wsynas stadda i omstörtningsifren. Dock må eceftersinnas, att om än alla de af oss förebragta nya beståndsdelarne skulle på en gång träeda i full verksamhet, sådant ej på långt när ekunde åstadkomma den våldsamma rörelse, som eett nu antaget nytt system med en eller två kamrar, med allmänna val eller dem förutan., 4 Läsaren har alltså här det helas mening inl. nuce. Qvintessencen är tydligen, att allt borde helst förblifva vid det gamla, men att när förändringar ormöjligen kunna undvikas, derföre att uströmmen ej kun i längden fördämmasn (hvilket uaturligivis vore önskligast,) eller avaftenandens rätt att ta ett mäktigare lopp svår-l! ligen står att förtryckan, så böra förändringars.j ne antingen ske till de häfdvunna oformligheternes egen fromma, med larf af motsatsen, ell: ler gå så senfärdigt, att de konservative må under tiden hinna helt varsamt och omärkligt omhägna sina gamla företrädesvanor med nya förskansningar, hvilka, innan de utdömda ändtligen måste bort, fått tid attåldras i sin ordning, och derigenom vunnit häfd på samma undseende framdeles. Och så allt vidare, i oupphörlig cirkelgång intill dagarnas ända, om Gud vill. Om Gud vill, sade vi; derpå kommer det dock an! Kunde sakerna verkligen utveckla sig på nyss framställda vis, eller rättare icke utveckla sig alls, så låge sådant utan tvifvel i Försynens plan, och då vore derom ingenting vidare att säga. Men så vidt denna plan låter skönja sig i historien (de konservatives orakel, när de få tolka den på deras vis) så hörde en dylik brist på utveckling aldrig till denna plan, och ännu mindre utvecklingens blotta sken; ty i verldsordningen byggdes ingenting på bedrägeri; tvertom: hvadheldst som stod den i vägen genom svek, ensidighet eller egennytta, måste falla förr eller sednare: så säger forntidens erfarerhet och vår tids. Vi påstå derföre utan tvekan, och för att äfven en gång tala i ordspråksstil, att medan allt detta konservativa gräs gror, så dör hästen, och att vår gamla ståndsgrålle icke längre kan frälsas genom den vanliga plåstringen. Detta är så erkändt, äfven ibland de konservative sjelfva, att vi hört en och annan af dem rekommendera ett skott för pannan såsom det bästa, innan han störtar af sig sjelf. Med andra ord, vi bafva märkt, att mer än en, äfven af dem, och deribland de skarpsyntaste, befiana sig alldeles i förtviflan öfver utsigterna till den närvarande invecklingens lösning, så länge ståndsrepresentationen fortfar, och att äfven de äro nästan lika benägna numera för allmänna val, som deras mest radikala antagonister. Vi erinra dock, att det är först under innevarande Riksdag, som vi varseblifvit denna öfverraskande förändring; tonen var ännu helt annan kort före Utskottsvalen. Mea denna epok för förändringen innehåller äfven nyckeln till gåtan. Så länge Stånden voro vid Riksdagarne, hvad de varit nästan ända hittills, lydiga och lätt styrda organer för de maktägandes och previlegierades egna lagstiftningsoch beskattvingsförslag; så länge var allting godt; men man bar ändtligen upptäckt att det är slut härmed. Den gamla organen låter ej mera bruka sig till de gamla ändamiålen; och när så är, må han falla: Aut sint ut sunt: aut non sint! sade Jesuitergeneralen, när Clemens XIV trodde :sig kunna reformera hans trosarmee; de konservativt politiskes dom öfver ständerna lyder på samma sätt: De må vara som de äro: eller må de icke vara!s — Vår författare hör ej till denna konservativt politiska, utan till den konservativt historiska skolan: ban tror alltså ståndsrepresentationen kunna reformeras och derigenom vinna framtida varaktighet. Det råder häröfver en söndring inom de konservatives leder, hvars orsak kunde förtjena närmare undersökas. Man skulle dervid kunna upptäcka hvilka förhoppningar den politiska afdelningen grundar på den representationsförändring, som hon nu börjar anse för rimlig, och af hvilka anledningar hon börjat finna det nuvarande representationssättet betänkligt. Denna undersökning, så intressant den utan tvifvel vore, skul1e likväl leda oss in i alltför stora afvikelser från vårt närvarande ämne;, men vi kunna ej gå den alldeles förbi. Vi kunna ej neka oss att helt kort vidröra några utgångspunkter för densamma, i hopp att derigenom bereda en så mycket lättare öfversigt af författarens skrift, när vi återkomma dit. assist on——————XX00000 SJÖFARTS-UNDERRÄTTELSE: Stockholm.