Slfran Jonkopings Lan, jemte många flere af Ståndet
1, I medlemmar.
-) Hans Jansson från Elfsborgs Län: Man bar all
altid fruktat, det en för stor mängd skrifter och an
märkningar skulle afgifvas, då förevarande betän
-Ikande komme att i detta Stånd behandlas. — Få.
latt förekomma sådant och, om möjligt, jemka åsig
terna till en gemensam, hafva flera serskilda san.
å Imanträden inom Ståndet blifvit hållne. Alla Stånds
bröder äro ense att förkasta betänkandet och bibo.
a Thålla 1835 års Författning angående bränvinshrin.
ningen; och derpå syftar äfven Bengt Gudmunds-
sons skriftliga anförande. Jag skulle önska, at!
för mycket vidlyftige skrifter och diskussioner icke
-jmåtte förekomma. Vi se nu: resultatet af der
mängd motioner, som vid riksdagens början vickte:
tli detta ämne. De hafva ingenting utträttat, just
i Iderföre, att de varit för många, för att kunna be-
Ihörigen granskas. Ett enda skriftligt anförande,
Ylsom innehölle BondeStåndets gemensamma åsigt aj
saken, skulle hafva vida kraftigare verkan. Flere
Janföranden åter i olika syftningar kunde föranleda
titill den tankan, att bönderne ej ens sjelfve veta,
5 Ihuru de vilja hafva det. — Hvad sjelfva betänkan-
det beträffar, tror jag icke att någon kan gilla det.
I Meningen dermed tyckes vara, att bexöfva de min-
tidre jordägarne rättigheten att tillverka bränvin, och
li stället öfverflytta denna rättighet på de större
Igodsägarne och såmedelst bilda ett slags bränvins-
aristokrati; att inskränka tiden för bränvinsbrän-
ningen, synes icke vara rätta medlet att i mera
eller mindre mån hämma tillverkningen deraf; ty
Iman ser att under tiden sedan sista riksdag, då
Ibränvinstiden inskränktes, har mycket mera brän-
Jvin producerats, än någonsin tillförene under lika
Jlång tid. — Jag anser öfverflödigt att utlåta mig
mera i sjelfva saken, och vill nu blott yttra något
1 anledning af vissa uttryck, som en af reservan-
terne haft, rörande BondeStåndet. Han säger paz.
140: Bränvinspannan uti bondens hus störer famil-
jelifvets heligaste förhållanden och förgiftar mer-
cendels sedligheten — — — Husfadern . . . . iklä-
ader sig såmedelst allt mer och mer en krögares
uskepnad ...... Den trefliga bondgården blir
aså till sägandes en familjekrog, o. s. v. Om den
Herrn, som nedskrifvit detta, ville taga sig före
någon gång att besöka bondens hus, skulle han fin-
na, att han farit med lögn. Bland bönderne fin-
nas sannerligen färre fyllhundar, äv bland de bätt-
re klasserne, relatift till folknummerären. Om en
tablå häröfver uppgjordes, skulle den tvifvelsutan
visa, att de Herremän, som dricka sig fulle af vin,
punsch, toddy o. s. v., äro flere, än de bönder,
som finnas -— druckue af bränvin. De finare dryc-
kerne åstadkomma vida större förderf, än bränvi-
net; — och jag kan ej stillatigande afhöra, att man
stämplar Svenska bonden såsom en fyllhund derfö-
re, att han önskar bibehållas vid en rättighet, som
ban från ålder ägt. — Nu önskar jag blott, att
Ståndet måtte besluta den gemensamma önskan, att
bränvinsbränningen äfven hädanefter må få utöfvas
i enlighet med 1835 års författning.
Erik Norberg från Westerås län, Håkan Nilsson
och Christen Andersson från Skåne, Anders Larsson
från Upsala, Erik Jansson från Stockholms och
Petter Persson från Calmar län, samt de fleste af
Ståndets öfrige medlemmar hördes instämma så väl
uti Hans Janssons mundtliga, som Bengt Gudmund-
sons skriftliga anförande. -
Gustaf Pettersson från Östergöthland hade ett sak-
rikt och långt skriftligt anförande, deri han sökte
visa, att, enligt Justitie Statsministerns berättelser,
så vidt de innehålla uppgifter å dem, som för fylle-
ri och dryckenskap äro sakfällde, belöper sig i Stä-
derne en på 245, men å landet blott en på 1,060;
hvadan Utskottets yttrande om det på landet öfver-
handtagande fylleriet föreföll talaren orättvist; —
att dryckenskapen icke så mycket härleder sig från
tillgång på bränvin, som fast mer från de fattiges
ekonomiska bekymmer, dem de söka skingra, och
från deras sysslolöshet; att flera författningar, till
och med den mot fylleri och dryckenskap, hade del
häri, äfvensom författningen mot lösdrifvare, de
der ofta på korrektionshusen bildas till bofvar, och
åter sändas till någon tid till sine hemorter, hvar-
est de bland sina likar utsprida de farliga grund-
satser, som de inbämtat i nämnde plantskolor för
lasten; att för landtmannen har i ekonomiskt af-
seende frihet i denna näring öfvergått till behof,
mindre för bränvinets, än för drankens skull o. s.
v. Talaren yrkade, att tiden för bränvinsbrännin-
gen icke måtte hafva någon inskränkning, samt att
den gamla hittills varande skatten må bibehållas.
Talaren apostroferade häftigt Utskottets Betänkan-
de, såsom bärande stämpel af partianda, och slutade
sålunda: cNär allmänheten i verkligheten förnimmer,
att det vigtigaste stödet för dess bergning går alt
ryckas med våld ur dess händer, att fattigdomen
och eländet skola följa i spåren, att slutligen Bon-
deStåndet, såsom i andra länder, skulle blifva slaf-
var af de mägtige, och inser att, om Ståndet en
gång låter rycka makten från sig, samma makt i
framtiden aldrig skall kunna återtagas; månne icke,
vid dessa betraktelser, denna för dess bestånd ho-
tande och förfärliga idee, en gång vaknad, kan öf-
vergå till handling, och rusta sig till försvar, me-
dan det är tid. I sanning jag bäfvar och fruktar
för dessa vådliga följder, om Utskottets förslag gil-
las och sättas i verkställighet, Huru lätt kan ej
hos ett retadt sinne den tankan upprinna, att heldre
dö, på förfäders vis, med vapen i hand, för frihet
och fosterland och urgamla rättigheter, än sucka i
fattigdom och elände bland bofvar och nidingar.
Det erfordras ej mer än att några få börja ; de skola
ej sakna försvarare i sin omgifning; det skall löpa
om en eld öfver landet; opinionen är just i detta
all blott en och allmän; dess anda, som bör vara
ugn, kan dock retad och förvillad flamma upp i
åga, och hvem skall släcka den? Ty lam blir kraf-
en, och föga är att påräkna hos dem, som kanske de-
ande samma tänkesätt, skola bära händer på med-
borgare, hvars brott då endast torde anses som för-
varet af rättigheter, dem dess representanter med
ränliga föreställningar ej kunnat skydda.
Jonas Kylander från NVermland hade äfyen ett
kriftligt anförande, deri han erinrade om sin vid
ista Riksdag motionsvis gjorde försäkran: Att om
le förmögnare folkklasserna böra afstå från bruket
f utländska spirituosa, hvarigenom landets must och
närg utsuges, : ville svenska bonden afstå från att
örfriska sig med den inhemska tillverkningen. Ta-
aren yrkade den nu gällande bränvinsförfattnin-
ens bibehållande.
- - a ee pu JA VE TE