tan missbruk; men redskapen förstorades så små-!b ningom, och skatten ökades. Då öppnade konstnä-lr ren sina ögon, konstbrännerier blefvo gängse, ochla konsumtionen ökades. Detta gaf Rikets Ständerls anledning att ännu mera höja skatten och inskrän-ld ka tiden för bränvinsbränningen. Aldrig har deock,!s i proportion, så mycket bränvin någonsin blifvitin tillverkadt, som emellan förra och denna riksdag ;3 och sådånt härleder sig endast från det strypsy-In stem, som vid den förra gjorde sig gällande. Dettalv är den mörka sidan af bränvinstaflan. — Ser manlr åter saken från en annan sida, så finner man, att!h landtmannens skatter variti beständigt tilltagande. ! Detta har satt honom i nödvändighet att tillverkals bränvin, för att, medelst dess afyttrande, erhåliale penningar till skatternes gäldande. Bränvinstill-jd verkningen är således en inkomstkälla för landt-d mannen; och ehuru den visat sig mycket moralisktr förderfvande, i anseende till det öfverflöd af brän-n vin som tillverkats, bör densamma likväl derförelb icke förbjudas. Knifvar böra väl icke förbjudasla derföre, att man med dem kan afskära sig halsen.v Låt blott allmogen få bildning, så har det ingen!d fara, att den förnedrar sig under djuren medelst fylleri. — Af hvad jag nu anfört synes, att brän-j! vinsbränningen har skäl både för och emot sig.jt För min del tror jag dock, att dermed icke hafverje sig så farligt, blott bränvinsbränningen blir frölv Man skulle då ej bränna mera, än efter husbehof;lt och bränvin skulle icke finnas i sådan mängd, somfv nu, om dess tillverkning ej vore ett monopoliumll för de större godsägarne. Detta i sjelfva saken.t Lika med Hans Jansson, hade Tal. fästat sin upp-s märksamhet på Friherre von Nolckens reservation. Denne herre hade derigenom förrådt, att han ärlc ett barn af sin tid; ty sanningens språk hade han! icke talat. Skulle liderligheten bedömas efter per-o sonalen, så finnas lika många fyllhundar bland del andre klasserne, som bland bönderne. Tal. hänvi-ls sade Hr von Nolcken till Invalidkorpsen och Dår-lr husen, hvarest han kan få utröna sanningen af hvad Tal. sagt. Anders Nordmark från Westerbotten förenade sig med Bengt Gudmundsson och Hans Jansson. De beskyllningar, Gustaf Pettersson gjort Norre länningarne, finge stå för hans egen räkning. Ola Jeppsson hade afhört diskussionen bäde med nöje och ledsnad: det förra, emedan Ståndet enhälligt ogillat betänkandet; det sednare, emedan vissa talare i sina anföranden riktat ett och annat uttryck mot andra stånd. Det sistnämnda lemnade han åt det värde, som det förtjente. I sjelfva saken instämde han med Bengt Gudmundsson, säåsom större delen af Ståndet gjort. — Både Tal. och andre Ledamöter i sammansatte Ekonomioch BevillningsUtskotten hade sökt att i bränvinsfrågan tillvägabringa ett annat resultat, än det närvarande; men förgäfves. Skatten på de smärre pannorne vore föreslagen till ett nära 20 gånger högre belopp, än den förut varit; hvilket är orimligt.: Han förenade sig dessutom dels med hvad Hans! Jansson yttrat i afseende på Friherre von Nolckensl: reservation; ty så liderlige äro icke bönderne, somli de der blifvit skildrade; dels äfven med Nils Pers-J: son, hvad angår den nöd han förmält äga rum påj en enda ort; ty om en så beskaffad bränvinsbränningsstadga blefve gällande, som Utskotten föreslagit, skulle snart hela landet komma i lika olycklig belägenhet, och skuldfordringsmålen växa till sådan mängd, att auktoriteterne icke medhunno att behandla dem alla. — Bränvinsbränningens missbruk förekommes icke genom en hög beskattning. Enligt hans äåsigt borde de, som begagna konstapparater, i proportion derefter vara skyldige att minska pan-l nerymden, — en åsigt, som jag hade trott att nykterhetsvännerne skolat biträda; men då den ickel kunnat göra sig gällande, nödgades Tal. önska, att! den gamla författningen, angående hb:änvinsbränningen, finge fortfara att gälla, hellre än att en ny utkomme i öfverensstämmelse med hvad Utskotten tillstyrkt. — Hvad beträffar en fri och allmän bränvinstillyverkning, så har den sina sidor. I fall den blefve fri, fruktade Tal. att, i händelse 4 å 2 missväxtår inträffade, flere 1000:de menniskor komme att svälta ibjäl Då bränningsåret är så långt, behöfves sannerligen i nödens stund, att Regeringen har makten i sina händer att inskränka bränvinstiden. Den förmenta friheten, man åberopar, å-! syftar ingenting annat, än hvad Friherre H. Hamilton uti sin reservation utvecklat, och leder tilll det resultat, att den, som vill gifva högsta skatten, får bränna i fabrik. — Eller månne man äfven menar frihet från skatt för bränvinsbrävningen? Anders Andersson från Skaraborgs Län: De för-l: enade Utskotten bestå af tillhopa 96 Lelamöter; och han trodde knappt, att ens bland dem finnes någon, som är fullkomligt nöjd med detta betänkande. Ännu mindre kan någon annan våra det; men betänkandet kan nöppeligen hafva blifvit annorlunda, än det är, i anseende till den stora mängd af motioner, som i ämnet blifvit väckte, och hvils ka, alla i olika syftningar, lätt kunnat förvilla Utskotten. Under motionstiden hade Tal. yrkat, att man ej skulle yttra ett enda ord i denna fråga, öfvertygad att resultatet då blifvit bättre; mena förgäfves. Den ena motionen ingafs efter den andra. Somlige yrkade fribet, andre inskränkning i bränvinsbränningen. Tal:s tanka vore imedlertid den, att, bland det onda, den nu gällande författningen är den bästa. En sådan författning, som Utskotten föreslagit, lärer väl ingen, som ej är galen, vilja antaga, utom dem, som idka stora och konstbrännerier; ty den innefattar så godt som förbud för all bränvinstillverkning i mindre skala. — I de andra Stånden påstår man, att bränvinsbränningen är roten till allt ondt, och han hade i ett af dem hört yttras, att mången bland arbetsklassen tröstar sina barn med bränvin, då han ej har bröd att gifva dem. Att så verkligen passerar, hade Tal. tillförene aldrig hört, och kan det icke heller medgifva; men det är ledsamt, ifall det är sannt. — Nu för att undvika vidlyftigheter, önskade han, att Ståndet antoge Bengt Gudmundssons anförande såsom gemensam tanka, emedan Utskotten icke lära bry sig mycket om de många anföranderne; hvaremot ett enda från hela Ståndet, efter hans tro, ej kunde undgå att göra åtminstonel någon verkan. Per Jonsson från Öland förenade sig med An-l ders Andersson och biträdde derjemte Bengt Gud-l mundssons skriftliga anförande. Malts Persson från Stockholms Län: Såsom ledamot i Utskotten, hade han följt bränvinsbrän: 4. o sv . 0 Rn nR Sk Få OR KÖ W te hr MAN -——tD1((H:6crwistnnnmxtHtNDH9E mo ta st RR AA KV mo KK