magan, och at allt detta sluta de, all elandet blott lär en vanlig välmågans följeslagare, blott en utväxt på samhället, hvilken de nästan tro sig hafva kommit ifrån, sedan de gifvit den ett utländskt namn, Ipauperism; ty visse menniskor äro nära belåtne, Iblott de fätt ett namn åt en sak och inpassat henIne i en lärobyggnad. Men som sagdt är, kunde jag föra dessa herrar midt uti vissse landsorter, Idå skulle de få se något annat, än hvarom de ega föreställning — de skulle icke träffa en så kallad apauperism, sådan de inbilla sig, icke fattigdomen såsom en ulväxt på sambället, icke såsom någres fattigdom, fallande någres välmåga till last, icke fattigdomen såsom ett undantag och välmågan så som det vanliga — de skulle få se en hel befolkning fattig, icke tiggande (ty att tiega lönade föga, om folket icke ginge ur provinsen, och dessutom vill det icke tigga) men sträfvande, med ansträngning af alla kroppsoch själskrafter, att jemut lifnära sig, sedan kronan uttagit, i många fall, lika mycket i årliga utskylder, som köpesumman för hemmanet. De skulle få se hela församlingar och flere foiksamlingar bredvid hvarandra, der ordningen för dagen är exsekutif försäljning af lösegendom och hemman för publika utskylder och publika skulder; och hade de hjerta sedermera att påstå, det armod och nöd icke finnas i landet, så sannerligen jag vet huru deras hjerta är inrättadt. — Men det är en sorts lätja, ett slags motvilja att tänka på något obe hagligt, som drifver många att vända sig ifrån nöden; och hos andra är det begäret att smickra vissa, som fått den besynnerliga tankan i hufvudet, att det skulle vara en skam för dem om nöd funnes. Dessutom vore det utan tvifvel en skam att ständigt begära nya offer af folket, i fall man läte förmå sig att erkänna, det folket icke kan, utan afsägelse af hvarje beqvämlighet och lifsnjutning, bära de bördor, det redan bär. — Det der förnäma och hånande förnekandet af folkets nöd har således alltid förefallit mig såsom både roten till och kronan på förakt för folket. Erkänner man blott sanningen, så måste man vidtaga en annan politik; och hvilka frisinnande och patriotiska tänkesätt en offentlig man i öfrigt må låta påskina, så säger jag honom alltid, att hans fribetsoch fosterlands-kärlek hafva inga rötter, så länge han envisas att neka, det folket behöfver lättnad i sina bördor. — Den envisaste och oblygaste nekaren af Nationens betryckta belägenhet är Herr von Hartmansdorff Hvad han säger i sitt Stånd, måtte han hafva sagt i Konungens Råd; och Sveriges allmoge kan således veta, hurupass stöd den hos honom må hafva haft, då den klagat sin nöd. Vi känne lika litet Herr von Hartmansdorffs behof, som han tyckes känna folkets; men vi äge äfven lika stor rätt att döma om det förra som han om det sednare. Vi äro så ledes fullkomligt ursäktade, om vi säge: han behöfver ingen pension. Att han icke är lagligen Ddcrättigad dertill, tror jag mig förut hafva visat. Jag yrkar alltså afslag äfven ä nu ifrågavarande löneersättningar. Uti hvilket anförande Anders Jonsson i Okna från Östergöthlands Län, till alla delar instämde; och 2:o Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge åberopade äfven sitt yttrande angående pensioner åt Frih. AÅkerhjelm och Grefve Härd, och tillade åtskilliga skäl hvarföre Ståndet nu icke borde inlåta sig i någon åtgärd i anledning af propo sitionen; anmärkte att landets atlmänna opinion så oryggeligen fällt sin dom öfver Hrr Grip och Hart mansdorff, såsom de der genom tryckfrihetens förtryckande, den konstitutionella rådgifvareansvarighetens sökta afskuddande samt öfverhufvud motyerkande af alla folkets sympathier. Att, dä BondeStåndet, såsom representerande dessa sympathier, skulle kunna lemna sin röst ät er nationaluppoffring åt dessa herrar, detta vore bvad han icke sjelf med godt samvete kunde göra, och han trodde att hvem som det gör, illa uppfyller sitt förtroende säsom riksdagsman. Sven Heurlin: Detta skall således vara en gratifikatiou ät Hrr Grip och von Hartmansdorff. Förnämsta ändamålet med gratifikationer är, att de skola utgöra en belöning för sådane personer, som uppoffra sin tid och sina krafter i statens tjenst samt ärligt och troget uppfyllt de dermed förenade åligganden; men detta ändamål har i sednare tider förfelats och gratifikationer blifvit tilldelade dem, som, med åsidosättande af pligter, endast sträfvat efter verldens flärd, timeliga njutningar och gunstens utmärkelser. Han ville ogerna uppdraga en historik öfver Hrr Grip och von Hartmansdorif, säsom offentlige män. Detta torde ock vara öfverflödigt, ty en hvar känner deras bragder och landet suckar ännu öfver det sätt, hvarpå de motarbetat dess sanna bästa. Hr von Hartmansdorffs största synd mot samhället är den, att han sökt kufva tryckfriheten, hvilket haft till följd, att menniskoblod flutit. Mä han för öfrigt, tills tungan läder vid hans gom, predika sim gamla lära om landets välmåga, står det dock fast, att landet ej förmår bära några ökade skattebördor. Måns Månsson från Calmar Län trodde det väl ha kunnat väntas med detta förslag, till dechargebetänkandet förevarit. Detta betänkande ansåg han för öfrigt vittna mot dem. Men äfven förutan den ledning för omdömet, som detta betänkande lemnar, hafva åtminstone en af de nu ifrågavarande herrarnes åtgärder varit af sådan natur, att de tryckt den mest outplånliga stämpel på hans oskicklighet och otjenlighet att innehafva det vigtiga rådsifvarekallet. Detta angick Hr von Hartmansdorffs utöfvande af Hofkanslersembetet, så att ingen kunnat tvifla om hans afsigt att, så vidt honom varit möjligt, försvåra för nationen tillgodonjutandet af en at dess dyrbaraste rättigheter, nemligen tryckfriketen. Blodet på Stockholms gator och suckame inom rikets fästningar äro vittnen, som ingalunda kunna framkalla några känslor af tacksamhet från 1ationens sida, och likväl räknar man på Svenska ångmodigheten och tålsamheten ända derhän, att nan öskar belöning af nationen åt en embetsman, som uppbjudit hela sin förmåga, att göra sina emvetsåtgärder rättvist förhatliga uti nationens ögon. Tan bestred således bifall till det nu ifrågavarande Songl. förslaget. Häruti instämde Johan Jakob Rutberg från Norrottens-, Anders Nordmark frän Vesterbotteus , Ians Hansson från Götheborgsoch Bohus-, Hans Persson frän Getleborgs-, Olof Carlsson och Per lansson från Wermlands Län, Nils Jeppsson och Lars Bengtsson från Skäne, David Andersson från Talland, Jonas Andersson från Jönköpings-, Erik