Jag låtå andra, som tiiläfventyrs kunna erbju
da billigare vilkor, få ingå i täflan med den
samma. Men om så icke är, så frågas om de
väl är klokt att lägga dylika privilegier i Ko
nungamaktens — den allenastyrande Konungens
— händer, så att hon eller han må skänka der
till den ene och vägra dem åt den andre? Det
ta synes verkligen gå ut på att gynna hvad mai
säger sig vilja förekomma. Och om detta i all
mänbet icke vore klokt, hur kan det då anse
konstqvent i Sverige, der man drifvit omtan
kan rot möjligheten af en konungslig penning
aristokrati derhän, att man skiljt Konungen frå!
all hefattning med allmänna banken, så att hal
icke en gång må äga ett ombud närvarande
dess styrelse, än mindre deltaga i Ständerna
beslut om denna styrelse och således aldramins
besluta något på egen hand?
EEE
Dagligt Allehanda bar i dag en lång artikel
kallad: Hvad vill Bonde-Ståndet? hvad förmå
Bonde-Ståndet? Denna uppsats innehåller et
par stycken, vid hvilka vi, om utrymmet med-
gaf, skulle tillåta oss en obetydlig anmärknidg
såsom t. ex. en temligea utförlig deduktion til
bevis för, att Bonde-Ståndets handlingssätt icke
utgår från något plundringsbegär, en tanka som
åtminstone vi icke hört ibland de annars mång-
artade beskyllningarna mot det Ständet och som
väl endast lär kunna göras af kompletta galnin.
gar, samt således synes obehöflig att vederläg-
ga. Men deremot förekommer, bland åtskilligt
annat, ett litet stycke om orsaken till den ut-
omordentliga enigheten hos Ståndet i alla huf-
vudfrågor, och hvari artikelförfattaren slår spi-
ken på hufvudet:
En tid fanns — och fanes nära intill våra da-
gär — då regeringen och de öfriga Stånden kunds
leda Bondeståndet; mer denna tid begagnades icke
till det nödvändigsste, som fanns, i fall man hafi
nog statsmannavishet att se någonting förut. Man
hoppades, i sin uppblåsta fåkunnighet, att den tid
aldrig skulls komma, då Bendeståndet utgjorde me-
ra än ett bihang, en voteringsmachin; och derföre
försummade man att, medan det ännu var möjligt,
bereda en amalgamation. Man hankade sig fram
för dagen, i detta såsom i allt, och tänkte: kom-
mer dese, kommer råd — eller rättare tänkte alls
intet. Nu står man der förbluffad och begriper
säkert ändock Icke, hvad som borde göras, ifsll det
vore att försöka, buruvida tid äanu är. Gör man
den frågan: hvad vill Boadeståndet? så gör man
henne silt jomti den låga, trångbröstade, förnärmande
meningen: hvilka personliga fördelar fordra desse
bönder, som nu äro samlade?
Den, som för börds- och ståndsfördomar eller
för bäfvan har nog sinnesledighet, för att lugnt ob-
servera sakernas gång, han skall deremot begripa,
att just denna sorts vilja, i närvarande stund, minst
fianes hos Bondeståndet. Orseken må vara hvil-
ken som heldst — kanske är det hufvudsakligen
den, att Ståndet i hvarje ögonblick har bakom sig
en härskara af kommitenter med uppmärksamma,
så vär hado vi sagt misstänksamma, ögon — lika
godt! faktum är omisskänneligt: aldrig har en re-
presentantkammare varit så ur tillfälle att se sina
enskilda ledamöter till godo eller sträfva efter per-
sonliga syften. Under det de andra Stånden, åt-
minstone de två s. k. chögre Siånden, nästan mer
än vanligt vackla och splittras, drifves Bondöstån-
det framåt, liksom af en naturnödvändighet, som
utesluter all tanka på enskilda spekulationer. Det
vore natrsktigt i bärvarande stund att grubbla öf-
ver, hvad den heter, som leder Ståndets beslut;
han heter intet eller allt. En eller annan kan ge
form åt besluten; men frambringa dem må intet
enstaka individ inbilla sig kunna. Detia, det miå-
ste man tillnå, är en öfvergång, en brytning, som
just gör Ståndets fisnders förtviflan; fordom kunde
man dock på något sätt komma till rätta med en
bjelplig majoritet, om äs några askrekop, som det
hette; men nu är det ogörligt. Det alldeles egna
är, att den mest orttyckte och inflytelsörikaste le-
damot ef Ståndet skuile vara uten makt och infly-
tande, i samma ögonblick hens hsedlingssätt gåfve
minsta anledning, att han läte underhandla med sig.
Enskild vilja finnes icke, vågar åtminstone icke vi-
sa sig; allt är en folk-vilja, oböjlig, omutlig, färdig
att-krossa hvarje affäliing. I vissa, icke vitala frå-
gor, om ändrisg af paragrafer o. d. fionss olika
meningar, utsn bitterhet och utan misstanka; men
i de vigtiga ämnen, för hvilka Riksdegsmännen ä-
ro nästan utan undantsg försedda med lika lydan-
de instruktioner, d. v. s. sträng hushållning, räft
med de förra dilapidationerna m. m. sådant, deri
tåles intet vacklande, intet svängeri. Tålamodet är
slut; föreskrifsen är bestämd och utan barmheörtig-
het: boi måste skaffas på det onda
RESER