3:o Hans Jansson från Elfsborgs Län fann i
den ifrågavarande Kongl. propositionen det första
egentliga profvet på det nya regeringssystem, som
inträdt tillika med den nya StatsRådsorganisatio-
nen. Man ser deraf tydligen, att densamma ej är-
nar vika ur sina företrädres fortspår, och på det
dessa måtte bibehållas fullkomligt friska och i o-
rubbad helgd, har man börjat att af Ständerna be-
gära en nattionalbelöning ät dem, som senast haft
besväret med att upptrampa dessa spår! — Tal.
nyttjade uttrycket nationalbelöning, emedan han för
dem icke visste något annat namn. Do afgångne
StatsRådsledamöterne tillhöra icke ännu någon af
de bestående pensionsinrättningarne, der de kunde
hafva anspråk på pensioner; det är till Rikets Ständers
aktning, välvilja, deltagande eller erkänsla man
vänder sig, för att åt dem utverka ett anslag, sva-
rande mot, till en del öfverstigande den lön de åt-
njutit. Hyarigenom hade då dessa embetsmän för-
tjent en sådan gärd? När man erinrar sig, att
StatsRådets nuvarande organisation egentligen är
ingen annan än den fordna, med undantag af den
högre rangen, och de sex sinekurernes förminskning
till endast tre, så måste deras afskedstagande från
dessa sinekurplatser vittna, antingen att de sjelfve
tröttnat dervid eller att konungen tröttnat vid dem,
och anser dem oskicklige att längre bestrida sina
värf, och i intetdera fallet kunna de göra anspråk
på någon serdeles aktning och erkänsla af folket.
Eller är det hög ålder och sjuklighet som förmått
dem till detta steg? Sådant uppgifves icke; — tvärt-
om torde det erkännas, att de ej af dessa orsaker
kunna afhållas från att tjena staten. Eller äro de,
i anseende till sin ekonomiska belägenhet, så nöd-
ställde, att de af detta skäl måste vädja till Stän-
dernas deltagande? Sådant tycktes ej vara fallet,
och om så vore, äro de begärda summorne alltför
högt tilltagna. Det skulle då vara endast för de
tjenster de gjort det allmänna — det utmärkta
nit och den skicklighet de ädagalagt under innehaf-
vandet af sina platser. Finge man tro den allmän-
na rösten, så vill denna för ingen del medgifva så-
dana egenskaper såsom karakteristiska kännetecken
på den hittills bestående Rådgifvarepersonalen.
Tvertom har hon, i hvad som skett, trott sig upp-
täcka just deras motsatser, och en dylik åsigt plä-
gar ej vanligen leda till henägenheten, att utdela
belöningar. Men den allmänna rösten, säger man,
kan förvilla sig. Allför möjligt: men det finnes då
likväl en auktoritet, som uwtills vidare torde för-
tjena något afseende: — Konststutions-Utskottet.
Detta hade nyligen till Rikets Ständers Justitie
Ombudsman utfärdat uppdrag att anställa 31 åtal
mot Konungens Rådgifvare, — åtal hvari embets-
förlust och ersättningsanspråk torde komma att yr-
kas och ingendera af de i förevarande Kongl. pro-
position uppgifne embetsmännen är fri från en el-
ler flere anmärkningspunkter. (Dessutom vidrördes
anledningarna till anmälan efter, 107 4). Genom dessa
båda officiella handlingar anklagas de då af den myn-
dighet som grundlagarne dertill konstituerat, för öf-
verträdelse af regeringsformens tydliga föreskrift
och för försummelse af sina pligter; och följden af
dessa framställningar kan lätteligen blifva, ifall Riks-
Rätten delar åsigterna i den ena, samt Ständerna
och Konungen dem i den andra, att de, enligt
domaremaktens, representationens och Konungens
sammanstämmande mening, förklaras ovärdiga att
bibehållas vid sina embeten och att någonsin mera
användas i statens tjenst. På sådane grunder fanu:
äfven deune talare en inkonseqvens i ett bifall till
den Kongl propositionen. .
Vice Talmannen Per Eriksson, Niklas Jönsson
och Christen Andersson från Örebro Län samt stör-
re delen af Standets öfrige Ledamöter förenade sig
med Hans Jansson.
4:o0 Per Sahlström från Stockholms Län fann li-
kaledes det för hand varande ämnet värdt Ständets
synnerliga uppmärksamhet, såsom utgörande ctt slags
profkarta af de åsigter, som komma att göra sig
svällande bland dem som nyligen inträdt i Konun-
sens konselj. Visserligen vore saken i sig sjelf,
orutan dess biomständigheter, af för ringa bety-
lenhet för att väcka någon förundran eller mot
stånd, synnerligast efter hyad man i denna väg för-
it erfarit; men just dessa biomständigheter medföra
;n obelätenhet och obehag, som af inga mildrande
känslor kan utplånas. Tal:s erfarenhet var visserli-
ven icke vidsträckt, men han tviflade dock, att nå-
sot konstitutionelt land ännu funnits, hvarest dy-
ika försök på rent allvar kunnat göras, utan att,
väcka indignation, så väl öfver syftningen i allmän-
net, som det ringa afseende derigenom visas åt den
rögt och omisskänligt uttalade konstitutionella gran-
lagenhet, som nationen har rätt att vänta af dem,
som kallas till Konungens rådsbord. Han vore ock
nästan färdig att beklaga de i fråga ställde a2:ne
Herrar Stats-Räd, att de vid ett afskedstagande,
som deras pligt påkallat, nödgats lemna sina namn
och sina möjligen dyrbara intressen till ett slags
;xperimentalfält för de nya Rådgifvarnes statsman-
rainsigter, om han ett ögonblick kunde förbise an-
;elägenbeten af att i tid söka afböja hvarje försök
utt kringgå eller eludera Grundlagen, som alltid
bör vara sann och okränkbar. — Måhända skulle mot
lenna deduktion invändas: att detta ämne öfver-
stiger de mindre bildades, således äfven Tal.:s förmå-
pa att rätt inse och bedöma; men om detta tillnå-
son del medgifves, qvarstod dock representantens
veftergifliga rätt och pligt att göra sig närmare un-
lerrättad, samt derefter okonstladt, men utan för-
behåll och utan fruktan, uttala den öfvertygelse nämn-
le undersökning honom bibringat. Då talaren allt-
så gjorde sig reda för sin skyldighet, röstade han
not beviljandet af ifrågavarande pensioner, måhän-
la mindre för bristande förtjensters skull hos
Stats-Råden Herrar Åherhjelm och Hård, än för det
konstitutionsvidriga sätt, hvarpå desamma blifvit
illstyrkta ; hvarförutan han yrkade, att Stats-Ut-
skottets handläggving härvid må hvila intill dess
Riks-Rättens Dom fallit, samt öfrige i Decharge-
Betänkandet föreslagne åtgärder blifvit iagttagne.
Stephan Andersson från Stockholms Län begärde
å förena sig med Hans Jansson och Sahlström,
5:o Anders Trysen från Östergöthland:
aAtt en Regering hos folkombuden till vedergäll-
ning anmäler Embetsmän, som användt sin verk-
ammaste tid i Statens tjenst och med redlighet och
vit förspillt sina krafter för Nationens bästa, det är
sin ordning och bör af en omtänksam styrelse ej
örsummas; ty den trogne arbetaren är sin lön värd;
— men hvad skall man tänka eller huru skall man
FATT lär. PE SELENE: LINS VEE ög crm frRrej lån mANcAn åå
mm - wa SL mL AR
Sj om Arr rn RA OA — J— p— - p—— AA Mr oc