RIKSDAGEN.
UTSKOTTS-BETÄNKANDEN.
LaqUtsk. Bet. J4 112, om ändring af 4 och 5 SS
i 47 kap. Ärfdabalken, och af 3 8 kap. Jorda-
balkon samt om upphäfvande af Kongl. Förorån. d.
49 Aug. 1762.
I aniedning af gjorda framställningar om en me?-
ra vidsträckt tesiamentsfrihet efter atadsrätt. än
som, genom stadgande i 47 kap. 4 och 35. S Arf-
dabalken, samt i Kongl. Förordningen den 49 Au-
gusti 1762, blifvit medgifven, har LagUtskottet fö-
reslagit följande förändringar i allmänna lagens stad-
ganden:
a) 4:a alternativet, eller om förslaget, ang. lika
gifto- och arfsrätt, antages.
Ärfda-Balken.
47 Ksp.
4 6 4 mom.: Aflingejord å landet, utom den,
som personer af Presieståndet under äktenskap för-
värfvat, fastighet i stad, som adelige personer för-
värfvat, sam: lösöran, tillbörands adelige parsoner,
eller ä landet bosatie ofrälse personer, utom Pre-
steståndet, må man gifva i testamente till hvem
man vill, skyld eller oskyld.
2 mom.: Af fastighst i stad, utom den, som ade-
lige personer förvärfvat, fastighet å landet, hvilken
personer af Presteståndet under äktenskap förvärf-
vat, semt lösören, tillhörande Borgare eiler ofrälse
personer, som 1 stad bo, eller personer af Preste-
ståndet, må man icke testamentera mer än hälften,
der bröstarfringe lefver efter: Har man ej bröst-
arfviage, då må man alltsammans i testamente gif-
va. Vilja barn och inländska arfvingar till sig lö-
sa hus, tomt, gård eller jord; stånde det dem frist
inom natt och år. Samma rät äga utländska
arfvingar, om de i landet inflysta och der bygga
och bo.
35 6: Lomnar testamen!sgifvaren efter sig omyn-
digt barn, och kan det ej af sitt arf njuta föda och
uppfostran; då skall af egendom, som i testamente
gifren är, så mycket afsättaz, som Rätten pröfvar
barnet, efter stånd och vilkor, rödigt hafva, till
dess det sig sjelf nära kan, dock ej för längre tid,
än till dess barnet uppått 21 år. År barn ofär-
digt, med svår sjukdom behäfcadt eller litet vetan-
de; då skall ock afsättas, hvad till barnets under-
håll tarfvas, der dess arf dertill ej förslår; och gån-
go det understöd ut, så länge behbofvet fortfer: Kom-
mer harnat tll kälsan, eller varda dess vilkor el-
jest så förbättrade, att dot sig själf försörja kan;
upphöre då understölet. Nu har man genom te
stamente anslagit viss åriig inkomst till sitt omyn-
diga barns föda och uppfostran, eller till underhåll
för sitt barn, som är ofårdigt, med svår sjukdom
behäfiedt, eller litet vetande; kan ej det barn, som
omyndigt är, af ege: arf njuta föda och uppfostran,
eller det, som ofärdigt, sjukt eller litet vetande är,
med eget arf underhållas; då må det testsmente
gälla, för tid, som här ofvan sägs, ändå ett arive-
jord eller bröstarfvingars lott dermed belastas skulla.
Jorda-Balker.
8 Kep.
3 4 mom.: Eger man jord, hus eller tomt i
staden; kafve våld bortgifva hälften deraf, ehvad det
är ärfds eller afladt.
b) 2:dra alternativet, eller i händelsa förändring
af giftorätts- och arfslagarna ej bifalles.
Ärfda-Balkenr.
47 Karp.
48 1 mom.: All aflingejord och ärfda olier för-
värfda lösören må man, efier landsrätt, gifva i te-
stamente till hvem man vill, skyld eller oskyld.
9 mom.: Efier stadsrätt må ej rågor af ärfåt et-
ler förvärfdt, rörligt eller orörligt gods gilva i te-
stamente mera än hälften, der bröstarfvings lefver
efter. Her man ej bröstarfvinge, då må man ailt-
sammans i testamante gifva. Vilja barn och in-
ländske arfviogar till sig lösa hus, tomt, gård eller
jord, stånde det dem fritt inom natt och år. Sam-
ma rätt äga utländske arfvingsr, om då å landet
inflytta, och der bygga och bo. Vilja de göra te-
stamente, som till Prosteståndet höra, om den e-
gendom, deri de giftorätt hafva efier stadsrätt, som
i 10 kep. 4 GiftermålsBalken sägs, vare då lag
simm2, sam har stadgad: är, ehvad de bo ålardet
eller i staden: Med deras arfvejord å landet och
den, som före äktenskapet der sflad är, gånge ithy
fall ef:er landsrätt.
5 6 i detta kapitel och 8 kap. 3 4 mom. Jor-
daBalken blifva jsmväl i sednare fallet sådane, som
1 förra alternativet äro af Utskottet föreslagne.
Reservation häremot har afgifvits af Grafve Mör-
ner.
JM 113, om förändrade stadganden, rörande by-
sättning. Uti detta ämns har Utskottet yttrat:
Bysättning eller förlust af gäldenärs porsonliga
frihet kar ej betraktss eilsr rättfärdigas såsom ett
straff för gäldenärs oförmåga ett sin skuld batala,
utan är ett medel att tvinga gäldenär att förnöja
sina borgsnärer med alla de tillgångar, han äger;
men i denza egonskap utgör ock bysättning, efter
iskottets tanka, ett nödvändigt viltor för befä-
standet af förtroende enskilde emellan, serdeles i
penvinge-afoandiingar, samt således äfven för be-
främjande och bibebållands af allmänna krediten,
enedsan, om detta tvåogsmål ej funnes, bedragares
försök att undanhålla sin egendom från ett rättmä-
tigt användande till gälds betalning, ofta skulle
lyckas, hvarigenom åter ett allmänt misstroende
skulle uppstå hos kapitalisterne och minska utvä-
garne, äfven för de redlige, att erhålla penningeför-
sträckningar. Det vore derföre, enligt Uiskottets
öfvertygalse, I högsta måtto betänkligt att afskaffa
bysättning, hvaremot Utskottet anser både rättvisa
och mensklighet påkalla sådana förändringar i by-
sättningslagen, att ifrågavarande tvångsmedel icke
må utsträckas längre, än ändamålet oundgängligen
kräfver. Bland de förslag, som i sådant afseende
blifvit framställde, kan Utsk. dock ej gilla dem,
söm gå derpå ut, att en fordran bör uppgå till viast
hkhalann Ii näanninaar för att kunna Zaraga väldanär