reen lofv:ir att blifva ur mer än en synpunkt af ovanligt intresse. FÖRR OCH NU, I FRÅGAN OM NARINGSFRIHETEN. Några ytterligare betraktelser. (Slut från gårdagsbl.) Vi bafva ännu ett siycke qvar af detta i ett par föregående nummer meddelade bevisningsdokument. i frågan om Svenska Minervas antecedentia i frågan om närings-lagsuftning, och förmoda att det skulle fianas värdt att meddelas, tikaväl som början: Då man hör handtvorkarne lägga så mycken vigt uppå det föregifaa intråvoget på deras frid!;sia baaa, al personer som icke höra till deras skrån, u!an lyda uader Hallsätteros, — ett intrång hvars obetydlighet vi redan ådagslogt, — skulle man nästan kunna falla på den tanken, stt antigandet af sådaga utom skrå varsnde bandtverkare är en pDpyhbet, uppfunnen i dessa sednare tider, hvilka skola vara så ogynsamme, ja ficndtliga mwot handtverkerierna och stadsmannanäringarne i allmänhet. Men om vi gå till sjelfva Siråordningen af 1720, denra de privilegierade näringarnes Migna Caarta, så finna vi af dess 192::e , att det redan då för tiden ansågs nödigt, att, för utrites ifrån Inkommande handtverkare, som ej ville lyda usder st;åna eiler gillen, öppna tillfälle att här i Rike, utan en sådan skyldighet, sig bosätta och handtverk drifva, hvarvid dvlika handtverkare, som kuade aflägga goda prof på skicklighet, försäkrades om vissa frihets-år för borgerlig tunga. Gsnom Konogl. Förordningen af den 2 Juni 1794 förklarades nämnde stadgande sålunda; att hvar uch en, främmande eller inföid S-:evsk man, som något handtve:k lärt och kunde första bevis: om ärligt förbållande, ägde, uten förbindelse till skrå eller embets och utsn mästareprofs sfläggande, få, under namn sf Frimästare, utölva det handtverk ban åstundade. Rättigheter att blifva Frimästere upphäfdes likväl den 20 Juli 4731, och förklarades då, att embeoten borde få oförksänkt tillgodosiuta sina privilegier och rättigheter, dock de Frimästare, som redan fått sig ned:ätta, oförrisdradt, att, om de så åatundade, vid F:imästerskapat bibehållas. Dat dröjde dock icke månaga år, innan denna gerom tillfällig ioflytelse ästadkomna ioskränknirg afstaffides. Kong!. Mzxi:ts d. 29 Msj 1739 utfärdade Manufakturcch Handtverks-privilegier lemna nemiigen gauska bestämd rättizhet, så väl åt Halloch MsanufalturRätten som Commerce Collegium, stt, under Helirätts beskydd, antaga handtverkaro, och sllt ifrån den tiden bar samma rättighet varit af C-mmoerce-Coliegium usan sförot: utöfrad. Att dervid tillgått med mycken hofsamhet och att Collegium för ingen del visat någon fisndtlighet emot skråhandtverkarne, eller sökt boreda intrång på de:ss gebict, visar sig bäst deraf, atticke alla slags hendtverkare e-hållis til!stånd att arbeta under Mznufsktur-privilegiernas siydd, utan egent-! ligen endast suickare samt jereoch mstall-arbetare, som visat sig äga en större arbetsskicklighet äv vanliga handtverkare. Likväl bafva, tiil följd af särskitte Kongl. B:ef, äfven bandtverkare undfått tillåtelse att arbeta under Hailrätt. Sålades har, tid efter annan, blifrit på detta sätt medgifvet, att enlägga ur-fabriker, idka tapetmäleri, drifra Engelstt garfveri, samt under Hellrätt göra barnskor: och barskängor, o. 8. v. De privilegier, som Commerce-Collegium i förra tider utfärdade för handtverkare, voro i allmänhet inskränkta till rättigheten att åstadkomma sådana arboten, som varligen icke göras af under skrå lydande idkore af samma benUtverk. Men denna inskränkniog, som grundade sig på förbä!llanden, svåra at controllora, upphäfdes genom 4821 års Kungörelse. aMan ser således att skråordningen aldrig var stiftad i den afsigt, att omkring bandtvorks-embetena draga någon förtrollad krets, som det för ingen dölig skulla vara tillåret att genomtiränga, samt att under förra hälften af förflutna årbundrade, hvilken handtverkarne låtsa anss för den gyllene tiden, lika stor, om icke större, lätthet ägda rum, att, utan reception i de redan befintliga ekråembetona, blifva bandtverkare, än någonsin nu är förhållandet. Egentiigen har den gyllene tiden inskränkt sig till de åtta åren ifrån 4731 till 4759, hvilka, som man lär fiona, utgjorde en undantagsperiod. Vederbörande handla således ganska oklokt, då de klaga öfver nuvsrande förhållanden, emedan en sådan klagan förzoleder jemförelses anställande mellan fö:r och nu, bvilken slår så ut, som vi visat. Att ingen skulle fisnas, som kunde upplysa allt detta, var väl litet för lättsianigt förmodadt; och att man skulle tiga dermed, var nästan för mycket begärdt. cOm skråmästarne vilja lägga handsn på sitt hjärta och pröfva hvad der innasföra är, så lära de få medgifva, att det för en flitig och ordentlig handtverkare alldeles icke erfordras, att vara fritagen från all medstäflan, att hendtverkerierne icke äro tungt beskattade, att den hittills ko kan I ringaste af utländska handiverksarbeten icke ken i ringaste måtto skada deras intresse, och att tvertom importfriheten för sådana arbeten gerea kunde, med så hög tull som vu, göras allmän, utan att de skulle lida deraf. Vidare torde de finna skäligt medgifva riktigheten af hvad vianfört om den heder och det anseende, som hvsarja handtverkare kan åtnjuta, om han vill, samt ait anspråkens sträckande deru:öfver torde ännu vara något för tidigt, utan böra uppskjutas till den tidpunkt, då, såsom Snörmakaren A. M. Ta:en och hans medklagande uttrycka sig vid slutet af deras skrift, tidehvarfvets revolutionära reformer hunnit förstöra alla främmande Staters både andliga och verldsliga samhälls-skrån e!ler ordningar, och en pånyttfödelse af ordningar eller skrån hunnit bilda sig för Rogenter, Embetsmän och folk,. Det enda, som i en så högtidlig omskapelsestund icke torde å nyo uppkomma, gissa vi vara handtverksskrån, hvilkas, en gång afskaffade, säkert blifva det för alltid. I det stycket är tidsandan otvifvelaktiet conseavent