irtikel, men ber att få fästa hans uppmärksamhet ierpå, att om han läser denna artikel ännu en gång, så torde det visa sig, att saken är annorlunda, än han uppfattat densamma. Då denna arikel för öfrigt står i omedelbart sammanhang med den fråga, som bär är för handen, så torde Ridderskapet och Adeln tillåta att jag uppläser den. (Hr Hjerta uppläste artikeln.) aDon sats, som här uttryckes, vidblifver jag ännu I dag. Dest bör endast observeras, att den var skrifven under förutsättning af de förhållanden, som egt rum under nästan alla föregående riksdagar, då Konstitutionsutskotten varit tillsatte i den anda, att de förqväft nästan alla anmärkningar och låti: Rådgifvarnes blotta reservationer i alla händelser gälla till deras urskuldande. Nu är likväl förhållandet annorlunda. Rikets Ständer hafva nu fått ett Konstitutionsutsktott, som åtminstone frsmburit hvad det anmärkt, under läsningen af Statsrådets protokoll. Det beror således nu på Ridderskanet och Adeln samt de öfrige Stånden, huruvida någon verklig ansvarighet skall finnas uti 4107 S R. F. Jag hemställer till dem, som tolka denna så, att icke någon verklig ansvarighet skulle kunna ega rum, hvad utväg de tänka sig för den bändelse, som åtminstone måste anses möjlig, nämligen att sådana regeringsåtgärder tilläfventyrs kunna inträffa, som väckte ett stort och för det hela samhället vådligt missnöje? Jag toger mig friheten fråga dem, om det icke då, för att gifva ett sådant missnöje en afledare, vore bättre att tillämpa 107 R. F., än att ännu en gång blottställa det allmänna för faran af samma utväg, som måste vidtagas år 41809.n Ea mängd Ledamöter hördes åter yrka på proposition. Hr Munck af Rosenschöld yttrade sig i samma anda som förut, och ville på gruad derafreservera sig emot förslaget, att man skulle besluta den skriftliga anmälan blott för vissa ännu i Statsrådet qvarvarande Rådgifvare, såsom både grundlagsvidrigt till följe af 56 och 407 psragraferna Regeringsformen, och orättvist samt ledaade till våld. Hen vidblef defförs begäran om sin förut föreslagna proposition af Hr Landtmaersksiken. Med anledning af den önskan, några Talare yttrat, att memorialet måtte läggas till handlingarne, visste han icke hvad han skuile säga derom, att de ansågo Rikets väl fordra en sådan kraftig åtgärd, likosom det förundrade honom, att Friherre Jakob Cederström befunnit sig ibland dessa, aFriberren, som alltid ifcrat för ett strängt följande af grundlagens bokastaf,; ty för sin del fann Tslaren icke någon så dan åtgärd der föreskrifven och icke tillåten på Annat sätt, än att den icke vore förbuden. Atw adet Högvördiga Prestastånde:,, sade Talaren, aansåg Rikets väl icke kräfva annan åtgärd än att (med memorialet lägass till handlingarne, är både aursäktligt och förlåtligt. Ursäktligt, ty det tillhör (det andeliga ståndet öfver hela verlden att icke ablanda sig i politiska strider, utan då antingen cf-ågan är om att det derigenom skall vinna eller förlora några fördelar; dessa andans män fästa csig i allmänhet litet vid materien; de anse sig abafva ombytt fådernesland hvarje gång de från cett sämre prestbobl förflyttas till ett bättre; de abyta, om icke hufvud, å:minstone tänkesätt när de byta ut doktorshatten mot biskopsmössan. Förulåtligt, jag tror, att ledamöterne af detta Stånd, så väl sill följe af sitt kall, som af vans, anse för cen helig pligt, äfven då de äro representanter, vatt, sedan syndabekännelsen är gjord, meddela eb tsolution. Tillade, att då han ej hört någon Taare anmäla sig efter honom, han anhöll att 41 g Riksdagsordningen måtte uppläsas. Friherren och Landtmarskalken hemställde, om Ridderskapet och Adeln ansåg öfverläggningen sluad. Ropades Ja. M——K ER