af preskriptionstiden för sådana fordringar, som ej grunda sig på skriftligt bevis,) yttrade: . Hans Jansson från Elfsborgs Län: aJag är visserligen icke fallen att lappa det gamla, då jag har att förvänta ett bättre nytt; men, enär det nya lagverkets antagande i sin helhet ännu på längre tid icke lärer kunna emotses, och Lag-Utsk. förklarat sig hafva gillat de principer, hvilka blifvit utvecklade i det af Hr Lars Hjerta afgifne memorial, men ändock ansett lämpligast vara, att. pröfningen må anstå, intill dess den kan förekomma i förening med granskningen af förslaget till allmän Civillag, i hvad det innefåttar föreskrifter, angående bevisningen i allmänhet, utan att Utsk. likväl närmare utvecklar faran att samma principer nu antaga, kan jag, som jemväl för min del är öfvertygad om riktigheten af Hr Hjertas förslag icke annat än yrka, att Bet. må varda till Utsk. äterremitteradt, på det att detsamma må komma i tillfälle, att närmare utveckla sina äsigter i ämnet, och sålunda, om det emot förmodan; skulle vidhålla sin pu yttrade mening, att berörde förslag för det närvarande icke kan antagas, åtminstone bereda ett stöd och en ledning för kommande Ständer vid uppställandet af bevisningsgrunderne i den nya lagen Med Hanas Jansson förenade sig vice Talmannen Per Eriksson, Anders Nilsson, Anders Jonsson i Tuna, Anders Jonsson i Okna, Nils Gustaf Nilsson och Gustaf Pettersson från Östergöthlands Län, Henrik Andersson från Örebro Län m. fl Sven Heurlin fann, att Hr Hjerta har med sitt förslag åsyftat mera säkerhet i kreditförhållanderne både för fordringsägare och gäldenärer, än hitintills ägt rum, och förundrade sig, att Lag-Utsk., ehuru det förklarat sig gilla de af Hr IHjerta uppställde grunder, likväl afstyrkt desammas antagunde och i öfrigt allt för knapphändigt behandlat detta vigtiga ämne; hvarföre ock, då det synes vara desto origtigare att uppskjata förändringen af de uti ifrågavarande afseende nu gällande; högst olämpliga stadganden till dess nya lagförslaget varder antaget, som kanske icke någon af närvarande gene: ration upplefver den dag, sådant inträffar. Tal yr-: kade återremiss lika med Hans Jansson. Häri in stämde Ephraim Larsson från Elfsborgs Län. Anders Larsson från Upsala Län ansåg äfven LagUtsk. hafva allt för knapphändigt behandlat förevarande ämne och ingalunda tillfredsställande vederlagt de uti hans motion framstälde åsigter, att den . rättighet, lagen tillägger handlande och handtverkare m. fl. att besvärja sina böcker, jemväl måtte. utsträckas till landtbrukare, i afseende på sådane räkningar, enligt hvilka han till tjenstehjon, arbetsfolk och dylika personer, på borgen utlemnat varor och persedlar, hvarföre tal. också yrkade, att Bet. måtte varda återremitteradt. Nils Persson från Södermanlands Län yttrade: Vi känna en och hvar bebofvet af de uti ifrågavarande afseende föreslagne förändringar, destomer, som krediten med hvarje dag blifver nödvändigare ej allenast för handlande utan för hvarje annan och särdeles den, som har underhafvande, till hvilka han nödgas lemma förskotter i varor och persedlar; och, då brist på skrifkunnige personer ofta gör det! omöjligt, att kumna förse sig med qvittence? eler skuldebref, kan jag icke annat än yrka, att Bet. må återremitteras, till nödig rättelse. Derom förenade sig Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge Län, Håkan Nilsson och Niklas Jönsson från Christianstads Län m. (l. Nils Strindlund likaså, men ansåg rättigheten alt genom beedigande af ordentligen bokstyrkta fordrin gar böra utsträckas till hvar och en, som idkar sådan rörelse, hvaröfver bok hållas bör. Mats Persson från Stockholms Län yrkade, att Landtmän, som idka sjöfart, och under sjöresor nödgas till sitt folk lemna förskotter af pengar och varor, utan att kunna förse sig med ojäfaktige vittnen eller skuldebref och qvittencer, måtte få ifrågavarande bevisningsrätt till sig utsträckt; och instämde i öfrigt med Strindlund. Med honom förenade sig Per Östman från Wester Norrlands Län, och i samma anda talade David Andersson från Halland. Hans Jansson fruktade, att. en utvidgning afdenna rättighet skulle bidraga till moralitetens undergräfvande, och ansåg allmänt antagne rättsprinciper, att ingen må få svärja sig till penningar, äfvensom lagens stadgande, att med ed kan man svara och ej kära, böra vara gällande. För sin del kunde han således icke biträda de sednare talarne, Häruti instämde Henrik Andersson från Örebro Län, Petter Claösson och Henrik Hansson från Elfsborgs Län, Petter. Mårtensson och Petter Persson i-Ädelfors från Jönköpings Län, samt Anders Larsson från Westerås Län. Bengt Gudmundsson från Halland kunde ingalunda finna någon fara deruti, att Landtmän lemnas rättighet, att med bok styrka fordringar öfver utborgningar af varor, förskotter och mindre penningeförsträckningar till tjenstehjon, arbetare och torpare, m, fl., — ty hvarken lärer någon omtänksam landtman underlåta att öfver dylika förhållanden föra noggranna och ärliga anteckningar, eller någon hederlig man tillåta sig med ed bekräfta, hvad icke med: sanningen är öfverensstämmande; och då borgare i allmänhet ej kunna sägas ega större moralitet eller högre bildning än landtmän, ville tal. ej tillerkänna dem vidsträcktare bevisningsrätt, särdeles dem af handlande klassen, hvilka ofta genom inträffade konkurser sättas i frestelse, att på moralitetens bekostnad göra och med ed fästa uppgifter, icke fullkomligen öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Ola Jeppsson från Blekinge instämde destoheldre med Hans Jansson om Hr Hjertas förslag och deraf följande inskränkning i den nu medgifna rättigbeten, att under tio år få besvärja bokförda fordringar, som tal. ansåg densamma vara lika vådlig för moraliteten och säkerheten i rättsförhållanden enskildte emellan, som dea är stridande mot allmänna rättsprinciper. Ehuru jag sjelf, sade han,St såsom Landtman, i flera afscenden idkar sådan rörelse, att det för mig vore nyttigt och till och med nödigt, att få med bok styrka mina fordringar för borgade varor, samt lemnade förskotter och försträckningar och änskönt jag icke kan inse, att det vore större risque vid att lemna en dylik rättighet åt landtmän än åt stadsboer, kan jag likväl således ej påyrka utsträckning af denna rättighet, utan hemställer, att den, enligt nu gällande lag och förattningar, för vissa klasser oeh personer, vid deras fordringars bestyrkande, förunnade förmån må, om icke helt och hållet borttagas, åtminstone så h I -. 17 -2 1 . 2 FR fan MR AR BR -— -— —A Fr ss Jr AR -— -— AA HA mRNA EE Be AA 5 ee