MTM OH SS Ke 1 LinpDrRotHs vid Norrlandsgatan; i WALLBERES i i NysEres vid Göthgatar; samt i huset Nr 58 vid 5 RIESDAGEN. Ridderskapets och Adelns öfverläggning der 4 och 3 Juli, angående anmärkningarne mot den förra Rådgifvare-personalen. (Forts. från Nr 498.) Hr Tersmeden, Gustaf Reinhold: Jag hade tro ligen icke kommit ati uppträda, om icke en auto ritet inom inom detta hus, som har majoriteten pi sin sida, hade förklarat ett yttrande af en Friherr på denna sidan, med hvilken jag tror att han ment Frih. Klingsporr, vsra af ringa elier intet inne håll, och således icke förtjena något svar; då jar deremot anser, att Frih. Klingsporr mer än de fl2 ste, och kanske mera än någon, tagit denna fråge ur sin rätta synpunkt, nemligen den, att betrakta i afseende å Konungens Rädgifveres ansvarighet mindre de af KonstitutionsUtskottet i anmärkniogs memorialet uppgifna 72 puakterna, än det system som denna Rogering följt. Jag delar med Frih Klingsporr den tanke, som jag för min del ick: tror vara hans ensamt, utan äfven de fleste oprivile gierade, men derföre icxe mindre upplysta medlem mars inom vårt samhälla tanke, nemligen att hvac som mest ligger don afträdda Styrelsen till last ä dess brist på sympati för det konstitutionella sy stemet ech de idcer, som till följe af detta systern gjort sig gällande. Bevis för denna brist på sym pati är Regeringens förferanda i afseende på befor. dringar och yttranderätten. Hvad det förra beträf far, så har Frib. Klingsporr, som jsg tror, ganske riktig; sagt, ait gruaderna för befordringar i all mänket varit favoritism och hvarjehanda kon:iderationer. Denna tro är äfven allmän, och en sil män klagsn har försports deröfver, men hvad jag tror ännu mera i detta afseende böra läggas Sy relsen till last, än att den vid flare befordringar hyllat yppigheten, flärden och medelmåttan, är att den ej begagnat sin helsossmma rättighet, att från förtroende-embeten skilja personsr, som, efter de: de fått delta höga uppdrag, icke allensst ådagalagt mindre skicklighet vid embetets utöfning, utan, hvad ännu värre är, gjort sit uppförsnde tvetydigt i afseende på sedligbet och redlighet. Main islar vanligen om, att de: är en brist på ämnen. Från alla sidor har jag hört en sådan klagan, som jag anser vara riktig och ea naturlig följd af et befordringssystem, så beskaffadt och så linge följdt, som detta varit. De flesta menniskor äro dugligere, bättre eller sämre, mindre ofta ef kärlek för det rätta och goda eller för dess motsatser, än al beräkning, huruvida det skänker mer eller micdre aktuing af alt vara det eller det, och jig anser det vara hel; naturligt ett, om medela åttsn går I bredd med den ansp:åtslösero dugligheten, så blis deraf en följd (isynnerhet då de: är lättare cca äfven ofta roligare att under de yngre åren lafva endest i nöjen än att bilda sig till dupligbet, så inom fom utom tjenston), att en brist på verkligt dugliga ämnen skall uppstå. Det klagas äfveh allmänt öfver en aftagande sktning för höga värdigheter. Jag tror älven, att en sådan klagan äger sin riktighet. Det existerar verkligen ett sådant aftagande, men äfven detta har sin orsak uti de högre embetsmännens tillsättning, och denna missaktning för höga embeten är en följd a den mindre aktningen för de personer, som beklädt desamma. I afseende på ystrande:ätten har man mindre att klaga öfver den godtyckliga lagstiftaingess acvän dande, i efssende på tidningarae, ty så länga den samma fianes, bör den äfven kunna begagnas; mer hvad man har skäl att klaga öfver, är den manna mån, den orättvisa, hvarmed den blifvit begagnad då den högst sällan varit använd mer än mot der ena sidan, då man likväl icke kan neke, att der andra sidan, ehuru mot olika personligheter, gjor samma missbruk af yttranderätten. Då aktioner mot tidningar gjorts, så har det sällan skett för smädliga uttryck och mera sådant, hvsrom Tryck. frihets-lsgen talar; dessa aktioner hafva oftast vari ett letande efter hvad som på det aflägsnaste sät kunnat tydas såsom majestätsbrott, och det är den. na svaghet, som jag tror a!lmänt här väckt löje och förargelse. Jag hörde 1 förrgår en af Konungens Rådgifvare Frih. von Schu!zenheim, yttra, att han vid tvenne Riksdagar talat för indragningsmaktens afskaffande; men jeg frågar då, huru Konungens Råtgifrare utöfvat sitt förtroends-embete, när de icke kunnat tillvägabringa en Kongl. proposition om upphörande af denna arbiträra makt, som säges vara tillkommen bland annat äfven af des skäl, att den skulle bereda vägen till thronen för då varande thronföljaren. Nu är icke allenast vägen till en thron beredd, utan tvenne throner äro vunna, och 50 år efier, sedan denna indragningsmakt föreslogs och på ett grundlagsvidrigt sätt antogs, bar äsmnu icke någon Kgl. proposition om upphäfvando dera! kommit till Rikets Siänder, oaktadt det vid Riksdagen år 1812 lofvades, att detta med det första skulle inträffa. Jag lägger den afgångna Styrelsen till last att, om än (hvilket jag ej tror) den inskränkning i yttranderätten, som vid 4812 års Riksdag antogs, har banat vägen tillthronen, de ej ihågkommit, att inskränkningar uti yttracderätten och ännu mera svikna löften ofta beredt vägen från thronen. Genom det system, som den gamla Styrelsen följt 1 afseende på befordringssystemet och genom dess förfarande med yttranderätten hafva dess medlemmar förloret förtroende inom landet och väckt ett elimänt missnöje. Med undentag ef 3:ne, äro de nu alla borta ur Styrelsen, och således är allt vunnet hvad man kunnat vinna med de 72 enmärkningarne efter 407 RegeringsFormen; men då ännu 3:ne af dessa Rådgifvare sitta qvar uti Regeringen, och då jag anser, att en Styrelse bör dömas mera kollektift än individuslt, så tror jsg, att äfven dessa haflva gjort sig skyldiga till det klander, som drabbar det sysiem, hvaruti de iaträdt. Frih. Stjorneld har PE se Ton FA FA nt RR