het och följder, och att i sina bestämmelser i allmänhet: stödja sig på sanningar, som bsvisas af veteoskapen och erfarenheten. Prosien Säve instämde med förre Talaren, och fann sig föranlåten att fråga, hvad som kuanat föranleda till den af U:skottet förslagna mild:ingen i straffbestämmelser. I allmänhst hade masa dock mera att klaga öfver för mycket öfverssende med lageos tillämpning, än tilltagande sedlighet. Iagen tid hade medborgerliga ansträngningen, att förekomma det onda vari: så verksam som den närvairande; hvaraf bevisas, att lagarna härutinnan iogalunda varit för stränga. Talaren villa vidbiifra förordningen af år 1813, ehuru han ej ogillar stockstraffets upphäfvarde; och lade ban mycken vigi på förlusten af medborgerligt förtreende vid fjerds resan, äfvensom ban ansåg afsändandet till allmän arbetsinrättning för femte gången skeende, öfverklagadt fylleri böra i lagen qvarstå, emedan deraf ofta skulle beredas lättrad för famlijen, och en drägt och lugn sedermera möjilgen kuana åtorställas. Begärde återremiss. Prosten Lundblad itstämde. Prosten Sandberg instämde med Prosten Gahne. I afseende på de 1 4 g förekommande orden: asynbarligen öfverlastad, önskade Tal. få en förklariag, hvad dermed kan menas; em dermed skulle afses en sådan, för hvilken det går öfver, eller som raglar, eller icka kan tala riktigt eller något annat. Den gamla förordningens bemödande att bestämma meningen hade bordt qvarstå. Att drinkaren redan är skyldig under lagen, endast när ham öfverlastad träffas på väg, gata eller allmänna ställen, vore också alltför otillräckligt. Han får således ligga hemma i ett beständigt rus, och på krogen huu länge och i hvad tillstånd sem heldst. Förlusten af medborgerligt förtroende hade bordt qvarstå vid förbrytelse fjerde resan, och böterna för öfvertalande vore för små, ty sådant sker vanligen af elakhet; börandes den öfvertaiande böta, äfven om den öfvertalade ej kommer till öfverlastningsgraden. För öfvermages förledande isastämde Tal. med Hr Gahm, anförande ett exampel af en gosse, som ena dagen fylldes och roade ett holt sällskap, hvilket sadan dagen derefter, ehuru gossen motsatte sig, förnyade leken med den påföljd att gossen dog. Tal. förundrade sig deröfver, att, på en tid, då man så mycket talar om och mot dryckenskapen, man har motsatta lagstiftningsåtgårder, äfvensom att man, oaktadt mycket ordande om näringsfrihst, låter förbudet för landmannen, att till staden införa dricka, -qvarstå, då det är honom obetaget att, om han till bränvin förvandla sin säd, få deraf införa huru mycket som heldst. Med tillämpning af 1843 års förordning hade ingalunda rätt tillgått, då den sällan blifvit tillämpad på andra än allmogen; den hade dock bordt alika gälla för alla, ehvad man vore klädd i bondtröja eller frack, eller uniform af kaftan eller annan sort. Då först vär en lag gäller alla lika, och lika tillämpes, kan man säga att det sker rättvisa. Man säger väl att missbruk straffar sig sjelli, men deraf följer ej att det bör förbises, avt yttre och allmän lag, som bestraffar idkandet af hazardspel, och försök att beröfva sig lifvet. Et: tillstånd, hvari man kan begå alla brott, borde väl, em något, af lagen förekommas. Detta tillstånd vore likväl ej den egentliga öfverlassningens, utan just det som föregår, det nemligen, hvari förståndet är döfvadt och sinne: upphetsadt. Och för detta stadgas intet. Det föreslås väl vidare, att drinkaren, för att förekomma utarmning, och till möjlig förbättring, skall sättas under förmyndare, men detta först då han 4 gånger varit öfverlastad funnen på gator och allmänn a ställen och derföre lagförd; han kunde likväl innan dess flere gånger hafva förtärt sin egendom. Lämpligare vore således vissa varningsgrader och den brottsliges ställande under sockenstämmobeslut, hvilka bestämmelser borde ingå i lagen, såsom mera verksamma och ändamålsenlixa .medel, utan afseende derpå om han förut varit lagförd eller ej. Häri instämde Prostarne Sidner, Afaelius och Osterman. Doktor Agrell fann straffbestämmelserna för lindriga, isynnerhet om de lamt handhafvas. Årstraffet för litet, blir brottet mindrs skamligt, ja slutligen lcfligt ansedt, och största kämpen i dryckes lag prisas som en full karl. Nykterhetsvännerna borde kunna påräkna bidrag af lagstiftningen; här hade man likväl förbisett vanäran, som stämplar lasten. Att sätta den felande under förmyndarevård vore tillbörligt, äfvensom någon tid på korrektionpshus, då familjen kunde få rådrum och husfred. Det vore väl sannt, att denna kunde anses störd genom offentliga myndigheters inblandning, men dess störande af drinkaren vore väl värre och mera värdt att öfverklaga. Fylleri vid läseförhör bör lika straffas, som om det förekommit i kyrkan. Embetsman, som i utöfningen af sin tjenst finnes öfverlastad, bör derifrån skiljas; och domare, som ! kallas gudar på jorden, borde först, åtminstone lika så snart, som presterne, hvilka nöja sig med att :heta Guds tjenare, träffas af denna lagens stränghet. Utborgning af starka drycker bör förbjudas, till hvilkon som helst det ock vore. Stämningar för förbrytelser häremot kunna ske blott inom de sx månader, som följa på öfverträdelsen. Promten FTunelius förenade sig. i Prosten Östberg ansåg såsom i allmänhet tillbörligt, att straff träffa den brottslige och att den o-:; skyldige icke kommer att lida, men de nu föreslagne bestämmelserna, serdeles penningeböterna,; komme mest att drabba familj och barn, och skulle; bereda elände. Talaren ansig straffbestämmelserna : och böterna böra förvandlas till fängelse vid vatton och bröd, antingen den felande kan erlägga böterna eller ej. Derom förenade sig flare. Biskop Bruhn förenade sig med Hrr Gahne och Agrell, utom hvad angick förvisning till korrek-! tionshus, som i det hela ej funnits motsvara ändamålet. Önskade eljest strängare bestraffolng, äf-! ved om den felande ej skulle träffas på allmänna ställen, i We Br RA BE tre EA RR RARE RE L l j 1 L 1 ( i ; j Å i ÅL ( ( 1 q Prosten Lindmark instämde väl med Utskottet, ! men ansåg säkrast att vidblifva 4843 års förordning, som ej vore för sträng. I afseende på dess öfverklagade tillämpning på endast lägre klasser, kunde Talaren ej annat än uttala sitt ogillande, men om vaderbörande ålades att, utan afseende på person, och vid äfventyr af tjenstefel och embetes förlust, göra sin tillbörliga skyldighet, skall den sisa hältre frukter. Besärda Sterramiag