RIKSDAGEN. UTSKOTTS-BETÄNKANDEN. LaqUtsk. Bet. J4 112, om ändring af 4 och 5 SS i 47 kap. Ärfdabalken, och af 3 8 kap. Jordabalkon samt om upphäfvande af Kongl. Förorån. d. 49 Aug. 1762. I aniedning af gjorda framställningar om en me?ra vidsträckt tesiamentsfrihet efter atadsrätt. än som, genom stadgande i 47 kap. 4 och 35. S Arfdabalken, samt i Kongl. Förordningen den 49 Augusti 1762, blifvit medgifven, har LagUtskottet föreslagit följande förändringar i allmänna lagens stadganden: a) 4:a alternativet, eller om förslaget, ang. lika giftooch arfsrätt, antages. Ärfda-Balken. 47 Ksp. 4 6 4 mom.: Aflingejord å landet, utom den, som personer af Presieståndet under äktenskap förvärfvat, fastighet i stad, som adelige personer förvärfvat, sam: lösöran, tillbörands adelige parsoner, eller ä landet bosatie ofrälse personer, utom Presteståndet, må man gifva i testamente till hvem man vill, skyld eller oskyld. 2 mom.: Af fastighst i stad, utom den, som adelige personer förvärfvat, fastighet å landet, hvilken personer af Presteståndet under äktenskap förvärfvat, semt lösören, tillhörande Borgare eiler ofrälse personer, som 1 stad bo, eller personer af Presteståndet, må man icke testamentera mer än hälften, der bröstarfringe lefver efter: Har man ej bröstarfviage, då må man alltsammans i testamente gifva. Vilja barn och inländska arfvingar till sig lösa hus, tomt, gård eller jord; stånde det dem frist inom natt och år. Samma rät äga utländska arfvingar, om de i landet inflysta och der bygga och bo. 35 6: Lomnar testamen!sgifvaren efter sig omyndigt barn, och kan det ej af sitt arf njuta föda och uppfostran; då skall af egendom, som i testamente gifren är, så mycket afsättaz, som Rätten pröfvar barnet, efter stånd och vilkor, rödigt hafva, till dess det sig sjelf nära kan, dock ej för längre tid, än till dess barnet uppått 21 år. År barn ofärdigt, med svår sjukdom behäfcadt eller litet vetande; då skall ock afsättas, hvad till barnets underhåll tarfvas, der dess arf dertill ej förslår; och gångo det understöd ut, så länge behbofvet fortfer: Kommer harnat tll kälsan, eller varda dess vilkor eljest så förbättrade, att dot sig själf försörja kan; upphöre då understölet. Nu har man genom te stamente anslagit viss åriig inkomst till sitt omyndiga barns föda och uppfostran, eller till underhåll för sitt barn, som är ofårdigt, med svår sjukdom behäfiedt, eller litet vetande; kan ej det barn, som omyndigt är, af ege: arf njuta föda och uppfostran, eller det, som ofärdigt, sjukt eller litet vetande är, med eget arf underhållas; då må det testsmente gälla, för tid, som här ofvan sägs, ändå ett arivejord eller bröstarfvingars lott dermed belastas skulla. Jorda-Balker. 8 Kep. 3 4 mom.: Eger man jord, hus eller tomt i staden; kafve våld bortgifva hälften deraf, ehvad det är ärfds eller afladt. b) 2:dra alternativet, eller i händelsa förändring af giftorättsoch arfslagarna ej bifalles. Ärfda-Balkenr. 47 Karp. 48 1 mom.: All aflingejord och ärfda olier förvärfda lösören må man, efier landsrätt, gifva i testamente till hvem man vill, skyld eller oskyld. 9 mom.: Efier stadsrätt må ej rågor af ärfåt etler förvärfdt, rörligt eller orörligt gods gilva i testamente mera än hälften, der bröstarfvings lefver efter. Her man ej bröstarfvinge, då må man ailtsammans i testamante gifva. Vilja barn och inländske arfviogar till sig lösa hus, tomt, gård eller jord, stånde det dem fritt inom natt och år. Samma rätt äga utländske arfvingsr, om då å landet inflytta, och der bygga och bo. Vilja de göra testamente, som till Prosteståndet höra, om den egendom, deri de giftorätt hafva efier stadsrätt, som i 10 kep. 4 GiftermålsBalken sägs, vare då lag simm2, sam har stadgad: är, ehvad de bo ålardet eller i staden: Med deras arfvejord å landet och den, som före äktenskapet der sflad är, gånge ithy fall ef:er landsrätt. 5 6 i detta kapitel och 8 kap. 3 4 mom. JordaBalken blifva jsmväl i sednare fallet sådane, som 1 förra alternativet äro af Utskottet föreslagne. Reservation häremot har afgifvits af Grafve Mörner. JM 113, om förändrade stadganden, rörande bysättning. Uti detta ämns har Utskottet yttrat: Bysättning eller förlust af gäldenärs porsonliga frihet kar ej betraktss eilsr rättfärdigas såsom ett straff för gäldenärs oförmåga ett sin skuld batala, utan är ett medel att tvinga gäldenär att förnöja sina borgsnärer med alla de tillgångar, han äger; men i denza egonskap utgör ock bysättning, efter iskottets tanka, ett nödvändigt viltor för befästandet af förtroende enskilde emellan, serdeles i penvinge-afoandiingar, samt således äfven för befrämjande och bibebållands af allmänna krediten, enedsan, om detta tvåogsmål ej funnes, bedragares försök att undanhålla sin egendom från ett rättmätigt användande till gälds betalning, ofta skulle lyckas, hvarigenom åter ett allmänt misstroende skulle uppstå hos kapitalisterne och minska utvägarne, äfven för de redlige, att erhålla penningeförsträckningar. Det vore derföre, enligt Uiskottets öfvertygalse, I högsta måtto betänkligt att afskaffa bysättning, hvaremot Utskottet anser både rättvisa och mensklighet påkalla sådana förändringar i bysättningslagen, att ifrågavarande tvångsmedel icke må utsträckas längre, än ändamålet oundgängligen kräfver. Bland de förslag, som i sådant afseende blifvit framställde, kan Utsk. dock ej gilla dem, söm gå derpå ut, att en fordran bör uppgå till viast hkhalann Ii näanninaar för att kunna Zaraga väldanär