magan, och at allt detta sluta de, all elandet blott
lär en vanlig välmågans följeslagare, blott en utväxt
på samhället, hvilken de nästan tro sig hafva kom-
mit ifrån, sedan de gifvit den ett utländskt namn,
Ipauperism; ty visse menniskor äro nära belåtne,
Iblott de fätt ett namn åt en sak och inpassat hen-
Ine i en lärobyggnad. Men som sagdt är, kunde jag
föra dessa herrar midt uti vissse landsorter,
Idå skulle de få se något annat, än hvarom de ega
föreställning — de skulle icke träffa en så kallad
apauperism, sådan de inbilla sig, icke fattigdomen
såsom en ulväxt på sambället, icke såsom någres
fattigdom, fallande någres välmåga till last, icke
fattigdomen såsom ett undantag och välmågan så
som det vanliga — de skulle få se en hel befolkning
fattig, icke tiggande (ty att tiega lönade föga, om
folket icke ginge ur provinsen, och dessutom vill
det icke tigga) men sträfvande, med ansträngning
af alla kropps- och själskrafter, att jemut lifnära
sig, sedan kronan uttagit, i många fall, lika myc-
ket i årliga utskylder, som köpesumman för hem-
manet. De skulle få se hela församlingar och flere
foiksamlingar bredvid hvarandra, der ordningen för
dagen är exsekutif försäljning af lösegendom och
hemman för publika utskylder och publika skulder;
och hade de hjerta sedermera att påstå, det armod
och nöd icke finnas i landet, så sannerligen jag vet
huru deras hjerta är inrättadt. — Men det är en
sorts lätja, ett slags motvilja att tänka på något obe -
hagligt, som drifver många att vända sig ifrån nö-
den; och hos andra är det begäret att smickra vis-
sa, som fått den besynnerliga tankan i hufvudet,
att det skulle vara en skam för dem om nöd fun-
nes. Dessutom vore det utan tvifvel en skam att
ständigt begära nya offer af folket, i fall man läte
förmå sig att erkänna, det folket icke kan, utan
afsägelse af hvarje beqvämlighet och lifsnjutning,
bära de bördor, det redan bär. — Det der förnäma
och hånande förnekandet af folkets nöd har således
alltid förefallit mig såsom både roten till och kronan
på förakt för folket. Erkänner man blott sanningen,
så måste man vidtaga en annan politik; och hvil-
ka frisinnande och patriotiska tänkesätt en offent-
lig man i öfrigt må låta påskina, så säger jag honom
alltid, att hans fribets- och fosterlands-kärlek haf-
va inga rötter, så länge han envisas att neka, det
folket behöfver lättnad i sina bördor. — Den envi-
saste och oblygaste nekaren af Nationens betryckta
belägenhet är Herr von Hartmansdorff Hvad han
säger i sitt Stånd, måtte han hafva sagt i Konun-
gens Råd; och Sveriges allmoge kan således veta,
hurupass stöd den hos honom må hafva haft,
då den klagat sin nöd. Vi känne lika litet Herr
von Hartmansdorffs behof, som han tyckes känna
folkets; men vi äge äfven lika stor rätt att döma
om det förra som han om det sednare. Vi äro så
ledes fullkomligt ursäktade, om vi säge: han behöf-
ver ingen pension. Att han icke är lagligen Ddc-
rättigad dertill, tror jag mig förut hafva visat. Jag
yrkar alltså afslag äfven ä nu ifrågavarande löne-
ersättningar.
Uti hvilket anförande Anders Jonsson i Okna
från Östergöthlands Län, till alla delar instämde;
och 2:o Gustaf Bernhard Appelqvist från Ble-
kinge åberopade äfven sitt yttrande angående pen-
sioner åt Frih. AÅkerhjelm och Grefve Härd, och
tillade åtskilliga skäl hvarföre Ståndet nu icke bor-
de inlåta sig i någon åtgärd i anledning af propo
sitionen; anmärkte att landets atlmänna opinion så
oryggeligen fällt sin dom öfver Hrr Grip och Hart
mansdorff, såsom de der genom tryckfrihetens för-
tryckande, den konstitutionella rådgifvareansvarig-
hetens sökta afskuddande samt öfverhufvud motyer-
kande af alla folkets sympathier. Att, dä Bonde-
Ståndet, såsom representerande dessa sympathier,
skulle kunna lemna sin röst ät er nationaluppoff-
ring åt dessa herrar, detta vore bvad han icke sjelf
med godt samvete kunde göra, och han trodde att
hvem som det gör, illa uppfyller sitt förtroende sä-
som riksdagsman.
Sven Heurlin: Detta skall således vara en grati-
fikatiou ät Hrr Grip och von Hartmansdorff. För-
nämsta ändamålet med gratifikationer är, att de
skola utgöra en belöning för sådane personer, som
uppoffra sin tid och sina krafter i statens tjenst
samt ärligt och troget uppfyllt de dermed förenade
åligganden; men detta ändamål har i sednare ti-
der förfelats och gratifikationer blifvit tilldelade
dem, som, med åsidosättande af pligter, endast sträf-
vat efter verldens flärd, timeliga njutningar och
gunstens utmärkelser. Han ville ogerna uppdraga
en historik öfver Hrr Grip och von Hartmansdorif,
säsom offentlige män. Detta torde ock vara öfver-
flödigt, ty en hvar känner deras bragder och lan-
det suckar ännu öfver det sätt, hvarpå de motar-
betat dess sanna bästa. Hr von Hartmansdorffs
största synd mot samhället är den, att han sökt
kufva tryckfriheten, hvilket haft till följd, att men-
niskoblod flutit. Mä han för öfrigt, tills tungan lä-
der vid hans gom, predika sim gamla lära om lan-
dets välmåga, står det dock fast, att landet ej för-
mår bära några ökade skattebördor.
Måns Månsson från Calmar Län trodde det väl
ha kunnat väntas med detta förslag, till decharge-
betänkandet förevarit. Detta betänkande ansåg han
för öfrigt vittna mot dem. Men äfven förutan
den ledning för omdömet, som detta betänkande
lemnar, hafva åtminstone en af de nu ifrågavarande
herrarnes åtgärder varit af sådan natur, att de
tryckt den mest outplånliga stämpel på hans oskick-
lighet och otjenlighet att innehafva det vigtiga råd-
sifvarekallet. Detta angick Hr von Hartmansdorffs
utöfvande af Hofkanslersembetet, så att ingen kunnat
tvifla om hans afsigt att, så vidt honom varit möj-
ligt, försvåra för nationen tillgodonjutandet af en
at dess dyrbaraste rättigheter, nemligen tryckfri-
keten. Blodet på Stockholms gator och suckame
inom rikets fästningar äro vittnen, som ingalunda
kunna framkalla några känslor af tacksamhet från
1ationens sida, och likväl räknar man på Svenska
ångmodigheten och tålsamheten ända derhän, att
nan öskar belöning af nationen åt en embetsman,
som uppbjudit hela sin förmåga, att göra sina em-
vetsåtgärder rättvist förhatliga uti nationens ögon.
Tan bestred således bifall till det nu ifrågavarande
Songl. förslaget.
Häruti instämde Johan Jakob Rutberg från Norr-
ottens-, Anders Nordmark frän Vesterbotteus ,
Ians Hansson från Götheborgs- och Bohus-, Hans
Persson frän Getleborgs-, Olof Carlsson och Per
lansson från Wermlands Län, Nils Jeppsson och
Lars Bengtsson från Skäne, David Andersson från
Talland, Jonas Andersson från Jönköpings-, Erik