-) Kanna. — Et hell annat förhållande eger deremot tlrum med sådane embetsmän, som för begångna felaktigheter directe eller indirecte från sine befattningar endtledigas; och hvad dessa angår har man allt hitintills följt en princip, som han hoppades, det man hvarken nu eller framgent skall åsidosätta; I följderna deraf torde blifva vådliga. — Hvad angår de ifrågavarande Herrar StatsRåderne, så känna vi att ingendera af dem så länge varit i Statens tjenst, alt de i följd deraf äro till pensioner berättigade. — Det är också till Rikets Ständers välvilja och bevågenhet den nådiga propositionen rekommenderar dem, såsom, i ansende till de tjenster de visat fäderneslandet, förtjente af dess tacksamhet och erkänsla. Det beror alltså på Rikets Ständer att pröfva, huruvida äfven då för sin del kunna lemna dessa herrar ett lika stort beröm för deras förvaltning, synnerligast den tid de beklädt Statens vigtigaste embete eller varit ledamöter af Konungens Råd. — På denna pröfning ansåg Tal. böra ankomma, huruvida någon pension skall beviljas eller ej, och han utvecklade nu äfven på enahanda skäl som de föregående, hvarföre han ansåg frågan om I pensionering vara allt för tidigt väckt och af sådan anledning yrkade, att densamma måtte för närvarande icke till någon Rikets ständers åtgärd för-Janleda. Det torde sluteligen böra anmärkas att Friherre Åkerhjelm såsom, enligt berättelse ganska förmögen, icke sjelf lär sökt någon pension. Nils Persson från Örebro Län Bengt GudmundsIson och David Andersson fsån Halland talade i samma syftning. Johan Jacob Rutberg från Norrbotten: Om Herrar Åkerhjelm och Hård verkligen äga den skicklighet, drift och nit, som den Kongl. propositionen Jantyder, så har Kongl. Maj:t tillräklig makt att Janvända dem i Statens tjenst; men då de begärt Joch fått afsked, innan de uttjent den tid som laglligen erfordras för pensions erhållande, så ansåg han dem icke eller dertill vara berättigade, utan afIstyrkte bifall af den Kongl. propositionen. OM LÖNEERSÄTTNING ÅT HBERRAR HARTMANSDORFF OCH GRIP, I Emot denna proposition protesterade en mängd Iledamöter, till en del ganska utförligt. Det hufI vudsakliga af deras skäl var följande: 1:o af Ephraim Larsson från Elfsborgs Län, åbeIropades först hvad han anfört angående pensionerIna åt Grefve Hård och Frih. Akerhjelm; ansåg ej hafva varit svårt atl placera Hrr Hartmansdorff Toch Grip såsom föredragande StatsRåd, och det såg I besynnerligt ut, hvarföre just personer skulle omlIbytas, då meningen ögonskenligen icke var att omIhyta någonting annat. — Att Embetetena äro afskaffade kunde han ej inse vara något verkligt skäl, på sin höjd ville han medgifva, att ecmbetena omIbytt namn. Vi hafva, för icke många år sedan, haft tillfälle att se hela embetsverk omstöpas eller, Isom jag tror det kallas, reorganiseras, hvaraf den enda verkliga följden varit, att man blifvit utaf med åtskilliga ledamöter, som icke ikunnat directe afsättas och att man kommit i tillfälle att tillsätta andra, dem man velat hafva, men för hvilka löner icke funnits på annat sätt, än att de gamla kastades på indragningsstaten: Lika väl som Regeringen kunnat förordna, att vissa collegier endast skola ega Råder och ej vidare några Assessorer, skulle äfven kunna beslutas tvärtom att Råderne försvinna. I sådant fall nedstege säkert de mnuvarande Råderne icke till Assessorer, utan vi ära väl tvungne att pensionera dem, efter som embetena upphört. Äfvensom om t. ex. Landshöfdingarne erhöllo en ny titel af prefekter eller något dylikt, ville man ålägga oss att pensionera alla de befintliga Landsböfdingar och dessutom öka lönerne för prefecterne. Detta vore åtminstone i samma anda, som anspråket på pensioner åt de nu endtledigade radgifvarne, i sammanhang med de nya högre lönerna åt de nya höge efterträdarne. — Han nekade imedlertid icke, att de nu anförda skälen till afslag, ehuru bindande de äro, möjligen kunnat komma att något sättas å sido, i fall fråga varit om män, utmärkte framför andra genom snille, arbetsamhet, hög skicklighet, oböjlighet, mod och nit för folkets bästa; men skulle ingenting dylikt befinnas, dä egå konsiderationer icke ens rum. Våre hemmavarande skulle kanske förlåta oss, om vi utan fulit lagliga skäl togo något af deras penningar och skänkte ät en ovanlig man, en ära och eftersyn för sine medborgare; men de förlåta oss icke, tall vi skulle göra ett sådant snedsprång, för att belöna den vanligaste medelmåtta eller en förklarad motvilja mot folkets rättigheter. — Den ende, som länge arbetat på embetsmannabanan och genomgått den civila tjenstens grader, vore Hr Grip. Tal. hade hört bonom berömmas för ordning och arbetsamhet ; och hvad tänkesätt han kan ega, har han icke förrådt offentligen, utom genom kontrasignerande af ätskilliga beslut, om hvilka föga mera behöfver sägas, än att han för dem är ställd under tilltal. De sår allmogen känner djupast, komma från den förvaltningsgren, deruti Hr Grip varit föredragande; och alla de oförsvarliga militäriska slöserierna samt öfyerträdelserna af föregående Ständers beslut i anslagsväg falla honom till last. År han icke den rätte upphofsmannen till dem, utan blott lånat sig till verktyg för andras hemliga bedrifvanden och styrelse, så ursäktar detta honom icke, utan gör honom kanske ännu mera oförtjent af nationens välvilja. — Herr Statssekreteraren von Hartmansdorff har uppstigit genom Riksdagstaktik och en väl beräknad opposition. Det är icke länge han varit Svensk embetsman, — ty såsom sådan räknar Tal. icke egentligen en tjensteman vid kolonialärenderna och en sekreterare hos Riksståthållaren i Norrige, eller en fullmägtig i Riksgälds-Contoret och Banken. Sin egentliga politiska bana begynte han, der han nu står och begär pension, eller såsom Statssekreterare för Ecklesiastikärendernå. Herr von Hartmansdorff säges ega en hop kunskaper; och att han eger mycken förmåga, jemte oförtrutenhet att föra dem till torgs, det hafve vi sett och se dagligen, Det enda, hvaruti han är alldeles ovanlig, är imedlertid, att han lyckats blifva den impopuläraste man i Sverige i närvarande stund. Härpå har han också ärligt arbetat med alla krafter. I synnerhet torde allmogen icke ega en oförtrutnare vedersakare. Hvem var det, som påstod, att kronan är egare af Rikets skattejord och skatteallmogen blott arrendatorer? Jo, rierr von Hartmansdorff. Och hvem är det som ifrigast försvarar, att ingen nöd finnes i landet, det L vill säga alt vi, denna Allmoges ombud, antingen H