gar, som reglera folkets hvardagliga förbållanden, emedan felstegen häri låta sig allmännast och smärtsamt känna, och häraf erinras man redan, att den der dagliga reglementeriogen af enskilda förbållanden, som utgjorde den fordna konseljens käraste sysselsättning, icke var den lyckligaste, ehuru i vissa afseende den ofelbaraste utvägen att underrätta allmänheten om styrelsens tillvaro och lif. Det bar alltid varit under tillstånd af inre lugn, som de borgerliga lagarne och ekonomiska förbållanden med största framgång blifvit reglerade. Detia är naturens ordning, som befaller alt uppskjuta jemkningen af juridiska förbållanden, tilldess de politiska först blilvit bestämda och fått tid att sätta sig. Förändringen af dessa sednare hafva deremot med få undantag inträffat i kritiska ögonblick, då de mest bafva möjligheten för sig. Svenskarne uttalsde 4809 och Norrmännen 4814 denna grundsats, att de politiska förhållarden borde bestämmas före de rent borgerliga; de gjorde sig grundlagar, och uppsköto förbättringen af de öfrige till framtiden. Ingendera bar egentligen haft skäl att ångra denna ordning, om än Norrmännen, som gjorde sin grundlagsreform med större besked, baft deraf större gsgn, och pu äro på väg alt gå förbi oss i alla andra reformer. Nu är ock förbållandet här i landet, dels att inga reformer af borgerliga lagarne, oaktadt redan vid grundlagens suftande påtänkte, kunnat på mer än trettio år komma till ståsd, utan tvertom ännu synas högst aflögsna, dels ock att dessa reformer ieke kunna ske utan representationens medverkan, och alldeles icke lyckas utan en god l representation. Af dessa skäl sätta vi nu som ofta förut reformerna af grundlagen i främsta rummet, såsom vilkor för framgången af alla andra. Det närvarande ögonblicket är för enjl sådan reform tillräckligt kritiskt, ty med det aldia största förtroende till Svenska folkets fromhet kan man dock ej boppas, att det nöjer sig med de palliativa resultater, regeringen och : de två privilegierade stånden af Riksdagen bereda. Ju mer det öfvertygar sig om de två ofrälse ståndens redliga afsigter, dessmer växer dess förtrytelse mot de tvenne andra och synpnerligast mot regericgen, som icke gifvit hopp om annat, än den gamla oefterrättlighetens fortfarande. Grundlagen behöfver likväl många reformer, men den närvarande kiisen synes ännu ej så stor, att den fordrar den radikala reform, som Norrmännen införde 4844. Valet emellan de flera, som kunna komma i fråga, är imedlertid af alla omständigheter så utpekadt, att man ej derom kan misstaga sig; ett förhättradt sätt för utkorande af folkets representanter och en förnuftigare organisation af deras sammanträde är hvad man bestämdt önskar. Den blifvande ministeren måste derföre ådagalägga sin insigt om folkets första behof och sin föresats att afhjelpa det med ett förslag till en förbättrad representation. Vi förbigå de många kännetecken på en för denna reform gyvnande tidpunkt, som äro förbanden, utom de redan anförde, såsom skingrandet af den fördomen, att utländska makter skulle nu mer än förr blanda sig uti en partiell form-förändring, hvilken dessutom icke rör det kongl. prerogativet; Svenska folkets förtrytelse deröfver att se sig så missgynnadt i jemnförelse med Norrmännen, att det icke en gång kan erbålla dessas förnuftigare valsätt; Konurgens ofta yttrade belåtenhet med verkan af den Norrska konstitutionen; Hans bestämdt uttalade föresats att gå Svenska folkets öfvertygelse i afseende på ifrågavarande reform till möte; Hans i alla bänseenden otvetydiga pligt emot sin egen ära och mot det folk, som ställt honom i spetsen för sin år 4809 började reformprocess, att tillvägabringa en förbättning, hvarigenom detta folk skyddas mot den våldsamma brytning, som nämnde år stötte en dynasti från tronen och uppsatte en annan, och ändtligen det nuvarande KonstitutionsUtskottets arbete och den stora vigt allt landet fäster dervid, såsom vid hufvudändamålet med denna Riksdag. Vi upptaga blott till skärskådande den invändning, som säkert af många göres mot detta anspråk på en liberal minister, remligen att försöket till dess uppfyllande vore halsbrytande, att det skulle stranda mot de tvenne priviligierade ståndens envishet, och att det sålunda ofelbart skulle bereda ministerens fall. Vi måste då taga för gifvet, hvad likväl är vilkorligt, eller att adeln och presteståndet skola bestämdt afslå en representalionsförändring, som icke antingen inrymmer dem hvardera deras nu ägande fjerdedel i representationen eller ock tilldelar dem en art pärskap efter något af de mönster derpå, en cch anran redan framlagt — att Borgareoch Bondestånden icke gå in på dessa de privilegierades anspråk, är ingen blott supposition; utan en ren visshet. Då uppkommer den frågan, om en minister måste anse sig hafva förlorat allmänna förtroendet derföre att den förlorar en votering i båda de privilegerade stånden. Denna fråga måste besvaras med nej, af hvar cch en, som gifvit akt på dessa två stånds ställning till reuemasaAnfafsanan AnRh falkat Vi hafva förnvt til (DÖ AA MA AA -— mm mm ss mm mo m. — är em mm Lo sm GÅ ss Åh -———-— AA — RV KR