1 LInDRoTHS vid Norrlandsgatan ; i WALLBER ER i NyBEres vid Göthgatan; samt i huset Nr 58 vd a SRA EE INNE RAS RIKSDAGEN. PRESTESTÄNDET. Plenum den 42 Augusti 1840. Ståndet fortsatte diskussionen öfver Hufvudtit larne, börjande med den Sjette Hufvudtiteln, hvilken nu för det mesta absolverades med bifal till Utskottets försleg, med undantag af andra punk ten, upptagande Invalidinrättningen på Ulriksdahl som gaf anledning till en vidlyfiig diskussion, hvaraf följande i korthet må anföras: Prosten Afzelius var en vän af alla barmhertigbetsinrättningar, blott de. äro så organiserade, att de motsvara sitt ändamäl. Deita vore likväl ej förhållande: med ifrågavarande inrättning, då man tar i betraktande det rioga antal, som der kan emottagas, i förhållande till det, som skulle kunna göra anspråk på ett lika underhåll; äfvensom den overksamhet, hvari invaliderzne derstädes lefva, ingalunda vlisordade inrättningenss ändamålsenlighet. Inackorderades de på landet, skulle do med arbete icke allenast bespara, utan äfven och synnerligast bereda sig ett i någon mån nyttigt, och således lyckligare lif. Prosten Gumeelius ville tala för bibehållendet. Dst vore olyckligt, om en sådan inrättning skulle totalt förstöras, som var en ädel och stor tenke hos stiftaren, och nu blifvit betraktad endast under fredliga förhållanden. Skulle krig inträffa, torde det välgörande i denna inrättning först visa sig. Talaren var ej emot att inyglider bättre kunna pensioneras och inackorderas på landet; man många, som lefva större delen ef sitt lif i garnison, skulle heldre stadna vid inrättningen, som för öfrigt icke borde upplösas. Doktor Agrell avmärkte, att deras inackorderiog på landet ej vore kanske så lätt, då de sällen hafva anhörige; dock den som har psreingar, nog får han bädd, och slottet torde snar: behöfvas för den uppvexande Kongl. familjen. Denna sednare mening delades äfven af Prosten Åstrand, som dessutom befarade att hela inrättningen, åtminstone i nuvarande skick, är en vexslundervisningeskola för dryckenskap och oordningar. Denna farhåga delades ej af Prosten Tuden, som endast ville hafva den annorlunda organiserad. Prosten Österman deremot ansåg den vara en Ostentationsånstalt, till föga nytta; ty ett betydligt större antal skulle med nu befistlige medel kunna pensioneras, och på landsbygden bättre berga sig. Telaren förensde sig med dem, som talat för Utskottets förslag. Prosten Nordhammar talade om femiljelifrets företräden framför det keaserpativa, trodde familjerna gerna skola emottsga de utlefvade krigarne, allenasti de ej befarade någon förlust; och ansäg Telaren måvgen förtjent krigare på så sätt kunna få uppehälle af just de medel, bvarmed förvaltpingen nu bestrides. På dessa grunder önskade Talaren upplösning, ehuru han ej hoppades en evig fred. Flere förenade sig. Doktor Björkman förenade sig äfven, och ansåg ett gemenesmt invalideller fattighus lika skadligt, som fatiighusen i församlingarne, de der ofta äro en tilllykt för oordningar ech gila skändligbeter. Deri instämde Prosten Säve och Lindmark. Biskop Heurlin anmärkte, att ban ansåg förslaget mötas af flere svårigheter, som gjorde att han ej gerna ville gå in derpå; bland dessa voro äfven alt de fleste bland invaliderna icke äro några hushållare, och att flere ibland svårligen kuana öfverlemnas åt sig sjelfva; uppmanede derföre Ståndet att hos Konungen anhålla om beredande af sådane åtgärder, hvarigenom inrättningen kunde successive upphöra. Detta fann talaren så mycket mers rödvändigt, som det vore omöjligt att få alla från stället. I denna mening instimde äfven Prostarne Hvasser och Bexell, samt Prosten Gumaelius, med det tillägg, att flere bland invaliderae helst stadnade der de äro, och att ordaingen ganska väl kunde bibehållas. Prosten Sandberg fann en förbättring i denna anstalter möjlig, och viile icke bestrida dess nytte. Sådana inrättningar voro till och med ett oundvikligt ondt. Men oordningar insmyga sig, förvalt. ningen uppslukar medien och ändamålet vinnes ej. Talaren ville derföre tillstyrka bifall till Utskottets förslag om dess upplösning, dock hyste han äfven nägon benägenhet att förena sig med Hz Heurlin om skrifvelse till Konungen. Prosten Örnberg var öfvertyged, att med det årliga anslaget, en tredjedel sjörre antal skulle kun na bättre försörjas, om de ändamålsenligt inackorderades, hvilket många äfven skulle öaska. Detta borde dock ske successivt, men ej för lårgsamt, I anseende till den dryga förvaltningskostnaden. Biskop Holmström trodde ej någon vilja gå in på att taga emot dem för 50 å 60 Rdr. Att sörja för invalider, vore dock en vecker id, och omj upplösnivg af inrättningen skall och kan ske, bör den åtminstone ske så småningom. Prosten Åstrand fästade sig synnerligast dervid, ati deras arbetsförmåga borde sysselsättas; men att han ingalunda vore fallen för brådstörtande åtgärder, utan endast afsåge en förändring, så fort ske kunde. Tillstyrkte bifall till Utskottets sednare förglag. Biskop Nibelius upplyste, att, ehuru han var mycket för inackordering, såsom gegnelig för fattige i allmänhet, han likväl af hämdelser, som i hans församling inträffat med fattige, dem ingen velat e-j mottåga, befarade, att de flsste ifrågavarande per-: sopers moralitet vore sådan, att mången skulle hysa : farhåga för deras emvettagande, och att, äfven med denna förändring, ej mycket vore dermed att vinna, men väl att familjelifvet deraf kunde förlora. Af detta deras mindre rekommenderande moraliska tillIi