HERR MARKS VON WÖRTENBERG VILL HAFVA FLERA BEVIS OCH FÅR DEM. Ett försök att ställa tvisten om tullfrågan på dess rätta stånndpunkt. Åtskilliga angelägnare ämnen för dagen hafva ej lemmat oss tid att förr än nu återkomma till fortsättning af våra erinringar vid den till Red. ingilna, och i JA 206 för den 5 dennes förut omförmälda skriften af Hr Fabrikören Marcks von Wärtenberg, som uttryckte en önskan om närmare påpekande af de uvillfarelser,, som vi angifvit såsom förekommande iåtskilliga hans anföranden uti tullfrågan hos Ridd. och Adeln. Läsaren terde erinra sig, att vi redan då genast visade, det hela den lärda och docerande argumentationen om hkandelskriserna, på hvilken änförandets författare ville grunda nödvändigheten af ett ständigt fortfarande importförbud, och det icke blott nu för tillfället, utan såsom ständig statsekonomisk princip, bar alldeles uppåt väggarna. Anförandets författare hade nemligen haft den föreställningen eller åtminstone uppgifvit, så att man måste antaga honom att hafva trott det, att handelskriserna i Amerika och England åren 37 och 39 voro en följd af öfverproduktionen i de Engelska manufakturerna, och deraf slutat, att som en sådan öfverproduktion alltid måste fortfara, så skola också sannolikt, ja oundvikligt, dylika handelskriser periodiskt återkomma, hvarigenom utländska manufakturer skola här i Sverige kunna säljas till ett sådant vrakpris, att den för någon Svensk fabrikant, äfven med 30 procents tull om den utginge, ej skulle kunna bestå i bredd dermed. Uian att nu tala om det fullkomliga oförnuft, som ligger i sjelfva den föreställningen, att någon industri i något land, England visst icke undantaget, i längden kan bestå om den icke i det hela ger så stor vinst att denna betalar materialier, arbetslöner, redskapers och byggnaders anskaffande och underhåll samt så mycket derutöfver, som kan betäcka den tillfälliga förlusten af de mindre fördelaktiga konjunkturer, som existera i hvarje näringsgren den ena månaden eller året i jemförelse till ett annat, i åkerbruk, iskeppsrederi och handel lika väl som i manufakturindustrien, hade vi tillfälle ådagalägga, att bandelskriserna åren 37 och 39 icke ägde sin grund i någon öfverproduktion, utan i bankoch kreditsystemets orimliga utsträckning och de vilda spekulationer och kreditförhållanden, som härleddes från den ymniga tillgången på lån utan -realisabel säkerhet, och hvilka alltid måste uppstå, när, genom lättheten att utgifva pappersmynt: utan valuta, en större penningemassa på -en gång sättes i omlopp, än handelns och konsumtionens behof erfordra samt kreditens verkliga och naturliga begränsping medgifver. Under detta allmänna spekulationsraseri uppdrefs visserligen också efterfrågan af manufakturvaror mer än behofvet erfordrade, och en stockning i afsättniningen på Amerika inträffade sedan i följd deraf, men produktionen måste, af det-axiomatiska skäl vi nyss fämnde, jemväl sätta sig i mån härefter, och då både Engelsmän och Amerikanare, som nu fått sota tillräckligt, utan tvifvel för framtiden ställa sitt bankväsende på mindre volkanisk grundval, samt en bättre grund redan är lagd och de orsaker, som föranledt dessa båda kriser, sålunda ej mer existera, så bör icke heller följden kunna återkomma i sådan skepnad, som händelsen nu varit. Det är dessutom genom sif