af preskriptionstiden för sådana fordringar, som ej
grunda sig på skriftligt bevis,) yttrade:
. Hans Jansson från Elfsborgs Län: aJag är visser-
ligen icke fallen att lappa det gamla, då jag har
att förvänta ett bättre nytt; men, enär det nya
lagverkets antagande i sin helhet ännu på längre
tid icke lärer kunna emotses, och Lag-Utsk. för-
klarat sig hafva gillat de principer, hvilka blifvit
utvecklade i det af Hr Lars Hjerta afgifne memo-
rial, men ändock ansett lämpligast vara, att. pröf-
ningen må anstå, intill dess den kan förekomma i för-
ening med granskningen af förslaget till allmän
Civillag, i hvad det innefåttar föreskrifter, angå-
ende bevisningen i allmänhet, utan att Utsk. lik-
väl närmare utvecklar faran att samma principer
nu antaga, kan jag, som jemväl för min del är öf-
vertygad om riktigheten af Hr Hjertas förslag icke
annat än yrka, att Bet. må varda till Utsk. äter-
remitteradt, på det att detsamma må komma i till-
fälle, att närmare utveckla sina äsigter i ämnet,
och sålunda, om det emot förmodan; skulle vidhål-
la sin pu yttrade mening, att berörde förslag för
det närvarande icke kan antagas, åtminstone bere-
da ett stöd och en ledning för kommande Ständer
vid uppställandet af bevisningsgrunderne i den nya
lagen Med Hanas Jansson förenade sig vice Tal-
mannen Per Eriksson, Anders Nilsson, Anders Jons-
son i Tuna, Anders Jonsson i Okna, Nils Gustaf
Nilsson och Gustaf Pettersson från Östergöthlands
Län, Henrik Andersson från Örebro Län m. fl
Sven Heurlin fann, att Hr Hjerta har med sitt
förslag åsyftat mera säkerhet i kreditförhållander-
ne både för fordringsägare och gäldenärer, än hit-
intills ägt rum, och förundrade sig, att Lag-Utsk.,
ehuru det förklarat sig gilla de af Hr IHjerta upp-
ställde grunder, likväl afstyrkt desammas antagun-
de och i öfrigt allt för knapphändigt behandlat det-
ta vigtiga ämne; hvarföre ock, då det synes vara
desto origtigare att uppskjata förändringen af de
uti ifrågavarande afseende nu gällande; högst olämp-
liga stadganden till dess nya lagförslaget varder an-
taget, som kanske icke någon af närvarande gene:
ration upplefver den dag, sådant inträffar. Tal yr-:
kade återremiss lika med Hans Jansson. Häri in
stämde Ephraim Larsson från Elfsborgs Län.
Anders Larsson från Upsala Län ansåg äfven Lag-
Utsk. hafva allt för knapphändigt behandlat före-
varande ämne och ingalunda tillfredsställande ve-
derlagt de uti hans motion framstälde åsigter, att
den . rättighet, lagen tillägger handlande och handt-
verkare m. fl. att besvärja sina böcker, jemväl måt-
te. utsträckas till landtbrukare, i afseende på så-
dane räkningar, enligt hvilka han till tjenstehjon,
arbetsfolk och dylika personer, på borgen utlemnat
varor och persedlar, hvarföre tal. också yrkade, att
Bet. måtte varda återremitteradt.
Nils Persson från Södermanlands Län yttrade:
Vi känna en och hvar bebofvet af de uti ifrågava-
rande afseende föreslagne förändringar, destomer,
som krediten med hvarje dag blifver nödvändigare
ej allenast för handlande utan för hvarje annan och
särdeles den, som har underhafvande, till hvilka
han nödgas lemma förskotter i varor och persedlar;
och, då brist på skrifkunnige personer ofta gör det!
omöjligt, att kumna förse sig med qvittence? eler
skuldebref, kan jag icke annat än yrka, att Bet.
må återremitteras, till nödig rättelse. Derom för-
enade sig Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekin-
ge Län, Håkan Nilsson och Niklas Jönsson från
Christianstads Län m. (l.
Nils Strindlund likaså, men ansåg rättigheten alt
genom beedigande af ordentligen bokstyrkta fordrin
gar böra utsträckas till hvar och en, som idkar så-
dan rörelse, hvaröfver bok hållas bör.
Mats Persson från Stockholms Län yrkade, att
Landtmän, som idka sjöfart, och under sjöresor
nödgas till sitt folk lemna förskotter af pengar och
varor, utan att kunna förse sig med ojäfaktige vitt-
nen eller skuldebref och qvittencer, måtte få ifråga-
varande bevisningsrätt till sig utsträckt; och instäm-
de i öfrigt med Strindlund. Med honom förenade
sig Per Östman från Wester Norrlands Län, och i
samma anda talade David Andersson från Halland.
Hans Jansson fruktade, att. en utvidgning afden-
na rättighet skulle bidraga till moralitetens under-
gräfvande, och ansåg allmänt antagne rättsprinci-
per, att ingen må få svärja sig till penningar, äf-
vensom lagens stadgande, att med ed kan man sva-
ra och ej kära, böra vara gällande. För sin del
kunde han således icke biträda de sednare talarne,
Häruti instämde Henrik Andersson från Örebro
Län, Petter Claösson och Henrik Hansson från
Elfsborgs Län, Petter. Mårtensson och Petter Persson
i-Ädelfors från Jönköpings Län, samt Anders Lars-
son från Westerås Län.
Bengt Gudmundsson från Halland kunde ingalun-
da finna någon fara deruti, att Landtmän lemnas
rättighet, att med bok styrka fordringar öfver ut-
borgningar af varor, förskotter och mindre pennin-
geförsträckningar till tjenstehjon, arbetare och tor-
pare, m, fl., — ty hvarken lärer någon omtänk-
sam landtman underlåta att öfver dylika förhållan-
den föra noggranna och ärliga anteckningar, eller
någon hederlig man tillåta sig med ed bekräfta,
hvad icke med: sanningen är öfverensstämmande;
och då borgare i allmänhet ej kunna sägas ega
större moralitet eller högre bildning än landtmän,
ville tal. ej tillerkänna dem vidsträcktare bevis-
ningsrätt, särdeles dem af handlande klassen, hvil-
ka ofta genom inträffade konkurser sättas i frestel-
se, att på moralitetens bekostnad göra och med ed
fästa uppgifter, icke fullkomligen öfverensstämman-
de med verkliga förhållandet.
Ola Jeppsson från Blekinge instämde destoheldre
med Hans Jansson om Hr Hjertas förslag och der-
af följande inskränkning i den nu medgifna rättig-
beten, att under tio år få besvärja bokförda for-
dringar, som tal. ansåg densamma vara lika vådlig
för moraliteten och säkerheten i rättsförhållanden
enskildte emellan, som dea är stridande mot all-
männa rättsprinciper. Ehuru jag sjelf, sade han,St
såsom Landtman, i flera afscenden idkar sådan rö-
relse, att det för mig vore nyttigt och till och med
nödigt, att få med bok styrka mina fordringar för
borgade varor, samt lemnade förskotter och försträck-
ningar och änskönt jag icke kan inse, att det vore
större risque vid att lemna en dylik rättighet åt
landtmän än åt stadsboer, kan jag likväl således
ej påyrka utsträckning af denna rättighet, utan
hemställer, att den, enligt nu gällande lag och för-
attningar, för vissa klasser oeh personer, vid de-
ras fordringars bestyrkande, förunnade förmån må,
om icke helt och hållet borttagas, åtminstone så
h I -. 17 -- 2 1 .
2 FR fan MR AR - BR -—
-— - —A Fr ss Jr AR
-— -—
AA HA mRNA EE Be AA
5 ee