägarekorps, som han sjelt anförde. År 4842, då Norge genom Engelska kryssare afstängdes ifrån all kommunikation med Danmark, och en vigtig förändring i landets framtida öden syntes förestå, utförde Grefve Wedel det djerfva uppdraget, att på en liten farkost öfverresa till Jutland, för att träffa Konung Fredrik VI, som då vistades i Holstein, Det har blifvit oss sagdt, att det var missnöjet med denna underhbandling, som hos Grefve Wedel stadgade beslutet, att medverka till den förening med Sverige, som sedan genom andra omständigheter blifvit utförd. Han tog år 4813 afsked ifrån sin amtmansbefattning; men underlät ingen pligt emot sitt fädernesland under kriget. Vid Stortbiaget i Eidsvold, dit ban kallades såsom en af Norges representanter, blef ban ledare för det lilla parti, bvilket redan då i nämnde förening fann ett medel att betrygga Nordens sjelfständighet och frihet. Hans be mödanden måste likväl vika för den iofiytelse, som dels den då varande talrika Danska embetsmannaskaran, dels Prins Christian Fredrik (nu varande Konungen i Danmark) ännu utöfvade i Norge; och det gamla nationalhatet hindrade äfven framgången af hvarje bemödande i denna riktning. Grefven blef imedlertid en liflig deltagare i alla de stortings-arbeten, som afsigo Norges inre organisation, och var medlem af konstitutions-kommitten, som föreslog Storthinget den grundlag, hvilken, med få förändringar, en nödvändig följd af den år 4844 tillvägabragta föreningen, ännu består, och som satt Norge i stånd att utbilda den borgerliga friheten vid sidan af den politiska och betrygga sin framtid såsom stat, genom Jlagstiftningens, lagskipningens och verkställande maktens eniga samverkan för nationens stora mål: sjelfständighet och fribet. Föreningen blef likväl snart en nödvändighet för Norge, sedan dess nyvalde Konung icke kunde der befästa en thron, och Europas politik