Jag låtå andra, som tiiläfventyrs kunna erbju da billigare vilkor, få ingå i täflan med den samma. Men om så icke är, så frågas om de väl är klokt att lägga dylika privilegier i Ko nungamaktens — den allenastyrande Konungens — händer, så att hon eller han må skänka der till den ene och vägra dem åt den andre? Det ta synes verkligen gå ut på att gynna hvad mai säger sig vilja förekomma. Och om detta i all mänbet icke vore klokt, hur kan det då anse konstqvent i Sverige, der man drifvit omtan kan rot möjligheten af en konungslig penning aristokrati derhän, att man skiljt Konungen frå! all hefattning med allmänna banken, så att hal icke en gång må äga ett ombud närvarande dess styrelse, än mindre deltaga i Ständerna beslut om denna styrelse och således aldramins besluta något på egen hand? EEE Dagligt Allehanda bar i dag en lång artikel kallad: Hvad vill Bonde-Ståndet? hvad förmå Bonde-Ståndet? Denna uppsats innehåller et par stycken, vid hvilka vi, om utrymmet medgaf, skulle tillåta oss en obetydlig anmärknidg såsom t. ex. en temligea utförlig deduktion til bevis för, att Bonde-Ståndets handlingssätt icke utgår från något plundringsbegär, en tanka som åtminstone vi icke hört ibland de annars mångartade beskyllningarna mot det Ständet och som väl endast lär kunna göras af kompletta galnin. gar, samt således synes obehöflig att vederlägga. Men deremot förekommer, bland åtskilligt annat, ett litet stycke om orsaken till den utomordentliga enigheten hos Ståndet i alla hufvudfrågor, och hvari artikelförfattaren slår spiken på hufvudet: En tid fanns — och fanes nära intill våra dagär — då regeringen och de öfriga Stånden kunds leda Bondeståndet; mer denna tid begagnades icke till det nödvändigsste, som fanns, i fall man hafi nog statsmannavishet att se någonting förut. Man hoppades, i sin uppblåsta fåkunnighet, att den tid aldrig skulls komma, då Bendeståndet utgjorde mera än ett bihang, en voteringsmachin; och derföre försummade man att, medan det ännu var möjligt, bereda en amalgamation. Man hankade sig fram för dagen, i detta såsom i allt, och tänkte: kommer dese, kommer råd — eller rättare tänkte alls intet. Nu står man der förbluffad och begriper säkert ändock Icke, hvad som borde göras, ifsll det vore att försöka, buruvida tid äanu är. Gör man den frågan: hvad vill Boadeståndet? så gör man henne silt jomti den låga, trångbröstade, förnärmande meningen: hvilka personliga fördelar fordra desse bönder, som nu äro samlade? Den, som för bördsoch ståndsfördomar eller för bäfvan har nog sinnesledighet, för att lugnt observera sakernas gång, han skall deremot begripa, att just denna sorts vilja, i närvarande stund, minst fianes hos Bondeståndet. Orseken må vara hvilken som heldst — kanske är det hufvudsakligen den, att Ståndet i hvarje ögonblick har bakom sig en härskara af kommitenter med uppmärksamma, så vär hado vi sagt misstänksamma, ögon — lika godt! faktum är omisskänneligt: aldrig har en representantkammare varit så ur tillfälle att se sina enskilda ledamöter till godo eller sträfva efter personliga syften. Under det de andra Stånden, åtminstone de två s. k. chögre Siånden, nästan mer än vanligt vackla och splittras, drifves Bondöståndet framåt, liksom af en naturnödvändighet, som utesluter all tanka på enskilda spekulationer. Det vore natrsktigt i bärvarande stund att grubbla öfver, hvad den heter, som leder Ståndets beslut; han heter intet eller allt. En eller annan kan ge form åt besluten; men frambringa dem må intet enstaka individ inbilla sig kunna. Detia, det miåste man tillnå, är en öfvergång, en brytning, som just gör Ståndets fisnders förtviflan; fordom kunde man dock på något sätt komma till rätta med en bjelplig majoritet, om äs några askrekop, som det hette; men nu är det ogörligt. Det alldeles egna är, att den mest orttyckte och inflytelsörikaste ledamot ef Ståndet skuile vara uten makt och inflytande, i samma ögonblick hens hsedlingssätt gåfve minsta anledning, att han läte underhandla med sig. Enskild vilja finnes icke, vågar åtminstone icke visa sig; allt är en folk-vilja, oböjlig, omutlig, färdig att-krossa hvarje affäliing. I vissa, icke vitala frågor, om ändrisg af paragrafer o. d. fionss olika meningar, utsn bitterhet och utan misstanka; men i de vigtiga ämnen, för hvilka Riksdegsmännen äro nästan utan undantsg försedda med lika lydande instruktioner, d. v. s. sträng hushållning, räft med de förra dilapidationerna m. m. sådant, deri tåles intet vacklande, intet svängeri. Tålamodet är slut; föreskrifsen är bestämd och utan barmheörtighet: boi måste skaffas på det onda RESER