blifva föremål för det allmännas eller representantens farhågor. Om systemet, jag menar regeringssystemet på det hela, under den nästförflutna tiden, skulle jag yttra några ord, fastän jag derom kan föga annat säga, än hvad jag på detta rum tillförene, ja längesadan i spridda drag bjudit till att teckna. Systomet är det gamla af mig och flere med mig länge beklagade, det har endast blifvit ännu äldre, och förthy, efier naturens ordning, visat sig tilltagande i alla sina brister, men aftagande i alla sina företräden. Dess karakter, som, i fall den med få ord skulle kunna skildras, svårligen kunde inrymmas i andra termer, än begär efter fåfänglig praktoch paradsjuka, så i afseonde på statens funktionärer och tjenstemän af alla klasser, som på allmänna företag, utan tiliräckligt fästadt afseende på nyttan; ett deraf härrörande slöseri med staeng medel, när de blifvit undfångne, och begäret efter flere medels uttagande af folket, när de uzndfångno aldrig velat räcka till; sträfvandet, att cen tralisera förvaltningen och att mad detsamma från konstitutionella former lösgöra Konungens makt; begagnandet för sådant ändamål, rått ofta, af otillåtne utvägar, såsom att tillstyrka direkte befellningar till embetisverken, att bandla i strid med deras embetspligt och med grundlag, godtyckligt qväsa yttranderätten, att af statens medel bilda sig oafhängige och redovisningsfria kassor; dels undandraga för grundlagsenlig publicitet, dels fördölja för Rikets Ständer, hvad som, utan deras vettskap och medgifvande, aldrig bordt kunna ske, såsom ast utöfver mellantiden för Riksdagarne utsträcka disposition af statens medel och för en framtid skuldsätta densamma; litande i sådana fall antingen på folkets fromhet eller på dess begrepp om nödvändigheten att upprätthålla statens anseende, äfven der förbindelserne, såsom rakt utöfver lagbahörighet tillkomne, borde anses såsom nulliteter. Och slutligen, när, under uppenbar liknöjdhet om folkets bildning och upplysning i allmänhet, och försummande att genom cfficiella organer uttala någonting likt ett nationelt regeringssystem, eller att, genom urval af embetsmän, med erkänd duglighet och fosterländsks sinne, ådagsalägga, det frukterne af detta system, 1 fall det så kan kallas, börjat mogna till ett för allom uppenbart och vida spridt missnöje, då man bordt förvänta, att detta systems äldre och yngre handhafvare med uppmärksamhet härå skulle hafva insett nödvändigheten afatt vända om, försöka mera förnuftsenliga utvägar till missnöjets undanrödjande, lyssna till förnyade rop om reformer och om frånskiljande af det odugliga; nej, då blottställer man sig för misstanken att hafva velat oskära domaremakten; man tvingar derigenom missnöjet att utbrista, och när detta skett, vet man icke att på ett värdigt sätt motstå det; man bjuder det endast trots — och allt detta, icke för ett, möjligen förhastadt och snart försonadt ögonblick, utan för månader, under hvilka intet tacken visat sig till någon högre statskonst eller till den mildhet, som förut varis lagd i smekanda ord. Men nog! jeg har icke för afsigt att måla, utan blott att motivera. Det jag yttrat om det inre förhållandet af styrelsesystemet och om ställningen, i följd deraf, emellan styrelse och folk, tror jag icke skall kunna jäfvas. Jag har icke tillåtit min fantasi att sväfva ut i betraktelser öfver hvad fosterlandet i 30 års fred vid andra förhållanden kunnat blifva, jag har icke utbredt mig öfver de flsra saknade, nyttiga lagar, dem nationen högt, men förgäfves påkallat, emedan jag väl finner, att sammankedjande deraf med ett sådant system, som det uppenbarade, är otänkbart, icke eller skall jag mer än blott alludera till rikets yttre politiska, mest intima, men mot nationens sympatier stridande förbindelser, men jag tror, att de, under stillatigande, allvarligt böra fästa uppmärksambeten; och då jag sålunda sagt allt hvad jag icke kunnat undvika, men qväft mycket mera, hvars uttalande rikets välicke kräfver, kommer jag till den konklusion — synnerligen med afseende på de under närvarande förhållanden vigtiga intressen, beroende på utrikes Statsministerns antingen omedelbara eller från det öfriga Statsrådet af grundlagen afskiljda embetsbefattning, hvartill erkänd redlighet, sakkännedom och enskild oförvitlighet dock icke göra tillfyllest, utan hvartill jemväl, mera för den närmaste framtiden, än någonsin, fordras sällsynt uppmärksamhet, sinnesstyrka och frimodig orubblighet, — att jag måste föra den nuvarande innehafvaren af detta ansvarsfulla embete till last saknadt ådagaläggande af dessa egenskaper, heldst det nämligen dels af Konstitutionsutskottets memorial, dels af andre, för Statsutskottet uppvisade dokumenter blifvit kunnigt, att han icke i något väsendtligt motstått det älåre system, hans företrädare inledt, icke skyndat tillbaka från landsorten till sin — näst den främsta — plats i Statsrådet och der förblifvit, då oroligheterne i hufvudstaden år 1838 utbröto, icke afböljt och tilllntetgjort ofoget, att låta statens medel, är efter år, medtagas, utan Ständernes vettskap och medgifvande till amorterande af en skuld, som icke var statens, utan i stället låtit öfvertala eller befalla sig, att, i egenskap af ostensibel disponent af ministerkassan, hvilken dock berodde på Riksens Ständers förnysnde anslag vid hvarje Biksdag, lemna genom sina påskrifter en garanti, om änskönt tvifvelaktig, åt obligationer, hvilkas totala belopp, äfvensom det afsedda eller erforderliga fortfarandet af successiv inlösen, ännu har förblifvit under hemlighetens slöja; och slutligen att Hr utrikes Statsministern, med sitt skriftliga anförande på det rum, när 9:a bufvudtitelns reglering förevar, icke sökte att uppenbara och bringa till slut, utan snarare att bibehålla detta ämne i dess förut varande, för Riksens Ständer möjligen missledande skick. Jag yrkar derföre vördsamast af Hr Friherren och Landtmarskalken proposition, att 107 R. F. mot bemälde Hr Statsminister måtte tillämpar. Grefven tillade vidare: att han sedan sista plenum haft tillfälle taga närmare kännedom af egentliga syfiningen af de återremisser, som i Borgareoch BondeStåndet ägt rum samt fortfor sålunda: Så långt dessa upplysningar kunnat gå, har jag deraf funnit, att den jäsning i sinnena, som så småningom längesaden börjat visa sig, ännu tilltager; att detta rop på återremiss inom de NES UP SR fIsus eo