trat sig skrillligt 1 denna Iraga; ocn onskaade art dessa hans tankar togos i betraktande. Utskotten hade bordt se frågan ur den ekonomiska och moraliska synpunkten; men denna tyckas de hafva förbisett och, endast i afsigt att skaffa staten inkomster, gjort det omöjligt för den mindre bemedlade att tillverka bränvin. Det hade sannerligen varit mera ändamålsenligt, att alldeles förbjuda bränvinsbränning. Huru skall nu en mindre jordegare kunna bränna? Och en sådan med familj har dock ingen annan utväg att förskaffa sig penningar till sina kronoutskylder. Tjugo å 30 tunnor potates är det enda han kan hafva att afyttra; och för dem får han icke mycket betalt, om han ej kan förvandla dem i bränvin. — Genom den mängd vattenkommunikationer, som i sednare tider uppkommit, äro alla utvägar allmogen betagne att genom forscllöner förskaffa sig penningar. I hans hembygd, der allmogen hittills brukat försörja sig medelst väfnader, hade dessa på sednare åren fallit i priset 50 procent och det är ändock lyckligt, om de kunna afsättas. Oaktadt de säljas för halfva värdet, händer det, att då man reser till marknaden med 1000 alnar, man knappt blir utaf med 400. — Det blir en omöjlighet för landtmannen att utgöra sina onera om han ej får tillverka bränvin på skapliga vilkor; och det kommer snart att gå med allmogen i alla orter på samma sätt, som enligt hvad han haft tillfälle inhemta, det tillgått inom eff härad i riket, hvarest, för kronoutskylder, blifvit utmätte 2 hästar. 686 kor och 4491 får. Skall en sådan inskränkning i bränvinsbränningsrättigheten ega rum, som blifver en följd af de sammansatte Utskot tens förslag, derest detsamma af Rikets Ständer bifalles, så borde jordbruket i och med detsamma blifva skildt från grundskatterne. Utskottens majorite syntes antingen vara alldeles obekant med allmogens tillstånd, eller ock blunda derför. Att ingenting vinnes genom inskränkning i tiden, synes deraf, att bränvinsproduktionen sedan sista Riksdag varit !; högre än förut, då man fick bränna hela året igenom ; och hade man velat förbättra Nationen , så hade man bordt helt och hållet förbjuda bränvinsbränningen, äfvensom all införsel af främmande drycker. Med Nils Persson förenade sig Magnus Fryckberg, Olof Carlson, Jöns Erssom och Magnus Persson från Wermland, samt Stephan Andersson från Stockholms Län. Johan Aug. Zetterberg. Tili alla delar instämmande uti Matts Perssons reservation, ansåg han bränvinsbränningen böra åtnjuta samma frihet, som hvarje annan loflig näring; men om häremot invändes, såsom vanligen brukar ske, att tiden ännu icke är inne till denna frihets erhållande, eller, kanske med mera skäl, att staten icke kan undvara bränvinsbränningsskatten, så antog äfven han: Bengt Gudmundssons förslag; dock med det bestämda tillägg, att tiden för bränvinsbränningen utsträckes till hela året; och han trodde sig med säkerhet kunna påstå, att icke en enda kanna bränvin mera derigenom komme att tillverkas, utan tvärtom. Dessutom är det ju orimligt, att hvad som den ena dagen är tillåtet, kan den andra vara vid ett förfärligt vite förbudet? Hvad kan finnas mera kränkande för äganderätten, än att man skall nödgas underkasta sin välfångna egendom försegling och sättas ur stånd att densamma begagna? Anhböll om återremiss af Betänkandet med förklarande, att han deraf endast gillade Utskottens tillstyrkande att hos Kongl. Maj:t begära, det något bränvinsbränningsförbud hädanefter, eller åtminstone till år 1845, icke måtte äga rum. Henrik Andersson från Örebro Län: Det tillhör hvarje rättänkande att efterlefva författningarne; men, för att:sidant skall kunna ske, är det nödvändigt för lagstiftaren att göra författningarne så beskaffade, att de kunna efterlefvas. Så vore likväl icke förhållandet med den här af Utskotten föreslagna författningen. Den blefve ett missfoster, och skulle endast vara ett upphof till fattigdom ch brott, hvarigenom fängpersonalen komme att ökas. Sådane författningar bör den rättänkande söka afböja; och han uppmanade Utskotten att taga detta i betraktande, Skulle, såsom han förmodade, Utskottens pluralitet vara fosterlandsvänner, så uppmanade han dem, att ej öfvergifva denna bana, för att blifva upprorsstiftare. Då den Kongl. Propositionen, angående bränvinsbränningen, remitterades till Utskotten, hade han redan yttrat sina åsigter i ämnet; och ehuru han redan inlemnat ett skriftligt anförande, afstod han dock från dess intagande i protokollet, till följd: af Hans Jansson: uppmaning, och emedan Bengt Gudmundssons och ustaf Petterssons anföranden äro ungefär i samma syftning, uti hvilka han således instämde. Per Östman från Vester-Norrland: Äfven han hade ämnat afgifva ett skriftligt anförande, men ville underlåta det, för att icke belasta protokollet, och förenade sig med Bengt Gudmundsson. — Den, som återblickar på fordna förhällanden, måste finna, att fylleriet verkligen varit mindre gängse, då skatten icke varit så bög. I Vester-Norrland t.ex. nödgades i allmänhet de, hvilka begagnat mindre annor, år 4835 afstå från hbränvinsbränning, emedan skatten då ökades. Derigenom kommo de sto. ra bränvinsfabrikerne i flor och tillverkade ymnigs qvantiteter af bränvin, som gjort mången både brödoch helsolös. Säkert är, att fylleriet och de deraf följande många brott icke härleda sig från husbehofsbränningen, utan från de många krogarne. Man sparar ej styfvern, för att skaffa sig en njutning, den man anser loflig. Då bränvinsskatten är hög, insmuglas utländskt bränvin, hvarigenom penningarne gå ur landet och fattigdomen ökas. Yrkade derföre skattens nedsättande och åberopade Friherre Klingsporrs reservation. . Gustaf Bernhard Appelqvist hade äfven ämnat yttra sig skriftligen; men för att ej trötta ståndsbröderne, ville han i stället muntligen säga, at: Utskotten bordt fästa något afseende på de åsigter som i detta Stånd gjort sig gällande, att nemliger alla konstbrännerier skulle borttagas, och endast enkel redskap begagnas; men sådant har icke skett 1 dess ställe har man gynnat de större brännerierna på de smärres bekostnad. Det förevarande betänkandet vore .Sannerligen ett missfoster; och har förenade sig uti Friherre Klingsporrs reservation Utskotten borde åläggas att tillskapa ett nytt betänkande; och kunna de icke göra detta bättre, än det de nu gjort, önskade han, att det måtte få förblifva vid 1835 års författning angående bränvinsbränningen.