de skola blifva landsstrykare eller åierföras dit,
hvarifrån de komma, eller, med ett ord, huru ett
ördentligt förhållande skall, i afseendö på dem), å-
stadkommas, derom finnes ingenting nämndt. På-
följande 46 tyckes väl vara ämnad att uppfylla
denna brist; men den lemnar många föremål till
tvister, och stadgar för mycken omgång, för att
tunna tillämpas. Yrkado återremiss.
Per Jönsson fr. Skåne lika med Måns Jössesson;
hvarjemte Tal. yttrade den mening, att öfverflödet
och bränvinel, samt deraf följande lättja och sedes-
töshet, äro fattigdomens örsåker — äro de hufvud-
fisnder, som böra bekämpas, helst fattigförsörjnings-
anstalterna borde hafva lika mycket för ändamål
att förekomma, som att afhjölpa armödet;
Ola J:ppsson från Blekinge medgef svårigheten
att stifsa en ekonomisk författning, lika lämplig på
aila orter af riket, men ansåg betänkandet böra å-
terremitteras i anledning af de anmärkningar, som
von Zweigbergk, Sahlström och Lars Nilsson fram-
ställt, hvilka, om än de icka-alla äro befogade; lik-
väl böra af Utskotten öfvervägas. I anledning af
hved som blifvit yttradt om riksdagskossnadens ö-
kande genom en återremiss, erivrade Talaren, att
Lag- och EkxonomiUtskotten aldrig varit de, som
orsskat obebörig utdrägt af Riksdagarne.
Henrik Hansson från Elfsborgs och Nils Persson
från Örebro län, lika med Petter Persson från sist-
nämnde län, i-afseends på 4 Ä; men i öfrigt lika
med Hans Jansson och Heurlin.
Per Östman från Wester Norrlands; Peter Gabri
elsson från. Kronobergs län och Per Pålsson från
Skåne lika med Hans Jansson.
Christen Andörsson och Sone Persson från Skåne
instämde med Peter Persson från Örebro län I af-
seende på 4 S, och önskade, att den i 6 stadga
de tid af 5 är måtte utsträckas.
Johannes Johansson från Bohus län framställde
hurutedes, enlig: 1774 års fiskeristadga, hvar och
Nn, som hade god frejd, ägde rätt att bygga och bo
i Bobuiländska skärgården utan försavilingarnes
tnedgifvande, hYsraf blefföljden, att, under den gyn:
nande stillfisktiden en otallg myckenhet folk till
skärgården inflytteda, så att, serdeles i Morlanda
sockenp, äfvensom i Tjörns härad öfverpopulationen
är ovapligt stor. Telaren yrkade derförs, det de
fattiga fiskrarne 1 skärgårderne må af statsmedel
försörjas, desto hellre som, under den omnämnda
lyckliga sillfisktiden, ivoflyttnicgar dit skedde från
alla landsorter.
Olaus Eriksson. från Bohus län. samt Magnus
Frykberg från Wermland yrkade dstsamma för si-
ne hemorter, den sissttämrde med bänsigt till de Fin-
ska kapellförsamlingarne i norra Wermland.
Lundberg från Norrbottens län fästade uppmärk-
simhet derpå, att i hans hemort finnes en försam-
ling med en: mängd utfattiga nybyggare, och snsåg
det nödigt att bestämma huru med fattigvården i
slika församlingar skulle förfares.
Per Mattsson från WesterNorrland, Normark från
Wasterbottens, Brissman från Skaraborgs, Johannes
Christoffersson från Kronobergs, Jöns Ersson från
Wermlands län, Lars Bengtsson och Håkan Nilsson
från Skåne icstämde med Patter Persson från Öre-
bro län i afssende på 4 . I öfiigt godkände de
betänkandet.
Strindlund lika med dem som yttrat sig mot en 2llt-
för vida utsträckning af stadg.i 46. Kunde deremot
ej instämma med dem, som yrkat skärpning af för-
bindetsan i 5 och 6-SS, helst dsru:sf kunna upp:
komma den följd, att 1ngen hemmansägare vågade
antsga och försvara våra olyckliga likar, hvilka
med dagsarbste måste förtjena sitt uppehälls, och
hvilka, under siike förhållanden, snart skulla bli
förvandlade till fattighjon. Ansåg stadgandet I 44
S angåendo oäkta barn vara ändamålsenligt och bö-
ra leda derhän; att socknenämnden ännu noggran-
nere tillsåg, ätt ordning, sedlighet och skick vid-
makthölls inom kommunen.
Christen Persson från Gottland och Dahlberg från
Wss:erNorrlands län lika med Stripdlund.
Lars Larsson från Elfsborgs län Uka med Peter
Claöson tråd samma län och Peter Persson från Ö-
redro län i afseende på 4 g. Talade för bibebål-
lande af .ö, 6 och 7 S8 i deras nu varande skick,
men ansåg orden: coch derjemte — — — kostnadn,
i slutst af 6 vara öfverflödiga. Uppdrog en skil-)
dribg af den fattigdom, som är en följd af för tidi.
ga äktenskap, semt förmenade slutligen, att i 3lu-
tet af.44 8, borde bestämmas någon viss preskrip-
tiorstid för skyldigheten att underhålla fattiga oäk-
ta barn, hvilken, i händelse af modrens dödsfall är
ålagd det semhälle, som moder tillhört vid barnets
födsel, emedan i ahvat fall efter flera års förlopp,
obehagliga tvister kunde uppkomme, såsom Talaren
uttryckte sig, hur och hvar barnet blifvit afladt.
Erik Nilsson från Jemtlands län ansåg stadgan-
det i 5 skola ieda derbän, att ingen jordägare
ville antaga dagsverkstorpare på lifstide,n samt ytt-
rade, det föreskrift ej borde saknas, huruvida alla
hemman, båda större och mindre, skola deltaga li-
ka i den fattigforsörjning, somi sker derigenom att
gamla ioch orklöså persorer underhållas vissa dagar
i hvarje gård. Telaren ansåg denna underbålisskyl-
dighet böra utgöras efter hemmanstalet.
Anders Andersson från Skaraborgs län lika med
Per Persson från Örebro län i afseende på 4 G. I
öfrigt biföll han betänkandet.
Rutberg ansåg den företlagna stadgan vida bättre
än någon föregående i samma ämne, men ville ej
sätta sig emot återremiss.
David Andersson från Halland var af den mening,
att Utskottet borde så mycket som billigt vors be-
gränsa det föreslagna stadgandot i 4 8, samt upp-
gaf de för tidiga äktenskapen bland den obesutna
allmogen såsom en af de väsendtliga orsakerna till.
len snart öfverbandisgande fattigdomen.
Öfverläggningen var slutad och betänkandet å-
erremitterades.
ET Trea nr
TIDENS ORO OCH TIDENS KRAF. BETRAK-
TELSER UNDER RIKSDAGEN 1840.
Två häften.
Stock holm 4540. Tryckt hos P. A. Norstedt Sö-
ner, Kongl Boktryckare. j
Andra artikeln. )
Också en blick nå ronescmftatrnvnef 8 od