AU Un VNCDULSI UUVIILUIGEDUVS IMAIVSU, i MV 95958 het sig begagna, och bar ej undersökning, angående besutenhat af den anledning, som i 6 8 omförmäles, förut skett, begäre han då hos Socknenämnden sådan undersökning. Sedan den undersökning skett och Nämnden utlåtande afgifvit, på sätt 8 innehåller, åligge sökanden, så vida han vill sitt lösningsanspråk fullfölja, aw, inom den tid, som i 5 mom. af sistoämnde sägs, gerom siämning i laga ordning göra talan bärom anhän gig hos Häradsrätten, som eger at: påståendet upp taga och afdöma; hvarefter måle; i den ordning, som för tvistemål i allmänhet stadgad är, fullföljas må.n Kap. 141. 7 mom. 3, att begynnelsen af detta moment måtte sålunda föräudras: I afseende på lägenhet, gom på lifstid upplåten är, gälls hvad om lifstidsstädja å haraman i lag stadgadt är; och skall jemväl sådan lägenbet, vid besittningstidens slut, återfalla till bemmanet, utan lösen eller annan ersättning, än för sådan derå wedlaga odlingskostnad, som då ännu Icke är genom afkasiningen ersatt, samt med rättighet för innehafvsren af lägenheten, att derifrån bortiflytta honora tillhörig åbyggnad och stängsoi, der ej hemmansinnehafvsren den lösa vill. 42 mom. 1, catt, gsnom införande af orden: aför alltid cller näst efter uttrycket: csåsom inämnde säge, detta momeni måite återbringes till öfverensstämmelsze med nu gällande stadgande i 9 kap. 41 a? förordningsn den 49 D:cember 4827, och tiliåtelse till mosses upplåtande under eganderätt sålunda för framtiden bibehållas. S 48, aatt stadgandet, om förordningons uppläsande vid mantalsoch skattskilniogar, måtte ur författniogen uigå. Emot U:skostets förslag bar Friherre A. Lsojonhufvud sig reserverat, och yttrat sig, aicks hafva blundat för vådorna af en för långt sträckt klyt ning af jorden, men anser dessa vara ett mindrel ondt, än om möjligheten stänges för arbetaren, att i. förvärfva sjelfständighet genom egardei: af äfven en obetydligare jordrymå.n E Borgmäsiaren Ekholm har äfven reserverat sigl! deremot, att Utskotten icke antagit en af Justitis kansleron Faxe färeslagen redaktionsförändring i 16 1 mom. samt 47 af 2 kapitlet. Lagsamt EkonomiUtskottens Utl. J4 5 ang. lagstifmingen om faltigvården i riket. Utskot:en hade emotwtagit K. M. skrifvelso till R. St. af den 4 Fobr. d. å. med de på R. St:rs begäran i den d. 9 Maj 1835 tillsatte kommitterades förslag jemte Kammarkollegii utlåtande, m. m. samt några enskilda motioner, i ämnet. Då utrymmet icke tillåter oss! att här införa hala det af Utskotten utarbetade nya förslag till stadga om fattigvården i riket, tro vil 088 likväl bereda våra läsare en tillräcklig känne-. dom al de grunder, hverpå det hvilar, genom upp: tagandet af hvad Utskotten yttrat såsom motiv förj detsamma. cUiskotten,, säga sig nemligen, clikal! med kommitterade för fattigvårds-ärenderna, icke kunna bärleda socknarnes förbindelse att bvar för sig försörja sina fattige, från den fördel, hvarjs! samhälle hemtat af den behöfvandes verksamhet, utan på skäl, eom kommitterade anfört, anse fattigvården för en Staten egentligen åliggarde ange. lägenhet, men likväl några, äfven ef kommittorade framställde förhållanden utgöra oöfvervingze-( liga hinder för Statens omedelbara öfvertsgande aff fastigvårdsbesiyren. Dot måsta antagas såsom uppenbart, att do missbruk vid anlitanda af fattigvårds-understöd, som des icke skuile blifva möjligt att förekomma, om understöden utdelas af Stater, gkulle verka, att underbållskostnaden stegrades tin osrhörda belopp, och likväl är det icke denna kostnod, som, i första rummet, förtjenar att tagas i böotraktende.e Mera äfventyrligs ingripande i samhällskicke: är det moraliska förderf, som dessa missbruk måsta msdföra. Man scknar icke erfarenhet härom från andra länder, och äfven inom den närrare omgifningen varsebiifver man otvifvelaktigt ena varnande ristning uti den åsigt, rom synes mor ! och mer utbreda sig, stt de beböfvarde och fattige böra och kunna lefraå på de bättre lottades elierj de: allmännas bekostnad, hvaremot den lofliga och vackra stoltheten att sjelf förvärfva sig sitt bröd, synes hafva vikit för beqvärsligheten att lefva af nådegåfvor. Om icke denna riktning, i stället att motverkas af fattigvårds-lagstiftningen, skall befordras och framkallas af den, är det af största vigt, att fattigvårdsunderstöden utdelas med en varsamhet, som är möjlig endas: för der behöfvandes närmaste omgining cch icke mera allmänt kan med någon säkerhet påräknas annorluada, än iden mon, de utdelande sjalfve äro intresserade att inskränka usderstöden. Doi är uppenbart, att detta ändamål! skall fullständigare vinnas, i samma mon som kommunerna, hvarinom faitigvärden besörjes, äro inskränkta. Redan genom deras utsträckning till härader och prosterier skulle ändamålet i allmänhet förfelas, utan att dermad alltid vunnes hvad,! enligt förslaget derom, va:it åsyftadt, då många här rader finnas af den inskränkta omfatsning, att äfventyr för bristande förmåga att bedtrida fatrigvår! den, ken förutses, der, likaså väl som inom en och annan serskild socken eller pastorat, och dessutom skulle en sådan utsträckning verka till en rubbning af hittills varande och gsnom mångårig häfd stad gade favtigvårds enstalter, hvarafolågenheterna skulle troligen vida öfverväga de fördelar, som möjligen kuade påräknas. ij Utskoitien tro sig således hafva fulla stäl att ingämma i kommiiterades förslig, att socknarne och gtadsförsamlingarne hvar för sig bssörja fattig vårdan, med :ättighet för flere socknar af samma påsiorat ellor församlingar inom samma stad att förena sig om gemensam fattigvå d. Dervid blifver visserligen fattizvårdstungan mnågorstädes ojemnt fördelad, men U:skotten anse olägenhetsrna deraf vara af vida rindre betydenhet, än de, rom hvarje annan reglerisg mäste inedförs, och farhågan för oförmåga hos socknarna att uthärda denna tyngd synes i dat närmaste vika. när man betraktar, huru förbållandet hittills undar mångfaldiga år visat sig, då en sådan oförmåga högst sällan blifvit sait i frågas, om icke till följd af serskildta tillfällighe-: ter och mera kringgripande olyckshändelser, dervid serskilda försostaltanden för undsättning i alla fali blifva oundvikliga, ehvad fattigvårds samhället må vara mer eller mindre vidsträckt. AA? oct sådant stadgande blifsar dock en nädvän