Slfran Jonkopings Lan, jemte många flere af Ståndet 1, I medlemmar. -) Hans Jansson från Elfsborgs Län: Man bar all altid fruktat, det en för stor mängd skrifter och an märkningar skulle afgifvas, då förevarande betän -Ikande komme att i detta Stånd behandlas. — Få. latt förekomma sådant och, om möjligt, jemka åsig terna till en gemensam, hafva flera serskilda san. å Imanträden inom Ståndet blifvit hållne. Alla Stånds bröder äro ense att förkasta betänkandet och bibo. a Thålla 1835 års Författning angående bränvinshrin. ningen; och derpå syftar äfven Bengt Gudmundssons skriftliga anförande. Jag skulle önska, at! för mycket vidlyftige skrifter och diskussioner icke -jmåtte förekomma. Vi se nu: resultatet af der mängd motioner, som vid riksdagens början vickte: tli detta ämne. De hafva ingenting utträttat, just i Iderföre, att de varit för många, för att kunna beIhörigen granskas. Ett enda skriftligt anförande, Ylsom innehölle BondeStåndets gemensamma åsigt aj saken, skulle hafva vida kraftigare verkan. Flere Janföranden åter i olika syftningar kunde föranleda titill den tankan, att bönderne ej ens sjelfve veta, 5 Ihuru de vilja hafva det. — Hvad sjelfva betänkandet beträffar, tror jag icke att någon kan gilla det. I Meningen dermed tyckes vara, att bexöfva de mintidre jordägarne rättigheten att tillverka bränvin, och li stället öfverflytta denna rättighet på de större Igodsägarne och såmedelst bilda ett slags bränvinsaristokrati; att inskränka tiden för bränvinsbränningen, synes icke vara rätta medlet att i mera eller mindre mån hämma tillverkningen deraf; ty Iman ser att under tiden sedan sista riksdag, då Ibränvinstiden inskränktes, har mycket mera bränJvin producerats, än någonsin tillförene under lika Jlång tid. — Jag anser öfverflödigt att utlåta mig mera i sjelfva saken, och vill nu blott yttra något 1 anledning af vissa uttryck, som en af reservanterne haft, rörande BondeStåndet. Han säger paz. 140: Bränvinspannan uti bondens hus störer familjelifvets heligaste förhållanden och förgiftar mercendels sedligheten — — — Husfadern . . . . ikläader sig såmedelst allt mer och mer en krögares uskepnad ...... Den trefliga bondgården blir aså till sägandes en familjekrog, o. s. v. Om den Herrn, som nedskrifvit detta, ville taga sig före någon gång att besöka bondens hus, skulle han finna, att han farit med lögn. Bland bönderne finnas sannerligen färre fyllhundar, äv bland de bättre klasserne, relatift till folknummerären. Om en tablå häröfver uppgjordes, skulle den tvifvelsutan visa, att de Herremän, som dricka sig fulle af vin, punsch, toddy o. s. v., äro flere, än de bönder, som finnas -— druckue af bränvin. De finare dryckerne åstadkomma vida större förderf, än bränvinet; — och jag kan ej stillatigande afhöra, att man stämplar Svenska bonden såsom en fyllhund derföre, att han önskar bibehållas vid en rättighet, som ban från ålder ägt. — Nu önskar jag blott, att Ståndet måtte besluta den gemensamma önskan, att bränvinsbränningen äfven hädanefter må få utöfvas i enlighet med 1835 års författning. Erik Norberg från Westerås län, Håkan Nilsson och Christen Andersson från Skåne, Anders Larsson från Upsala, Erik Jansson från Stockholms och Petter Persson från Calmar län, samt de fleste af Ståndets öfrige medlemmar hördes instämma så väl uti Hans Janssons mundtliga, som Bengt Gudmundsons skriftliga anförande. Gustaf Pettersson från Östergöthland hade ett sakrikt och långt skriftligt anförande, deri han sökte visa, att, enligt Justitie Statsministerns berättelser, så vidt de innehålla uppgifter å dem, som för fylleri och dryckenskap äro sakfällde, belöper sig i Städerne en på 245, men å landet blott en på 1,060; hvadan Utskottets yttrande om det på landet öfverhandtagande fylleriet föreföll talaren orättvist; — att dryckenskapen icke så mycket härleder sig från tillgång på bränvin, som fast mer från de fattiges ekonomiska bekymmer, dem de söka skingra, och från deras sysslolöshet; att flera författningar, till och med den mot fylleri och dryckenskap, hade del häri, äfvensom författningen mot lösdrifvare, de der ofta på korrektionshusen bildas till bofvar, och åter sändas till någon tid till sine hemorter, hvarest de bland sina likar utsprida de farliga grundsatser, som de inbämtat i nämnde plantskolor för lasten; att för landtmannen har i ekonomiskt afseende frihet i denna näring öfvergått till behof, mindre för bränvinets, än för drankens skull o. s. v. Talaren yrkade, att tiden för bränvinsbränningen icke måtte hafva någon inskränkning, samt att den gamla hittills varande skatten må bibehållas. Talaren apostroferade häftigt Utskottets Betänkande, såsom bärande stämpel af partianda, och slutade sålunda: cNär allmänheten i verkligheten förnimmer, att det vigtigaste stödet för dess bergning går alt ryckas med våld ur dess händer, att fattigdomen och eländet skola följa i spåren, att slutligen BondeStåndet, såsom i andra länder, skulle blifva slafvar af de mägtige, och inser att, om Ståndet en gång låter rycka makten från sig, samma makt i framtiden aldrig skall kunna återtagas; månne icke, vid dessa betraktelser, denna för dess bestånd hotande och förfärliga idee, en gång vaknad, kan öfvergå till handling, och rusta sig till försvar, medan det är tid. I sanning jag bäfvar och fruktar för dessa vådliga följder, om Utskottets förslag gillas och sättas i verkställighet, Huru lätt kan ej hos ett retadt sinne den tankan upprinna, att heldre dö, på förfäders vis, med vapen i hand, för frihet och fosterland och urgamla rättigheter, än sucka i fattigdom och elände bland bofvar och nidingar. Det erfordras ej mer än att några få börja ; de skola ej sakna försvarare i sin omgifning; det skall löpa om en eld öfver landet; opinionen är just i detta all blott en och allmän; dess anda, som bör vara ugn, kan dock retad och förvillad flamma upp i åga, och hvem skall släcka den? Ty lam blir krafen, och föga är att påräkna hos dem, som kanske deande samma tänkesätt, skola bära händer på medborgare, hvars brott då endast torde anses som förvaret af rättigheter, dem dess representanter med ränliga föreställningar ej kunnat skydda. Jonas Kylander från NVermland hade äfyen ett kriftligt anförande, deri han erinrade om sin vid ista Riksdag motionsvis gjorde försäkran: Att om le förmögnare folkklasserna böra afstå från bruket f utländska spirituosa, hvarigenom landets must och närg utsuges, : ville svenska bonden afstå från att örfriska sig med den inhemska tillverkningen. Taaren yrkade den nu gällande bränvinsförfattninens bibehållande. a ee pu JA VE TE