wsynas stadda i omstörtningsifren. Dock må
eceftersinnas, att om än alla de af oss förebrag-
ta nya beståndsdelarne skulle på en gång trä-
eda i full verksamhet, sådant ej på långt när
ekunde åstadkomma den våldsamma rörelse, som
eett nu antaget nytt system med en eller två
kamrar, med allmänna val eller dem förutan.,
4
Läsaren har alltså här det helas mening inl.
nuce. Qvintessencen är tydligen, att allt borde
helst förblifva vid det gamla, men att när för-
ändringar ormöjligen kunna undvikas, derföre
att uströmmen ej kun i längden fördämmasn
(hvilket uaturligivis vore önskligast,) eller avaf-
tenandens rätt att ta ett mäktigare lopp svår-l!
ligen står att förtryckan, så böra förändringars.j
ne antingen ske till de häfdvunna oformlighe-
ternes egen fromma, med larf af motsatsen, el- l:
ler gå så senfärdigt, att de konservative må un-
der tiden hinna helt varsamt och omärkligt om-
hägna sina gamla företrädesvanor med nya för-
skansningar, hvilka, innan de utdömda ändtli-
gen måste bort, fått tid attåldras i sin ordning,
och derigenom vunnit häfd på samma undseende
framdeles. Och så allt vidare, i oupphörlig
cirkelgång intill dagarnas ända, om Gud vill.
Om Gud vill, sade vi; derpå kommer det
dock an! Kunde sakerna verkligen utveckla
sig på nyss framställda vis, eller rättare icke
utveckla sig alls, så låge sådant utan tvifvel i
Försynens plan, och då vore derom ingenting
vidare att säga. Men så vidt denna plan låter
skönja sig i historien (de konservatives orakel,
när de få tolka den på deras vis) så hörde en
dylik brist på utveckling aldrig till denna
plan, och ännu mindre utvecklingens blot-
ta sken; ty i verldsordningen byggdes ingenting
på bedrägeri; tvertom: hvadheldst som stod den
i vägen genom svek, ensidighet eller egennytta,
måste falla förr eller sednare: så säger fornti-
dens erfarerhet och vår tids. Vi påstå derfö-
re utan tvekan, och för att äfven en gång tala
i ordspråksstil, att medan allt detta konserva-
tiva gräs gror, så dör hästen, och att vår gam-
la ståndsgrålle icke längre kan frälsas genom
den vanliga plåstringen. Detta är så erkändt,
äfven ibland de konservative sjelfva, att vi hört
en och annan af dem rekommendera ett skott
för pannan såsom det bästa, innan han störtar
af sig sjelf. Med andra ord, vi bafva märkt,
att mer än en, äfven af dem, och deribland de
skarpsyntaste, befiana sig alldeles i förtviflan
öfver utsigterna till den närvarande invecklin-
gens lösning, så länge ståndsrepresentationen
fortfar, och att äfven de äro nästan lika be-
nägna numera för allmänna val, som deras mest
radikala antagonister. Vi erinra dock, att det
är först under innevarande Riksdag, som vi
varseblifvit denna öfverraskande förändring; to-
nen var ännu helt annan kort före Utskottsva-
len. Mea denna epok för förändringen inne-
håller äfven nyckeln till gåtan. Så länge Stån-
den voro vid Riksdagarne, hvad de varit nästan
ända hittills, lydiga och lätt styrda organer för
de maktägandes och previlegierades egna lag-
stiftnings- och beskattvingsförslag; så länge var
allting godt; men man bar ändtligen upptäckt
att det är slut härmed. Den gamla organen
låter ej mera bruka sig till de gamla ändamiå-
len; och när så är, må han falla:
Aut sint ut sunt: aut non sint!
sade Jesuitergeneralen, när Clemens XIV trod-
de :sig kunna reformera hans trosarmee; de kon-
servativt politiskes dom öfver ständerna lyder
på samma sätt: De må vara som de äro:
eller må de icke vara!s — Vår författare hör
ej till denna konservativt politiska, utan till den
konservativt historiska skolan: ban tror alltså
ståndsrepresentationen kunna reformeras och
derigenom vinna framtida varaktighet. Det rå-
der häröfver en söndring inom de konservatives
leder, hvars orsak kunde förtjena närmare un-
dersökas. Man skulle dervid kunna upptäcka
hvilka förhoppningar den politiska afdelningen
grundar på den representationsförändring, som
hon nu börjar anse för rimlig, och af hvilka
anledningar hon börjat finna det nuvarande re-
presentationssättet betänkligt. Denna undersök-
ning, så intressant den utan tvifvel vore, skul-
1e likväl leda oss in i alltför stora afvikelser
från vårt närvarande ämne;, men vi kunna ej gå
den alldeles förbi. Vi kunna ej neka oss att
helt kort vidröra några utgångspunkter för den-
samma, i hopp att derigenom bereda en så myc-
ket lättare öfversigt af författarens skrift, när
vi återkomma dit.
assist on——————XX- 00000
SJÖFARTS-UNDERRÄTTELSE:
Stockholm.