reen lofv:ir att blifva ur mer än en synpunkt
af ovanligt intresse.
FÖRR OCH NU,
I FRÅGAN OM NARINGSFRIHETEN.
Några ytterligare betraktelser.
(Slut från gårdagsbl.)
Vi bafva ännu ett siycke qvar af detta i ett
par föregående nummer meddelade bevisnings-
dokument. i frågan om Svenska Minervas ante-
cedentia i frågan om närings-lagsuftning, och
förmoda att det skulle fianas värdt att meddelas,
tikaväl som början:
Då man hör handtvorkarne lägga så mycken vigt
uppå det föregifaa intråvoget på deras frid!;sia ba-
aa, al personer som icke höra till deras skrån, u!an
lyda uader Hallsätteros, — ett intrång hvars obe-
tydlighet vi redan ådagslogt, — skulle man nästan
kunna falla på den tanken, stt antigandet af såda-
ga utom skrå varsnde bandtverkare är en pDpyhbet,
uppfunnen i dessa sednare tider, hvilka skola vara
så ogynsamme, ja ficndtliga mwot handtverkerierna
och stadsmannanäringarne i allmänhet. Men om
vi gå till sjelfva Siråordningen af 1720, denra de
privilegierade näringarnes Migna Caarta, så finna
vi af dess 192::e , att det redan då för tiden an-
sågs nödigt, att, för utrites ifrån Inkommande handt-
verkare, som ej ville lyda usder st;åna eiler gillen,
öppna tillfälle att här i Rike, utan en sådan skyl-
dighet, sig bosätta och handtverk drifva, hvarvid
dvlika handtverkare, som kuade aflägga goda prof
på skicklighet, försäkrades om vissa frihets-år för
borgerlig tunga.
Gsnom Konogl. Förordningen af den 2 Juni 1794
förklarades nämnde stadgande sålunda; att hvar uch
en, främmande eller inföid S-:evsk man, som nå-
got handtve:k lärt och kunde första bevis: om är-
ligt förbållande, ägde, uten förbindelse till skrå el-
ler embets och utsn mästareprofs sfläggande, få,
under namn sf Frimästare, utölva det handtverk
ban åstundade.
Rättigheter att blifva Frimästere upphäfdes likväl
den 20 Juli 4731, och förklarades då, att embeoten
borde få oförksänkt tillgodosiuta sina privilegier
och rättigheter, dock de Frimästare, som redan fått
sig ned:ätta, oförrisdradt, att, om de så åatunda-
de, vid F:imästerskapat bibehållas.
Dat dröjde dock icke månaga år, innan denna ge-
rom tillfällig ioflytelse ästadkomna ioskränknirg
afstaffides. Kong!. Mzxi:ts d. 29 Msj 1739 utfärda-
de Manufaktur- cch Handtverks-privilegier lemna
nemiigen gauska bestämd rättizhet, så väl åt Hall-
och Msanufaltur- Rätten som Commerce Collegium,
stt, under Helirätts beskydd, antaga handtverkaro,
och sllt ifrån den tiden bar samma rättighet varit
af C-mmoerce-Coliegium usan sförot: utöfrad.
Att dervid tillgått med mycken hofsamhet och
att Collegium för ingen del visat någon fisndtlig-
het emot skråhandtverkarne, eller sökt boreda in-
trång på de:ss gebict, visar sig bäst deraf, atticke
alla slags hendtverkare e-hållis til!stånd att arbeta
under Mznufsktur-privilegiernas siydd, utan egent-!
ligen endast suickare samt jere- och mstall-arbeta-
re, som visat sig äga en större arbetsskicklighet
äv vanliga handtverkare. Likväl bafva, tiil följd af
särskitte Kongl. B:ef, äfven bandtverkare undfått
tillåtelse att arbeta under Hailrätt. Sålades har,
tid efter annan, blifrit på detta sätt medgifvet, att
enlägga ur-fabriker, idka tapetmäleri, drifra En-
gelstt garfveri, samt under Hellrätt göra barnskor:
och barskängor, o. 8. v. De privilegier, som Com-
merce-Collegium i förra tider utfärdade för handt-
verkare, voro i allmänhet inskränkta till rättighe-
ten att åstadkomma sådana arboten, som varligen
icke göras af under skrå lydande idkore af samma
benUtverk. Men denna inskränkniog, som grunda-
de sig på förbä!llanden, svåra at controllora, upp-
häfdes genom 4821 års Kungörelse.
aMan ser således att skråordningen aldrig var
stiftad i den afsigt, att omkring bandtvorks-embe-
tena draga någon förtrollad krets, som det för in-
gen dölig skulla vara tillåret att genomtiränga,
samt att under förra hälften af förflutna årbundra-
de, hvilken handtverkarne låtsa anss för den gyl-
lene tiden, lika stor, om icke större, lätthet ägda
rum, att, utan reception i de redan befintliga ekrå-
embetona, blifva bandtverkare, än någonsin nu är
förhållandet. Egentiigen har den gyllene tiden in-
skränkt sig till de åtta åren ifrån 4731 till 4759,
hvilka, som man lär fiona, utgjorde en undantags-
period. Vederbörande handla således ganska oklokt,
då de klaga öfver nuvsrande förhållanden, emedan
en sådan klagan förzoleder jemförelses anställande
mellan fö:r och nu, bvilken slår så ut, som vi vi-
sat. Att ingen skulle fisnas, som kunde upplysa
allt detta, var väl litet för lättsianigt förmodadt;
och att man skulle tiga dermed, var nästan för
mycket begärdt.
cOm skråmästarne vilja lägga handsn på sitt hjärta
och pröfva hvad der innasföra är, så lära de få
medgifva, att det för en flitig och ordentlig handt-
verkare alldeles icke erfordras, att vara fritagen
från all medstäflan, att hendtverkerierne icke äro
tungt beskattade, att den hittills ko kan I ringaste
af utländska handiverksarbeten icke ken i ringaste
måtto skada deras intresse, och att tvertom import-
friheten för sådana arbeten gerea kunde, med så
hög tull som vu, göras allmän, utan att de skulle
lida deraf. Vidare torde de finna skäligt medgifva
riktigheten af hvad vianfört om den heder och det
anseende, som hvsarja handtverkare kan åtnjuta,
om han vill, samt ait anspråkens sträckande der-
u:öfver torde ännu vara något för tidigt, utan böra
uppskjutas till den tidpunkt, då, såsom Snörmaka-
ren A. M. Ta:en och hans medklagande uttrycka
sig vid slutet af deras skrift, tidehvarfvets revolu-
tionära reformer hunnit förstöra alla främmande
Staters både andliga och verldsliga samhälls-skrån
e!ler ordningar, och en pånyttfödelse af ordningar
eller skrån hunnit bilda sig för Rogenter, Embets-
män och folk,. Det enda, som i en så högtidlig
omskapelsestund icke torde å nyo uppkomma, gissa
vi vara handtverksskrån, hvilkas, en gång afskaffa-
de, säkert blifva det för alltid. I det stycket är
tidsandan otvifvelaktiet conseavent