de skola blifva landsstrykare eller åierföras dit, hvarifrån de komma, eller, med ett ord, huru ett ördentligt förhållande skall, i afseendö på dem), åstadkommas, derom finnes ingenting nämndt. Påföljande 46 tyckes väl vara ämnad att uppfylla denna brist; men den lemnar många föremål till tvister, och stadgar för mycken omgång, för att tunna tillämpas. Yrkado återremiss. Per Jönsson fr. Skåne lika med Måns Jössesson; hvarjemte Tal. yttrade den mening, att öfverflödet och bränvinel, samt deraf följande lättja och sedestöshet, äro fattigdomens örsåker — äro de hufvudfisnder, som böra bekämpas, helst fattigförsörjningsanstalterna borde hafva lika mycket för ändamål att förekomma, som att afhjölpa armödet; Ola J:ppsson från Blekinge medgef svårigheten att stifsa en ekonomisk författning, lika lämplig på aila orter af riket, men ansåg betänkandet böra återremitteras i anledning af de anmärkningar, som von Zweigbergk, Sahlström och Lars Nilsson framställt, hvilka, om än de icka-alla äro befogade; likväl böra af Utskotten öfvervägas. I anledning af hved som blifvit yttradt om riksdagskossnadens ökande genom en återremiss, erivrade Talaren, att Lagoch EkxonomiUtskotten aldrig varit de, som orsskat obebörig utdrägt af Riksdagarne. Henrik Hansson från Elfsborgs och Nils Persson från Örebro län, lika med Petter Persson från sistnämnde län, i-afseends på 4 Ä; men i öfrigt lika med Hans Jansson och Heurlin. Per Östman från Wester Norrlands; Peter Gabri elsson från. Kronobergs län och Per Pålsson från Skåne lika med Hans Jansson. Christen Andörsson och Sone Persson från Skåne instämde med Peter Persson från Örebro län I afseende på 4 S, och önskade, att den i 6 stadga de tid af 5 är måtte utsträckas. Johannes Johansson från Bohus län framställde hurutedes, enlig: 1774 års fiskeristadga, hvar och Nn, som hade god frejd, ägde rätt att bygga och bo i Bobuiländska skärgården utan försavilingarnes tnedgifvande, hYsraf blefföljden, att, under den gyn: nande stillfisktiden en otallg myckenhet folk till skärgården inflytteda, så att, serdeles i Morlanda sockenp, äfvensom i Tjörns härad öfverpopulationen är ovapligt stor. Telaren yrkade derförs, det de fattiga fiskrarne 1 skärgårderne må af statsmedel försörjas, desto hellre som, under den omnämnda lyckliga sillfisktiden, ivoflyttnicgar dit skedde från alla landsorter. Olaus Eriksson. från Bohus län. samt Magnus Frykberg från Wermland yrkade dstsamma för sine hemorter, den sissttämrde med bänsigt till de Finska kapellförsamlingarne i norra Wermland. Lundberg från Norrbottens län fästade uppmärksimhet derpå, att i hans hemort finnes en församling med en: mängd utfattiga nybyggare, och snsåg det nödigt att bestämma huru med fattigvården i slika församlingar skulle förfares. Per Mattsson från WesterNorrland, Normark från Wasterbottens, Brissman från Skaraborgs, Johannes Christoffersson från Kronobergs, Jöns Ersson från Wermlands län, Lars Bengtsson och Håkan Nilsson från Skåne icstämde med Patter Persson från Örebro län i afssende på 4 . I öfiigt godkände de betänkandet. Strindlund lika med dem som yttrat sig mot en 2lltför vida utsträckning af stadg.i 46. Kunde deremot ej instämma med dem, som yrkat skärpning af förbindetsan i 5 och 6-SS, helst dsru:sf kunna upp: komma den följd, att 1ngen hemmansägare vågade antsga och försvara våra olyckliga likar, hvilka med dagsarbste måste förtjena sitt uppehälls, och hvilka, under siike förhållanden, snart skulla bli förvandlade till fattighjon. Ansåg stadgandet I 44 S angåendo oäkta barn vara ändamålsenligt och böra leda derhän; att socknenämnden ännu noggrannere tillsåg, ätt ordning, sedlighet och skick vidmakthölls inom kommunen. Christen Persson från Gottland och Dahlberg från Wss:erNorrlands län lika med Stripdlund. Lars Larsson från Elfsborgs län Uka med Peter Claöson tråd samma län och Peter Persson från Öredro län i afseende på 4 g. Talade för bibebållande af .ö, 6 och 7 S8 i deras nu varande skick, men ansåg orden: coch derjemte — — — kostnadn, i slutst af 6 vara öfverflödiga. Uppdrog en skil-) dribg af den fattigdom, som är en följd af för tidi. ga äktenskap, semt förmenade slutligen, att i 3lutet af.44 8, borde bestämmas någon viss preskriptiorstid för skyldigheten att underhålla fattiga oäkta barn, hvilken, i händelse af modrens dödsfall är ålagd det semhälle, som moder tillhört vid barnets födsel, emedan i ahvat fall efter flera års förlopp, obehagliga tvister kunde uppkomme, såsom Talaren uttryckte sig, hur och hvar barnet blifvit afladt. Erik Nilsson från Jemtlands län ansåg stadgandet i 5 skola ieda derbän, att ingen jordägare ville antaga dagsverkstorpare på lifstide,n samt yttrade, det föreskrift ej borde saknas, huruvida alla hemman, båda större och mindre, skola deltaga lika i den fattigforsörjning, somi sker derigenom att gamla ioch orklöså persorer underhållas vissa dagar i hvarje gård. Telaren ansåg denna underbålisskyldighet böra utgöras efter hemmanstalet. Anders Andersson från Skaraborgs län lika med Per Persson från Örebro län i afseende på 4 G. I öfrigt biföll han betänkandet. Rutberg ansåg den företlagna stadgan vida bättre än någon föregående i samma ämne, men ville ej sätta sig emot återremiss. David Andersson från Halland var af den mening, att Utskottet borde så mycket som billigt vors begränsa det föreslagna stadgandot i 4 8, samt uppgaf de för tidiga äktenskapen bland den obesutna allmogen såsom en af de väsendtliga orsakerna till. len snart öfverbandisgande fattigdomen. Öfverläggningen var slutad och betänkandet åerremitterades. ET Trea nr TIDENS ORO OCH TIDENS KRAF. BETRAKTELSER UNDER RIKSDAGEN 1840. Två häften. Stock holm 4540. Tryckt hos P. A. Norstedt Söner, Kongl Boktryckare. j Andra artikeln. ) Också en blick nå ronescmftatrnvnef 8 od