blifva föremål för det allmännas eller representan-
tens farhågor.
Om systemet, jag menar regeringssystemet på
det hela, under den nästförflutna tiden, skulle jag
yttra några ord, fastän jag derom kan föga annat
säga, än hvad jag på detta rum tillförene, ja län-
gesadan i spridda drag bjudit till att teckna. Sy-
stomet är det gamla af mig och flere med mig
länge beklagade, det har endast blifvit ännu äldre,
och förthy, efier naturens ordning, visat sig till-
tagande i alla sina brister, men aftagande i alla
sina företräden. Dess karakter, som, i fall den
med få ord skulle kunna skildras, svårligen kunde
inrymmas i andra termer, än begär efter fåfänglig
prakt- och paradsjuka, så i afseonde på statens
funktionärer och tjenstemän af alla klasser, som på
allmänna företag, utan tiliräckligt fästadt afseende
på nyttan; ett deraf härrörande slöseri med sta-
eng medel, när de blifvit undfångne, och begäret
efter flere medels uttagande af folket, när de uznd-
fångno aldrig velat räcka till; sträfvandet, att cen
tralisera förvaltningen och att mad detsamma från
konstitutionella former lösgöra Konungens makt;
begagnandet för sådant ändamål, rått ofta, af otil-
låtne utvägar, såsom att tillstyrka direkte befell-
ningar till embetisverken, att bandla i strid med
deras embetspligt och med grundlag, godtyckligt
qväsa yttranderätten, att af statens medel bilda sig
oafhängige och redovisningsfria kassor; dels undan-
draga för grundlagsenlig publicitet, dels fördölja
för Rikets Ständer, hvad som, utan deras vettskap
och medgifvande, aldrig bordt kunna ske, såsom
ast utöfver mellantiden för Riksdagarne utsträcka
disposition af statens medel och för en framtid
skuldsätta densamma; litande i sådana fall antin-
gen på folkets fromhet eller på dess begrepp om
nödvändigheten att upprätthålla statens anseende,
äfven der förbindelserne, såsom rakt utöfver lag-
bahörighet tillkomne, borde anses såsom nulliteter.
Och slutligen, när, under uppenbar liknöjdhet om
folkets bildning och upplysning i allmänhet, och för-
summande att genom cfficiella organer uttala nå-
gonting likt ett nationelt regeringssystem, eller att,
genom urval af embetsmän, med erkänd duglighet
och fosterländsks sinne, ådagsalägga, det frukterne
af detta system, 1 fall det så kan kallas, börjat
mogna till ett för allom uppenbart och vida spridt
missnöje, då man bordt förvänta, att detta systems
äldre och yngre handhafvare med uppmärksamhet
härå skulle hafva insett nödvändigheten afatt vända
om, försöka mera förnuftsenliga utvägar till miss-
nöjets undanrödjande, lyssna till förnyade rop om
reformer och om frånskiljande af det odugliga;
nej, då blottställer man sig för misstanken att
hafva velat oskära domaremakten; man tvingar
derigenom missnöjet att utbrista, och när detta
skett, vet man icke att på ett värdigt sätt motstå
det; man bjuder det endast trots — och allt detta,
icke för ett, möjligen förhastadt och snart förso-
nadt ögonblick, utan för månader, under hvilka
intet tacken visat sig till någon högre statskonst
eller till den mildhet, som förut varis lagd i sme-
kanda ord. Men nog! jeg har icke för afsigt att
måla, utan blott att motivera. Det jag yttrat om
det inre förhållandet af styrelsesystemet och om
ställningen, i följd deraf, emellan styrelse och folk,
tror jag icke skall kunna jäfvas. Jag har icke
tillåtit min fantasi att sväfva ut i betraktelser öf-
ver hvad fosterlandet i 30 års fred vid andra för-
hållanden kunnat blifva, jag har icke utbredt mig
öfver de flsra saknade, nyttiga lagar, dem nationen
högt, men förgäfves påkallat, emedan jag väl fin-
ner, att sammankedjande deraf med ett sådant sy-
stem, som det uppenbarade, är otänkbart, icke el-
ler skall jag mer än blott alludera till rikets yttre
politiska, mest intima, men mot nationens sympa-
tier stridande förbindelser, men jag tror, att de,
under stillatigande, allvarligt böra fästa uppmärk-
sambeten; och då jag sålunda sagt allt hvad jag
icke kunnat undvika, men qväft mycket mera,
hvars uttalande rikets välicke kräfver, kommer jag
till den konklusion — synnerligen med afseende på
de under närvarande förhållanden vigtiga intressen,
beroende på utrikes Statsministerns antingen ome-
delbara eller från det öfriga Statsrådet af grund-
lagen afskiljda embetsbefattning, hvartill erkänd
redlighet, sakkännedom och enskild oförvitlighet
dock icke göra tillfyllest, utan hvartill jemväl,
mera för den närmaste framtiden, än någonsin,
fordras sällsynt uppmärksamhet, sinnesstyrka och
frimodig orubblighet, — att jag måste föra den
nuvarande innehafvaren af detta ansvarsfulla em-
bete till last saknadt ådagaläggande af dessa egen-
skaper, heldst det nämligen dels af Konstitutions-
utskottets memorial, dels af andre, för Statsutskot-
tet uppvisade dokumenter blifvit kunnigt, att han
icke i något väsendtligt motstått det älåre system,
hans företrädare inledt, icke skyndat tillbaka från
landsorten till sin — näst den främsta — plats i
Statsrådet och der förblifvit, då oroligheterne i huf-
vudstaden år 1838 utbröto, icke afböljt och tillln-
tetgjort ofoget, att låta statens medel, är efter år,
medtagas, utan Ständernes vettskap och medgif-
vande till amorterande af en skuld, som icke var
statens, utan i stället låtit öfvertala eller befalla
sig, att, i egenskap af ostensibel disponent af mi-
nisterkassan, hvilken dock berodde på Riksens Stän-
ders förnysnde anslag vid hvarje Biksdag, lemna
genom sina påskrifter en garanti, om änskönt tvif-
velaktig, åt obligationer, hvilkas totala belopp, äf-
vensom det afsedda eller erforderliga fortfarandet
af successiv inlösen, ännu har förblifvit under hem-
lighetens slöja; och slutligen att Hr utrikes Stats-
ministern, med sitt skriftliga anförande på det
rum, när 9:a bufvudtitelns reglering förevar, icke
sökte att uppenbara och bringa till slut, utan sna-
rare att bibehålla detta ämne i dess förut varande,
för Riksens Ständer möjligen missledande skick.
Jag yrkar derföre vördsamast af Hr Friherren och
Landtmarskalken proposition, att 107 R. F. mot
bemälde Hr Statsminister måtte tillämpar.
Grefven tillade vidare: att han sedan sista ple-
num haft tillfälle taga närmare kännedom af egent-
liga syfiningen af de återremisser, som i Borgare-
och BondeStåndet ägt rum samt fortfor sålunda:
Så långt dessa upplysningar kunnat gå, har jag
deraf funnit, att den jäsning i sinnena, som
så småningom längesaden börjat visa sig, ännu
tilltager; att detta rop på återremiss inom de
NES UP SR fIsus eo