-) Kanna. — Et hell annat förhållande eger deremot
tlrum med sådane embetsmän, som för begångna fel-
aktigheter directe eller indirecte från sine befatt-
ningar endtledigas; och hvad dessa angår har man
allt hitintills följt en princip, som han hoppades, det
man hvarken nu eller framgent skall åsidosätta;
I följderna deraf torde blifva vådliga. — Hvad angår
de ifrågavarande Herrar StatsRåderne, så känna vi
att ingendera af dem så länge varit i Statens tjenst,
alt de i följd deraf äro till pensioner berättigade.
— Det är också till Rikets Ständers välvilja och
bevågenhet den nådiga propositionen rekommende-
rar dem, såsom, i ansende till de tjenster de visat
fäderneslandet, förtjente af dess tacksamhet och er-
känsla. Det beror alltså på Rikets Ständer att
pröfva, huruvida äfven då för sin del kunna lem-
na dessa herrar ett lika stort beröm för deras för-
valtning, synnerligast den tid de beklädt Statens
vigtigaste embete eller varit ledamöter af Konun-
gens Råd. — På denna pröfning ansåg Tal. böra an-
komma, huruvida någon pension skall beviljas eller
ej, och han utvecklade nu äfven på enahanda skäl
som de föregående, hvarföre han ansåg frågan om
I pensionering vara allt för tidigt väckt och af så-
dan anledning yrkade, att densamma måtte för när-
varande icke till någon Rikets ständers åtgärd för-
-Janleda. Det torde sluteligen böra anmärkas att
Friherre Åkerhjelm såsom, enligt berättelse ganska
förmögen, icke sjelf lär sökt någon pension.
Nils Persson från Örebro Län Bengt Gudmunds-
Ison och David Andersson fsån Halland talade i sam-
ma syftning.
Johan Jacob Rutberg från Norrbotten: Om Her-
rar Åkerhjelm och Hård verkligen äga den skick-
lighet, drift och nit, som den Kongl. propositionen
Jantyder, så har Kongl. Maj:t tillräklig makt att
Janvända dem i Statens tjenst; men då de begärt
Joch fått afsked, innan de uttjent den tid som lag-
lligen erfordras för pensions erhållande, så ansåg
han dem icke eller dertill vara berättigade, utan af-
Istyrkte bifall af den Kongl. propositionen.
OM LÖNEERSÄTTNING ÅT HBERRAR HART-
MANSDORFF OCH GRIP,
I Emot denna proposition protesterade en mängd
Iledamöter, till en del ganska utförligt. Det huf-
I vudsakliga af deras skäl var följande:
1:o af Ephraim Larsson från Elfsborgs Län, åbe-
Iropades först hvad han anfört angående pensioner-
Ina åt Grefve Hård och Frih. Akerhjelm; ansåg ej
hafva varit svårt atl placera Hrr Hartmansdorff
Toch Grip såsom föredragande StatsRåd, och det såg
I besynnerligt ut, hvarföre just personer skulle om-
lIbytas, då meningen ögonskenligen icke var att om-
Ihyta någonting annat. — Att Embetetena äro af-
skaffade kunde han ej inse vara något verkligt skäl,
på sin höjd ville han medgifva, att ecmbetena om-
Ibytt namn. Vi hafva, för icke många år sedan,
haft tillfälle att se hela embetsverk omstöpas eller,
Isom jag tror det kallas, reorganiseras, hvaraf den
enda verkliga följden varit, att man blifvit utaf
med åtskilliga ledamöter, som icke ikunnat directe
afsättas och att man kommit i tillfälle att till-
sätta andra, dem man velat hafva, men för hvilka
löner icke funnits på annat sätt, än att de gamla
kastades på indragningsstaten: Lika väl som Rege-
ringen kunnat förordna, att vissa collegier endast
skola ega Råder och ej vidare några Assessorer,
skulle äfven kunna beslutas tvärtom att Råderne
försvinna. I sådant fall nedstege säkert de mnuva-
rande Råderne icke till Assessorer, utan vi ära väl
tvungne att pensionera dem, efter som embetena
upphört. Äfvensom om t. ex. Landshöfdingarne
erhöllo en ny titel af prefekter eller något dylikt,
ville man ålägga oss att pensionera alla de befint-
liga Landsböfdingar och dessutom öka lönerne för
prefecterne. Detta vore åtminstone i samma anda,
som anspråket på pensioner åt de nu endtledigade
radgifvarne, i sammanhang med de nya högre lö-
nerna åt de nya höge efterträdarne. — Han neka-
de imedlertid icke, att de nu anförda skälen till
afslag, ehuru bindande de äro, möjligen kunnat
komma att något sättas å sido, i fall fråga varit
om män, utmärkte framför andra genom snille, ar-
betsamhet, hög skicklighet, oböjlighet, mod och nit
för folkets bästa; men skulle ingenting dylikt be-
finnas, dä egå konsiderationer icke ens rum. Våre
hemmavarande skulle kanske förlåta oss, om vi utan
fulit lagliga skäl togo något af deras penningar
och skänkte ät en ovanlig man, en ära och efter-
syn för sine medborgare; men de förlåta oss icke,
tall vi skulle göra ett sådant snedsprång, för att
belöna den vanligaste medelmåtta eller en förkla-
rad motvilja mot folkets rättigheter. — Den ende,
som länge arbetat på embetsmannabanan och ge-
nomgått den civila tjenstens grader, vore Hr Grip.
Tal. hade hört bonom berömmas för ordning och
arbetsamhet ; och hvad tänkesätt han kan ega, har
han icke förrådt offentligen, utom genom kontrasig-
nerande af ätskilliga beslut, om hvilka föga mera
behöfver sägas, än att han för dem är ställd under
tilltal. De sår allmogen känner djupast, komma
från den förvaltningsgren, deruti Hr Grip va-
rit föredragande; och alla de oförsvarliga militä-
riska slöserierna samt öfyerträdelserna af föregåen-
de Ständers beslut i anslagsväg falla honom till
last. År han icke den rätte upphofsmannen till dem,
utan blott lånat sig till verktyg för andras hemli-
ga bedrifvanden och styrelse, så ursäktar detta ho-
nom icke, utan gör honom kanske ännu mera oför-
tjent af nationens välvilja. — Herr Statssekretera-
ren von Hartmansdorff har uppstigit genom Riks-
dagstaktik och en väl beräknad opposition. Det är
icke länge han varit Svensk embetsman, — ty såsom
sådan räknar Tal. icke egentligen en tjensteman
vid kolonialärenderna och en sekreterare hos Riks-
ståthållaren i Norrige, eller en fullmägtig i Riks-
gälds-Contoret och Banken. Sin egentliga politi-
ska bana begynte han, der han nu står och begär pen-
sion, eller såsom Statssekreterare för Ecklesiastik-
ärendernå. Herr von Hartmansdorff säges ega en hop
kunskaper; och att han eger mycken förmåga, jem-
te oförtrutenhet att föra dem till torgs, det hafve
vi sett och se dagligen, Det enda, hvaruti han är
alldeles ovanlig, är imedlertid, att han lyckats
blifva den impopuläraste man i Sverige i närva-
rande stund. Härpå har han också ärligt arbetat
med alla krafter. I synnerhet torde allmogen ic-
ke ega en oförtrutnare vedersakare. Hvem var det,
som påstod, att kronan är egare af Rikets skatte-
jord och skatteallmogen blott arrendatorer? Jo,
rierr von Hartmansdorff. Och hvem är det som if-
rigast försvarar, att ingen nöd finnes i landet, det L
vill säga alt vi, denna Allmoges ombud, antingen H