1 LInDRoTHS vid Norrlandsgatan ; i WALLBER ER
i NyBEres vid Göthgatan; samt i huset Nr 58 vd a
SRA EE INNE RAS
RIKSDAGEN.
PRESTESTÄNDET.
Plenum den 42 Augusti 1840.
Ståndet fortsatte diskussionen öfver Hufvudtit
larne, börjande med den
Sjette Hufvudtiteln,
hvilken nu för det mesta absolverades med bifal
till Utskottets försleg, med undantag af andra punk
ten, upptagande Invalidinrättningen på Ulriksdahl
som gaf anledning till en vidlyfiig diskussion, hvar-
af följande i korthet må anföras:
Prosten Afzelius var en vän af alla barmhertig-
betsinrättningar, blott de. äro så organiserade, att
de motsvara sitt ändamäl. Deita vore likväl ej
förhållande: med ifrågavarande inrättning, då man
tar i betraktande det rioga antal, som der kan e-
mottagas, i förhållande till det, som skulle kunna
göra anspråk på ett lika underhåll; äfvensom den
overksamhet, hvari invaliderzne derstädes lefva, in-
galunda vlisordade inrättningenss ändamålsenlighet.
Inackorderades de på landet, skulle do med arbete
icke allenast bespara, utan äfven och synnerligast
bereda sig ett i någon mån nyttigt, och således
lyckligare lif.
Prosten Gumeelius ville tala för bibehållendet.
Dst vore olyckligt, om en sådan inrättning skulle
totalt förstöras, som var en ädel och stor tenke
hos stiftaren, och nu blifvit betraktad endast un-
der fredliga förhållanden. Skulle krig inträffa,
torde det välgörande i denna inrättning först visa
sig. Talaren var ej emot att inyglider bättre kun-
na pensioneras och inackorderas på landet; man
många, som lefva större delen ef sitt lif i garni-
son, skulle heldre stadna vid inrättningen, som för
öfrigt icke borde upplösas.
Doktor Agrell avmärkte, att deras inackorderiog
på landet ej vore kanske så lätt, då de sällen hafva
anhörige; dock den som har psreingar, nog får
han bädd, och slottet torde snar: behöfvas för den
uppvexande Kongl. familjen. Denna sednare me-
ning delades äfven af
Prosten Åstrand, som dessutom befarade att hela
inrättningen, åtminstone i nuvarande skick, är en
vexslundervisningeskola för dryckenskap och oord-
ningar. Denna farhåga delades ej af
Prosten Tuden, som endast ville hafva den an-
norlunda organiserad.
Prosten Österman deremot ansåg den vara en
Ostentationsånstalt, till föga nytta; ty ett betydligt
större antal skulle med nu befistlige medel kunna
pensioneras, och på landsbygden bättre berga sig.
Telaren förensde sig med dem, som talat för Ut-
skottets förslag.
Prosten Nordhammar talade om femiljelifrets fö-
reträden framför det keaserpativa, trodde famil-
jerna gerna skola emottsga de utlefvade krigarne,
allenasti de ej befarade någon förlust; och ansäg
Telaren måvgen förtjent krigare på så sätt kunna
få uppehälle af just de medel, bvarmed förvaltpin-
gen nu bestrides. På dessa grunder önskade Ta-
laren upplösning, ehuru han ej hoppades en evig
fred. Flere förenade sig.
Doktor Björkman förenade sig äfven, och ansåg
ett gemenesmt invalid- eller fattighus lika skadligt,
som fatiighusen i församlingarne, de der ofta äro
en tilllykt för oordningar ech gila skändligbeter.
Deri instämde Prosten Säve och Lindmark.
Biskop Heurlin anmärkte, att ban ansåg försla-
get mötas af flere svårigheter, som gjorde att han
ej gerna ville gå in derpå; bland dessa voro äfven
alt de fleste bland invaliderna icke äro några hus-
hållare, och att flere ibland svårligen kuana öfver-
lemnas åt sig sjelfva; uppmanede derföre Ståndet
att hos Konungen anhålla om beredande af sådane
åtgärder, hvarigenom inrättningen kunde successive
upphöra. Detta fann talaren så mycket mers röd-
vändigt, som det vore omöjligt att få alla från stäl-
let. I denna mening instimde äfven Prostarne Hvas-
ser och Bexell, samt Prosten Gumaelius, med det
tillägg, att flere bland invaliderae helst stadnade
der de äro, och att ordaingen ganska väl kunde
bibehållas.
Prosten Sandberg fann en förbättring i denna
anstalter möjlig, och viile icke bestrida dess nytte.
Sådana inrättningar voro till och med ett oundvik-
ligt ondt. Men oordningar insmyga sig, förvalt.
ningen uppslukar medien och ändamålet vinnes ej.
Talaren ville derföre tillstyrka bifall till Utskottets
förslag om dess upplösning, dock hyste han äfven
nägon benägenhet att förena sig med Hz Heurlin
om skrifvelse till Konungen.
Prosten Örnberg var öfvertyged, att med det år-
liga anslaget, en tredjedel sjörre antal skulle kun -
na bättre försörjas, om de ändamålsenligt inac-
korderades, hvilket många äfven skulle öaska.
Detta borde dock ske successivt, men ej för lårg-
samt, I anseende till den dryga förvaltningskost-
naden.
Biskop Holmström trodde ej någon vilja gå in
på att taga emot dem för 50 å 60 Rdr. Att sörja
för invalider, vore dock en vecker id, och omj
upplösnivg af inrättningen skall och kan ske, bör
den åtminstone ske så småningom.
Prosten Åstrand fästade sig synnerligast dervid,
ati deras arbetsförmåga borde sysselsättas; men att
han ingalunda vore fallen för brådstörtande åtgär-
der, utan endast afsåge en förändring, så fort ske
kunde. Tillstyrkte bifall till Utskottets sednare för-
glag.
Biskop Nibelius upplyste, att, ehuru han var myc-
ket för inackordering, såsom gegnelig för fattige i
allmänhet, han likväl af hämdelser, som i hans för-
samling inträffat med fattige, dem ingen velat e-j
mottåga, befarade, att de flsste ifrågavarande per-:
sopers moralitet vore sådan, att mången skulle hysa :
farhåga för deras emvettagande, och att, äfven med
denna förändring, ej mycket vore dermed att vinna,
men väl att familjelifvet deraf kunde förlora. Af
detta deras mindre rekommenderande moraliska till- Ii