tan missbruk; men redskapen förstorades så små-!b
ningom, och skatten ökades. Då öppnade konstnä-lr
ren sina ögon, konstbrännerier blefvo gängse, ochla
konsumtionen ökades. Detta gaf Rikets Ständerls
anledning att ännu mera höja skatten och inskrän-ld
ka tiden för bränvinsbränningen. Aldrig har deock,!s
i proportion, så mycket bränvin någonsin blifvitin
tillverkadt, som emellan förra och denna riksdag ;3
och sådånt härleder sig endast från det strypsy-In
stem, som vid den förra gjorde sig gällande. Dettalv
är den mörka sidan af bränvinstaflan. — Ser manlr
åter saken från en annan sida, så finner man, att!h
landtmannens skatter variti beständigt tilltagande. !
Detta har satt honom i nödvändighet att tillverkals
bränvin, för att, medelst dess afyttrande, erhåliale
penningar till skatternes gäldande. Bränvinstill-jd
verkningen är således en inkomstkälla för landt-d
mannen; och ehuru den visat sig mycket moralisktr
förderfvande, i anseende till det öfverflöd af brän-n
vin som tillverkats, bör densamma likväl derförelb
icke förbjudas. Knifvar böra väl icke förbjudasla
derföre, att man med dem kan afskära sig halsen.v
Låt blott allmogen få bildning, så har det ingen!d
fara, att den förnedrar sig under djuren medelst
fylleri. — Af hvad jag nu anfört synes, att brän-j!
vinsbränningen har skäl både för och emot sig.jt
För min del tror jag dock, att dermed icke hafverje
sig så farligt, blott bränvinsbränningen blir frölv
Man skulle då ej bränna mera, än efter husbehof;lt
och bränvin skulle icke finnas i sådan mängd, somfv
nu, om dess tillverkning ej vore ett monopoliumll
för de större godsägarne. Detta i sjelfva saken.t
Lika med Hans Jansson, hade Tal. fästat sin upp-s
märksamhet på Friherre von Nolckens reservation.
Denne herre hade derigenom förrådt, att han ärlc
ett barn af sin tid; ty sanningens språk hade han!
icke talat. Skulle liderligheten bedömas efter per-o
sonalen, så finnas lika många fyllhundar bland del
andre klasserne, som bland bönderne. Tal. hänvi-ls
sade Hr von Nolcken till Invalidkorpsen och Dår-lr
husen, hvarest han kan få utröna sanningen af hvad
Tal. sagt.
Anders Nordmark från Westerbotten förenade
sig med Bengt Gudmundsson och Hans Jansson.
De beskyllningar, Gustaf Pettersson gjort Norre
länningarne, finge stå för hans egen räkning.
Ola Jeppsson hade afhört diskussionen bäde med
nöje och ledsnad: det förra, emedan Ståndet en-
hälligt ogillat betänkandet; det sednare, emedan
vissa talare i sina anföranden riktat ett och annat
uttryck mot andra stånd. Det sistnämnda lemna-
de han åt det värde, som det förtjente. I sjelfva
saken instämde han med Bengt Gudmundsson, säå-
som större delen af Ståndet gjort. — Både Tal.
och andre Ledamöter i sammansatte Ekonomi- och
BevillningsUtskotten hade sökt att i bränvinsfrågan
tillvägabringa ett annat resultat, än det närvaran-
de; men förgäfves. Skatten på de smärre pannor-
ne vore föreslagen till ett nära 20 gånger högre
belopp, än den förut varit; hvilket är orimligt.:
Han förenade sig dessutom dels med hvad Hans!
Jansson yttrat i afseende på Friherre von Nolckensl:
reservation; ty så liderlige äro icke bönderne, somli
de der blifvit skildrade; dels äfven med Nils Pers-J:
son, hvad angår den nöd han förmält äga rum påj
en enda ort; ty om en så beskaffad bränvinsbrän-
ningsstadga blefve gällande, som Utskotten föresla-
git, skulle snart hela landet komma i lika olycklig
belägenhet, och skuldfordringsmålen växa till sådan
mängd, att auktoriteterne icke medhunno att be-
handla dem alla. — Bränvinsbränningens missbruk
förekommes icke genom en hög beskattning. Enligt
hans äåsigt borde de, som begagna konstapparater, i
proportion derefter vara skyldige att minska pan-l
nerymden, — en åsigt, som jag hade trott att nyk-
terhetsvännerne skolat biträda; men då den ickel
kunnat göra sig gällande, nödgades Tal. önska, att!
den gamla författningen, angående hb:änvinsbrän-
ningen, finge fortfara att gälla, hellre än att en ny
utkomme i öfverensstämmelse med hvad Utskotten
tillstyrkt. — Hvad beträffar en fri och allmän brän-
vinstillyverkning, så har den sina sidor. I fall den
blefve fri, fruktade Tal. att, i händelse 4 å 2 miss-
växtår inträffade, flere 1000:de menniskor komme
att svälta ibjäl Då bränningsåret är så långt, be-
höfves sannerligen i nödens stund, att Regeringen
har makten i sina händer att inskränka bränvins-
tiden. Den förmenta friheten, man åberopar, å-!
syftar ingenting annat, än hvad Friherre H. Ha-
milton uti sin reservation utvecklat, och leder tilll
det resultat, att den, som vill gifva högsta skatten,
får bränna i fabrik. — Eller månne man äfven me-
nar frihet från skatt för bränvinsbrävningen?
Anders Andersson från Skaraborgs Län: De för-l:
enade Utskotten bestå af tillhopa 96 Lelamöter;
och han trodde knappt, att ens bland dem finnes
någon, som är fullkomligt nöjd med detta betän-
kande. Ännu mindre kan någon annan våra det;
men betänkandet kan nöppeligen hafva blifvit an-
norlunda, än det är, i anseende till den stora mängd
af motioner, som i ämnet blifvit väckte, och hvils
ka, alla i olika syftningar, lätt kunnat förvilla Ut-
skotten. Under motionstiden hade Tal. yrkat, att
man ej skulle yttra ett enda ord i denna fråga,
öfvertygad att resultatet då blifvit bättre; mena
förgäfves. Den ena motionen ingafs efter den an-
dra. Somlige yrkade fribet, andre inskränkning i
bränvinsbränningen. Tal:s tanka vore imedlertid
den, att, bland det onda, den nu gällande författ-
ningen är den bästa. En sådan författning, som
Utskotten föreslagit, lärer väl ingen, som ej är ga-
len, vilja antaga, utom dem, som idka stora och
konstbrännerier; ty den innefattar så godt som för-
bud för all bränvinstillverkning i mindre skala.
— I de andra Stånden påstår man, att bränvins-
bränningen är roten till allt ondt, och han hade i
ett af dem hört yttras, att mången bland arbets-
klassen tröstar sina barn med bränvin, då han ej
har bröd att gifva dem. Att så verkligen passerar,
hade Tal. tillförene aldrig hört, och kan det icke
heller medgifva; men det är ledsamt, ifall det är
sannt. — Nu för att undvika vidlyftigheter, önska-
de han, att Ståndet antoge Bengt Gudmundssons
anförande såsom gemensam tanka, emedan Utskot-
ten icke lära bry sig mycket om de många anfö-
randerne; hvaremot ett enda från hela Ståndet,
efter hans tro, ej kunde undgå att göra åtminstonel
någon verkan. -
Per Jonsson från Öland förenade sig med An-l
ders Andersson och biträdde derjemte Bengt Gud-l
mundssons skriftliga anförande.
Malts Persson från Stockholms Län: Såsom le-
damot i Utskotten, hade han följt bränvinsbrän-
: 4. o sv . 0 Rn nR Sk Få OR
KÖ - W te hr MAN
-——tD1((H:6crwistnnnmxtHtNDH9E mo ta st RR AA KV mo KK