3:o Hans Jansson från Elfsborgs Län fann i den ifrågavarande Kongl. propositionen det första egentliga profvet på det nya regeringssystem, som inträdt tillika med den nya StatsRådsorganisationen. Man ser deraf tydligen, att densamma ej ärnar vika ur sina företrädres fortspår, och på det dessa måtte bibehållas fullkomligt friska och i orubbad helgd, har man börjat att af Ständerna begära en nattionalbelöning ät dem, som senast haft besväret med att upptrampa dessa spår! — Tal. nyttjade uttrycket nationalbelöning, emedan han för dem icke visste något annat namn. Do afgångne StatsRådsledamöterne tillhöra icke ännu någon af de bestående pensionsinrättningarne, der de kunde hafva anspråk på pensioner; det är till Rikets Ständers aktning, välvilja, deltagande eller erkänsla man vänder sig, för att åt dem utverka ett anslag, svarande mot, till en del öfverstigande den lön de åtnjutit. Hyarigenom hade då dessa embetsmän förtjent en sådan gärd? När man erinrar sig, att StatsRådets nuvarande organisation egentligen är ingen annan än den fordna, med undantag af den högre rangen, och de sex sinekurernes förminskning till endast tre, så måste deras afskedstagande från dessa sinekurplatser vittna, antingen att de sjelfve tröttnat dervid eller att konungen tröttnat vid dem, och anser dem oskicklige att längre bestrida sina värf, och i intetdera fallet kunna de göra anspråk på någon serdeles aktning och erkänsla af folket. Eller är det hög ålder och sjuklighet som förmått dem till detta steg? Sådant uppgifves icke; — tvärtom torde det erkännas, att de ej af dessa orsaker kunna afhållas från att tjena staten. Eller äro de, i anseende till sin ekonomiska belägenhet, så nödställde, att de af detta skäl måste vädja till Ständernas deltagande? Sådant tycktes ej vara fallet, och om så vore, äro de begärda summorne alltför högt tilltagna. Det skulle då vara endast för de tjenster de gjort det allmänna — det utmärkta nit och den skicklighet de ädagalagt under innehafvandet af sina platser. Finge man tro den allmänna rösten, så vill denna för ingen del medgifva sådana egenskaper såsom karakteristiska kännetecken på den hittills bestående Rådgifvarepersonalen. Tvertom har hon, i hvad som skett, trott sig upptäcka just deras motsatser, och en dylik åsigt plägar ej vanligen leda till henägenheten, att utdela belöningar. Men den allmänna rösten, säger man, kan förvilla sig. Allför möjligt: men det finnes då likväl en auktoritet, som uwtills vidare torde förtjena något afseende: — Konststutions-Utskottet. Detta hade nyligen till Rikets Ständers Justitie Ombudsman utfärdat uppdrag att anställa 31 åtal mot Konungens Rådgifvare, — åtal hvari embetsförlust och ersättningsanspråk torde komma att yrkas och ingendera af de i förevarande Kongl. proposition uppgifne embetsmännen är fri från en eller flere anmärkningspunkter. (Dessutom vidrördes anledningarna till anmälan efter, 107 4). Genom dessa båda officiella handlingar anklagas de då af den myndighet som grundlagarne dertill konstituerat, för öfverträdelse af regeringsformens tydliga föreskrift och för försummelse af sina pligter; och följden af dessa framställningar kan lätteligen blifva, ifall RiksRätten delar åsigterna i den ena, samt Ständerna och Konungen dem i den andra, att de, enligt domaremaktens, representationens och Konungens sammanstämmande mening, förklaras ovärdiga att bibehållas vid sina embeten och att någonsin mera användas i statens tjenst. På sådane grunder fanu: äfven deune talare en inkonseqvens i ett bifall till den Kongl propositionen. . Vice Talmannen Per Eriksson, Niklas Jönsson och Christen Andersson från Örebro Län samt större delen af Standets öfrige Ledamöter förenade sig med Hans Jansson. 4:o0 Per Sahlström från Stockholms Län fann likaledes det för hand varande ämnet värdt Ständets synnerliga uppmärksamhet, såsom utgörande ctt slags profkarta af de åsigter, som komma att göra sig svällande bland dem som nyligen inträdt i Konunsens konselj. Visserligen vore saken i sig sjelf, orutan dess biomständigheter, af för ringa betylenhet för att väcka någon förundran eller mot stånd, synnerligast efter hyad man i denna väg förit erfarit; men just dessa biomständigheter medföra ;n obelätenhet och obehag, som af inga mildrande känslor kan utplånas. Tal:s erfarenhet var visserliven icke vidsträckt, men han tviflade dock, att nåsot konstitutionelt land ännu funnits, hvarest dyika försök på rent allvar kunnat göras, utan att, väcka indignation, så väl öfver syftningen i allmännet, som det ringa afseende derigenom visas åt den rögt och omisskänligt uttalade konstitutionella granlagenhet, som nationen har rätt att vänta af dem, som kallas till Konungens rådsbord. Han vore ock nästan färdig att beklaga de i fråga ställde a2:ne Herrar Stats-Räd, att de vid ett afskedstagande, som deras pligt påkallat, nödgats lemna sina namn och sina möjligen dyrbara intressen till ett slags ;xperimentalfält för de nya Rådgifvarnes statsmanrainsigter, om han ett ögonblick kunde förbise an;elägenbeten af att i tid söka afböja hvarje försök utt kringgå eller eludera Grundlagen, som alltid bör vara sann och okränkbar. — Måhända skulle mot lenna deduktion invändas: att detta ämne öfverstiger de mindre bildades, således äfven Tal.:s förmåpa att rätt inse och bedöma; men om detta tillnåson del medgifves, qvarstod dock representantens veftergifliga rätt och pligt att göra sig närmare unlerrättad, samt derefter okonstladt, men utan förbehåll och utan fruktan, uttala den öfvertygelse nämnle undersökning honom bibringat. Då talaren alltså gjorde sig reda för sin skyldighet, röstade han not beviljandet af ifrågavarande pensioner, måhänla mindre för bristande förtjensters skull hos Stats-Råden Herrar Åherhjelm och Hård, än för det konstitutionsvidriga sätt, hvarpå desamma blifvit illstyrkta ; hvarförutan han yrkade, att Stats-Utskottets handläggving härvid må hvila intill dess Riks-Rättens Dom fallit, samt öfrige i DechargeBetänkandet föreslagne åtgärder blifvit iagttagne. Stephan Andersson från Stockholms Län begärde å förena sig med Hans Jansson och Sahlström, 5:o Anders Trysen från Östergöthland: aAtt en Regering hos folkombuden till vedergällning anmäler Embetsmän, som användt sin verkammaste tid i Statens tjenst och med redlighet och vit förspillt sina krafter för Nationens bästa, det är sin ordning och bör af en omtänksam styrelse ej örsummas; ty den trogne arbetaren är sin lön värd; — men hvad skall man tänka eller huru skall man FATT lär. PE SELENE: LINS VEE ög crm frRrej lån mANcAn åå mm wa SL mL AR Sj om Arr rn RA OA — J— p— p—— AA Mr oc