gar, som reglera folkets hvardagliga för-
bållanden, emedan felstegen häri låta sig
allmännast och smärtsamt känna, och häraf
erinras man redan, att den der dagliga regle-
menteriogen af enskilda förbållanden, som ut-
gjorde den fordna konseljens käraste sysselsätt-
ning, icke var den lyckligaste, ehuru i vissa
afseende den ofelbaraste utvägen att underrätta
allmänheten om styrelsens tillvaro och lif. Det
bar alltid varit under tillstånd af inre lugn,
som de borgerliga lagarne och ekonomiska för-
bållanden med största framgång blifvit reglera-
de. Detia är naturens ordning, som befaller
alt uppskjuta jemkningen af juridiska förbållan-
den, tilldess de politiska först blilvit bestämda
och fått tid att sätta sig. Förändringen af des-
sa sednare hafva deremot med få undantag inträffat
i kritiska ögonblick, då de mest bafva möjlighe-
ten för sig. Svenskarne uttalsde 4809 och
Norrmännen 4814 denna grundsats, att de po-
litiska förhållarden borde bestämmas före de
rent borgerliga; de gjorde sig grundlagar, och
uppsköto förbättringen af de öfrige till framtiden.
Ingendera bar egentligen haft skäl att ångra
denna ordning, om än Norrmännen, som gjorde
sin grundlagsreform med större besked, baft
deraf större gsgn, och pu äro på väg alt gå
förbi oss i alla andra reformer. Nu är ock
förbållandet här i landet, dels att inga refor-
mer af borgerliga lagarne, oaktadt redan vid
grundlagens suftande påtänkte, kunnat på mer
än trettio år komma till ståsd, utan tvertom
ännu synas högst aflögsna, dels ock att dessa re-
former ieke kunna ske utan representationens
medverkan, och alldeles icke lyckas utan en god l
representation. Af dessa skäl sätta vi nu som
ofta förut reformerna af grundlagen i främsta
rummet, såsom vilkor för framgången af alla
andra. Det närvarande ögonblicket är för enjl
sådan reform tillräckligt kritiskt, ty med det
aldia största förtroende till Svenska folkets
fromhet kan man dock ej boppas, att det nöjer
sig med de palliativa resultater, regeringen och :
de två privilegierade stånden af Riksdagen be-
reda. Ju mer det öfvertygar sig om de två o-
frälse ståndens redliga afsigter, dessmer växer
dess förtrytelse mot de tvenne andra och synp-
nerligast mot regericgen, som icke gifvit hopp
om annat, än den gamla oefterrättlighetens fort-
farande.
Grundlagen behöfver likväl många reformer,
men den närvarande kiisen synes ännu ej så
stor, att den fordrar den radikala reform, som
Norrmännen införde 4844.
Valet emellan de flera, som kunna komma i
fråga, är imedlertid af alla omständigheter så
utpekadt, att man ej derom kan misstaga sig;
ett förhättradt sätt för utkorande af folkets re-
presentanter och en förnuftigare organisation af
deras sammanträde är hvad man bestämdt ön-
skar.
Den blifvande ministeren måste derföre åda-
galägga sin insigt om folkets första behof och
sin föresats att afhjelpa det med ett förslag till
en förbättrad representation. Vi förbigå de många
kännetecken på en för denna reform gyvnande
tidpunkt, som äro förbanden, utom de redan
anförde, såsom skingrandet af den fördomen, att
utländska makter skulle nu mer än förr blanda
sig uti en partiell form-förändring, hvilken dess-
utom icke rör det kongl. prerogativet; Svenska
folkets förtrytelse deröfver att se sig så miss-
gynnadt i jemnförelse med Norrmännen, att det
icke en gång kan erbålla dessas förnuftigare val-
sätt; Konurgens ofta yttrade belåtenhet med
verkan af den Norrska konstitutionen; Hans be-
stämdt uttalade föresats att gå Svenska folkets
öfvertygelse i afseende på ifrågavarande reform
till möte; Hans i alla bänseenden otvetydiga
pligt emot sin egen ära och mot det folk, som
ställt honom i spetsen för sin år 4809 började
reformprocess, att tillvägabringa en förbättning,
hvarigenom detta folk skyddas mot den våld-
samma brytning, som nämnde år stötte en dynasti
från tronen och uppsatte en annan, och ändtligen
det nuvarande KonstitutionsUtskottets arbete och
den stora vigt allt landet fäster dervid, såsom vid
hufvudändamålet med denna Riksdag. Vi upp-
taga blott till skärskådande den invändning, som
säkert af många göres mot detta anspråk på en
liberal minister, remligen att försöket till dess
uppfyllande vore halsbrytande, att det skulle
stranda mot de tvenne priviligierade ståndens
envishet, och att det sålunda ofelbart skulle
bereda ministerens fall.
Vi måste då taga för gifvet, hvad likväl är
vilkorligt, eller att adeln och prestestån-
det skola bestämdt afslå en representalions-
förändring, som icke antingen inrymmer dem
hvardera deras nu ägande fjerdedel i represen-
tationen eller ock tilldelar dem en art pärskap
efter något af de mönster derpå, en cch anran
redan framlagt — att Borgare- och Bondestånden
icke gå in på dessa de privilegierades anspråk,
är ingen blott supposition; utan en ren visshet.
Då uppkommer den frågan, om en minister
måste anse sig hafva förlorat allmänna för-
troendet derföre att den förlorar en votering
i båda de privilegerade stånden. Denna fråga
måste besvaras med nej, af hvar cch en, som
gifvit akt på dessa två stånds ställning till re-
uemasaAnfafsanan AnRh falkat Vi hafva förnvt til
(DÖ AA MA AA -— mm mm ss mm mo m. — är
em mm Lo sm GÅ ss Åh -—- —- —-— AA — - RV KR