MTM OH SS Ke
1 LinpDrRotHs vid Norrlandsgatan; i WALLBERES i
i NysEres vid Göthgatar; samt i huset Nr 58 vid 5
RIESDAGEN.
Ridderskapets och Adelns öfverläggning der
4 och 3 Juli, angående anmärkningarne
mot den förra Rådgifvare-personalen.
(Forts. från Nr 498.)
Hr Tersmeden, Gustaf Reinhold: Jag hade tro
ligen icke kommit ati uppträda, om icke en auto
ritet inom inom detta hus, som har majoriteten pi
sin sida, hade förklarat ett yttrande af en Friherr
på denna sidan, med hvilken jag tror att han ment
Frih. Klingsporr, vsra af ringa elier intet inne
håll, och således icke förtjena något svar; då jar
deremot anser, att Frih. Klingsporr mer än de fl2
ste, och kanske mera än någon, tagit denna fråge
ur sin rätta synpunkt, nemligen den, att betrakta
i afseende å Konungens Rädgifveres ansvarighet
mindre de af KonstitutionsUtskottet i anmärkniogs
memorialet uppgifna 72 puakterna, än det system
som denna Rogering följt. Jag delar med Frih
Klingsporr den tanke, som jag för min del ick:
tror vara hans ensamt, utan äfven de fleste oprivile
gierade, men derföre icxe mindre upplysta medlem
mars inom vårt samhälla tanke, nemligen att hvac
som mest ligger don afträdda Styrelsen till last ä
dess brist på sympati för det konstitutionella sy
stemet ech de idcer, som till följe af detta systern
gjort sig gällande. Bevis för denna brist på sym
pati är Regeringens förferanda i afseende på befor.
dringar och yttranderätten. Hvad det förra beträf
far, så har Frib. Klingsporr, som jsg tror, ganske
riktig; sagt, ait gruaderna för befordringar i all
mänket varit favoritism och hvarjehanda kon:ide-
rationer. Denna tro är äfven allmän, och en sil
män klagsn har försports deröfver, men hvad jag
tror ännu mera i detta afseende böra läggas Sy
relsen till last, än att den vid flare befordringar
hyllat yppigheten, flärden och medelmåttan, är att
den ej begagnat sin helsossmma rättighet, att från
förtroende-embeten skilja personsr, som, efter de:
de fått delta höga uppdrag, icke allensst ådagalagt
mindre skicklighet vid embetets utöfning, utan,
hvad ännu värre är, gjort sit uppförsnde tvetydigt
i afseende på sedligbet och redlighet. Main islar
vanligen om, att de: är en brist på ämnen. Från
alla sidor har jag hört en sådan klagan, som jag
anser vara riktig och ea naturlig följd af et be-
fordringssystem, så beskaffadt och så linge följdt,
som detta varit. De flesta menniskor äro duglige-
re, bättre eller sämre, mindre ofta ef kärlek för
det rätta och goda eller för dess motsatser, än al
beräkning, huruvida det skänker mer eller micdre
aktuing af alt vara det eller det, och jig anser det
vara hel; naturligt ett, om medela åttsn går I bredd
med den ansp:åtslösero dugligheten, så blis deraf
en följd (isynnerhet då de: är lättare cca äfven
ofta roligare att under de yngre åren lafva endest
i nöjen än att bilda sig till dupligbet, så inom fom
utom tjenston), att en brist på verkligt dugliga äm-
nen skall uppstå.
Det klagas äfveh allmänt öfver en aftagande skt-
ning för höga värdigheter. Jag tror älven, att en
sådan klagan äger sin riktighet. Det existerar verk-
ligen ett sådant aftagande, men äfven detta har sin
orsak uti de högre embetsmännens tillsättning, och
denna missaktning för höga embeten är en följd a
den mindre aktningen för de personer, som beklädt
desamma.
I afseende på ystrande:ätten har man mindre att
klaga öfver den godtyckliga lagstiftaingess acvän
dande, i efssende på tidningarae, ty så länga den
samma fianes, bör den äfven kunna begagnas; mer
hvad man har skäl att klaga öfver, är den manna
mån, den orättvisa, hvarmed den blifvit begagnad
då den högst sällan varit använd mer än mot der
ena sidan, då man likväl icke kan neke, att der
andra sidan, ehuru mot olika personligheter, gjor
samma missbruk af yttranderätten. Då aktioner
mot tidningar gjorts, så har det sällan skett för
smädliga uttryck och mera sådant, hvsrom Tryck.
frihets-lsgen talar; dessa aktioner hafva oftast vari
ett letande efter hvad som på det aflägsnaste sät
kunnat tydas såsom majestätsbrott, och det är den.
na svaghet, som jag tror a!lmänt här väckt löje och
förargelse.
Jag hörde 1 förrgår en af Konungens Rådgifvare
Frih. von Schu!zenheim, yttra, att han vid tvenne
Riksdagar talat för indragningsmaktens afskaffande;
men jeg frågar då, huru Konungens Råtgifrare ut-
öfvat sitt förtroends-embete, när de icke kunnat
tillvägabringa en Kongl. proposition om upphöran-
de af denna arbiträra makt, som säges vara till-
kommen bland annat äfven af des skäl, att den
skulle bereda vägen till thronen för då varande
thronföljaren. Nu är icke allenast vägen till en
thron beredd, utan tvenne throner äro vunna, och
50 år efier, sedan denna indragningsmakt föreslogs
och på ett grundlagsvidrigt sätt antogs, bar äsmnu
icke någon Kgl. proposition om upphäfvando dera!
kommit till Rikets Siänder, oaktadt det vid Riks-
dagen år 1812 lofvades, att detta med det första
skulle inträffa. Jag lägger den afgångna Styrelsen
till last att, om än (hvilket jag ej tror) den in-
skränkning i yttranderätten, som vid 4812 års Riks-
dag antogs, har banat vägen tillthronen, de ej ihåg-
kommit, att inskränkningar uti yttracderätten och
ännu mera svikna löften ofta beredt vägen från
thronen.
Genom det system, som den gamla Styrelsen följt
1 afseende på befordringssystemet och genom dess
förfarande med yttranderätten hafva dess medlemmar
förloret förtroende inom landet och väckt ett elimänt
missnöje. Med undentag ef 3:ne, äro de nu alla
borta ur Styrelsen, och således är allt vunnet hvad
man kunnat vinna med de 72 enmärkningarne ef-
ter 407 RegeringsFormen; men då ännu 3:ne af
dessa Rådgifvare sitta qvar uti Regeringen, och då
jag anser, att en Styrelse bör dömas mera kollek-
tift än individuslt, så tror jsg, att äfven dessa hafl-
va gjort sig skyldiga till det klander, som drabbar
det sysiem, hvaruti de iaträdt. Frih. Stjorneld har
PE
se Ton FA FA nt RR