indelt I nekat tänd MLA Cl) rer Lä I AvVRULTA or tillbaka till samhällsfördragets grund, finner man således, att grundlagen, genom flera uttryckliga föreskrifter, bestämt hvad som redan i följd af sakens natur; måste tillhöra hvarje fri eller sig sjelf beskattande nation, nemligen, att det är folkets egen sak att bestämma huru mycket det vill bestå för sitt försvar. Vet är också kiart, att härtill behöfvas inga egentligt militäriska kunskaper. Visserligen låter det tänka sig såsom en möjlighet, att beslutet härom någon gång kunde blifva kargt eller hafva utgått ur ensidiga och trångsinta åsigter. Skulle Regeringen då hysa den öfvertygelsen, att Ständerna härutinnan handlada mot Rikets fördel och satte dess säkerhet i våda2, så har den ju den utvägen öppen att upplösa Ständerna och genvm nya val vädja till folket. Skulle äfven en sådan åtgärd, jemte alla de medel, styrelsen under tiden kan ega att verka på opinionen, icke förslå att ändra tänkesättet i landet, utan representanterne återkomma med samma åsigter, måste man väl taga för temligen afgjordt, att ett sådant tänkesätt har en djupare grund i landets verkliga behof, och styrelsen måste då rätta sig efter de till gångar som beviljas. Kunna! Konungens Rådgilvare icke foga sig häri och öfvertaga ansvarigheten för förvaltningen, så får regenten söka sig om efter andra; och det kan aldrig fela, att ej en opinion, som räknade för sig majoriteten både bland folket och representationen, skall ega några organer, genom hvilka den kan representeras, om man blott ej har en afgjord motvilja att uppsöka dem. Skulle åter regenten sjelf så uteslutande framhärda i sina en gång fattade ideer, oaktadt de stridde emot den så starkt uttalad och förnyadt vilja hos nationen; skulle han anse sig under dessa vilkor icke längre kunna stå i spetsen för ärenderna; då kunde det visserligen icke nekas honom att afträda från sin höga plats och öfverlemna nationens uppdrag åt sin efterträdare. Vi förutse väl att en och annan skall baksnas vid blotta föreställningen om sakernas möjliga utveckling ända till en sådan kris, men man kan ju vara ganska trankil, då inga, äfven för de mest devuerade förskräckande åtgärder af detta slag visat sig från Ständernas sida, och mnågot älventyr af det beskrifna slaget,i alla fall visserligen icke behöft komma i fråga. Det är just i detta sednare hänseende som vi tro att StatsUtskottet begått ett misstag, då det icke genast tog allvarsemt ihop med behofvet afreformer inom försvarsverket, emedan vi äre fullt öfvertygade, att om detta skett på behörigt sätt; om man icke plåstrat med några obetydliga mesyrer, sådana som förslaget om Wermlands jägares indragning, m. m., som är det minst dyra regemente i hela armåöen, så att det äfven utan tvifvel skolat vinna gehör. En sådan mera gegomgripande och till besparing ledande åtgärd å Statsutskottets sida skulle, i vår tanka, hafva bestått i en undersökning af hela indelningsverket och anhållan om en annan, mera tidsenlig organisation. Meningen härmed är, såsom ofvan antyddes, ingalunda, att ett Rikets Ständers Utskott skulle företaga sig att yttra några underdåniga önskningar om detaljerna af det taktiska eller andra minutier. Men deremot öfverskrider det icke någon, med vanligt sundt omdöme och bjelplig skolbildning försedd persons förmåga, att se efter hvad den indelta armåeen kostar, jemförelsevis till andra organisationer, såsom den värfvade soldaten eller beväringen m. m. Om då denna jemförelse, som skulle utgöJa eit hufvudföremål för det Utskott, som befattade sig med detta ämne, slog så ut, att; den indelta organisationen icke blott är den dyraste inom Sverge, utan äfven kostar vida mera, än livietruppers underbåll i andra länder med likadan tjenstgöring; eller, med andra ord, om det härigenom, medelst ett enkelt begagnande af quatuor species, ådagalades, att riket kunde på annat sätt underhålla en lika stor styrka, med icke stort mer än halfva kostnaden för den indelta, och om dertill då lägges den omständigheten, att Sverge ännu är det enda land, hvarest den indelta organisationsformen bibehålles, så ligger det ock ofelbart! inom hvarje representants slutförmåga, att, utan afseende på några speciella krigskunskaper, be-! döma, huruvida den dyrare organisationen företrädesvis bör fortfara eller icke. Om man vi-. dare ser, att de regeringar, som på den sednare tiden haft mest att göra i verkligt krig, såsom den ryska och fransyska, numera återgått till den metoden, att hålla em vida talrikare nummerstyrka på bvaje kompani och bataljon, än inom den svenska armöen är brukligt, eller med andra ord, att de förra låta tjenstgöringen bestridas af ett mindre talrikt befäl i förhållande till manskapet; om man ser, att vår krigsadministration söker följa ifrågavarande länders exempel i en mängd andra militäruppfinningar, uniformer och modeller, m. m. men icke i dessa vigtigare, fastän det icke finnes någon anledning, hvarföre am Sn