som hvad angick anslag för utgifterna derå. Fästade dervid uppmärksamheten på det sätt, hvarpå man här i landet hade förfarit, för att förvandla statsmedel, som alliid borde vara underkastade Rikets Ständers granskning, till sådana kassor, hvaröfver Kong!. Maj:t egde att ensam disponera. På den grund, att 4809 en sådan praxis blifvit införd, på den grund, att, då räkenskaperne 4828 blifvit öfverlemnada, Statsutskottet iikväl tillstyrkt och Rikets Ständer medgifvit, att Kongl. Msj:t egde disponera öfver öfverskotten på den förstberörda konvojkassan, nu mera handelsoch sjöfartsfonden, hade Presidenten Skogman af 4835 års skrifvelse dragit den konklusion, att Kongl. Maj:t kunde sedermera på 25 års tid anslå afgifier på denna fond, hvarför det likväl medgafs, att tillgångar kunde saknas. Men för att komma till ett sådant slut, hads sn Kommitt blifvit nadsatt under Hr Skogmans zuguration, hvilken sammanträdde 1835, för at: tillsa, huru verket skulle utföras. Man hade då funnit, besynnerligt nog, samma Föredragande, Hr Skogman, vara ordförande i denna Kommitte, och nu hade denne Föredragande stödt sitt försvar på denna Kommittes utlåtande. På det sättet hade en Föredragande ansett sig kunna gå till väga, för att bereda sig motiver och skenbart lagliga stöd, då han i vigtiga ärenden ville föranleda Regerin gens beslut till företag, rakt stridande mot hvad Rikets Ständer föreskrifvit !!! — Anmärkte, att Grefve Löwenhjelm väl sagt, att det skulle finnas en ansvarighet inom bolagsroglorna och inom hela företagets uppställning för allmänheien, men uti de hendlingar, Bolaget i tryck utgifvit, bade Talaren förgäfves letat efter någonting likt garanti, som för ett sådant företag bord: allmänheten beredas. Det vore nämligen allild vanligt, då ett boleg stiftades som fick att göra med allmänheten, ait i bolagsreglorne bestämdes, huru Bolaget, som uppträdde som medlem uti samhället, icke allenast hade rätt att tala eller kära, utan äfven vore förpligtadt att stånda till ansvar eller svara. Derom funnes icke ett ord uti bolagsreglorne. Väl talades i 9:a art. om Direktionens rättighet att göra och låta, men ingenting om dess skyldighet att svara. Skulle nu Boiaget i en framtid uraktlåta sina skyldigheter mot det allmänna, med hvars medel Bolaget bygt kanalen, så stod Bolaget nästan undantaget från den ansvarighet, som hvarje korporation borde hafra till det allmänna. Det stod väl på ett ställe, att Ordföranden är ansvarig för uppfyllande af Bolagets förbindelser, i afseende på arbetets verkställande och underhåll, för arbetets utförande, äfvensom på ett annat ställe, att Storamiralsembetets 3:e Afdelning egde vaka deröfver; men Talaren bemställde till Ståndet, hvad garantier dan, som kunde fiona sig af Bolaget förorättad, skulle finna hos dessa, och i denna stund visste hvarken Talaren eller allmänheten, hvem som vore den verkliga Ordföranden. Således uppstod det märkliga förhållandet, att 4,000,000 af statsmedlen användes för ett Bolag, som deraf skördar vinsten, utan något motsvarande ansvar för användandet. Anmärkte äfven Hz Skogmans åtgärd, i afseende på dispositionen af afkastningen af de så kallade Filenska medlen. Hr Skogmans försvar derför, att adet obestämda i stiftningens uttryck gifver full frihet, i afseende på sättet, huru ränteafkastningen må användas till underhåll för civile embetsmän,, behöfde inga kommentarier. Då man på ew sådant räsonnemont kunnat tillstyrka användandet af afkastningen, på sätt som skett, fann man, att tolkningsförmågan gick så långt den kunnat sträckas. Grefven uppläste derefter följande skriftliga anförande: aGrundlagen har tillåtit Riksens Ständer hålla öfverläggningar i anledning af de upplysningar KonstitutionsUtskottet vid hvarie Riksdag meddelada om anmärkningsvärda förbållanden, som detta Utskott upphemtat ur Statsrådsprotokollerne, och jag har redan haft tillfälle uttela till hvilket mål i afseende på beslutet dessa öfverläggningar 1 min tanka slutligen måste tendera; men jag har tillika, som jag tror, ovedersägligen bevisat att dessa öfverläggningar tillåta en srundlagsenlig räfst med det framfarås. Hela proceduren är, såsom förut blifvit anmärkt, något egen; typen derför sökes förgäfves uti något annat konstitutionelt samhälles lagar. Den hvilar på rent fosterländsk, historisk grund och är påtagligen en återgång till de fordna Alshärjartingens manr, ifrån den under förra seklet otjenlig befundna inrättningon af Sckreta Utskott; med den skillnad likväl, att det icke är konungarne, som med folket i massor bivista mötena, utan i stället, under modifikation af en annan, äfvenledes historisk, fastän i en annan afsigt gagnad ide — jag menar räfsttingen, är det nu folkets representanter, som med konungens rådgifvare hålla räfsttioget. Lagstiftarne hafva troligen insett år 4809, vid öfvervägande af detta folks egna skaplynoe alltsedan Thorgnys tid, — nemligen sagtmodigt, ja, man skulle kunna säga, långmodigt — så länge det har öfvertygelsen att vara väl och ärligt styrdt, eller så länge det har aktad2 förmän i spetsen, som inför thronen göra dess talan och rätt gällande, men som, stördt i denna sin enfaldigt uppriktiga tro och tillit, med väldig oro ofta bruket gifva utiryck åt sin rättskänsla och som icke gerna förr låter stäfja sig, än de trott allting åter vara stäldt till rätta och det skadliga inflytandet undanröjdt, — insett, säger jag, att detta folk icke vore belåtet med Sekreta Utskottets hemligt utförda ransakningar och domslut, dem ståndspartierne näsian blindvis bekräftade. Derföre hafva do, då Regerings-formen omgjordes, utom rättigheten att anmäla till Riksrätt, velat inskränka och förändra det, fordna U:skottets verksamhet till upplysningar, men förbehållit representanterne, före beslutens fattande, öppna öfverläggningar. Hvad nytta skulle likväl dessa öfverläggningar afse, om ej meningen : dermed vore en moralisk, eller opinionsräfst med vårdarne af administrationen? Här är således den rätta grundlagsenliga tid och ort, hvarest folket väntar, att, i stället för tissel och tassel från personer som icke gifva sig tillkänna, från sina egne representanter få höra deras pligtmässige omdömen uttalas, här måste således representanten veta att tala så, att intet tvifvel uppstår om bans sannfärdighet, om hans uppriktighet, och om hans för fosterlandets väl allvarligt stämda sinne. Anstalten må icke behandlas såsom ett politiskt gyc