nr ss FL VA RR Ren an i
sådana, nämligen den andra statsmaktens, Ko-
nungens. På ordet allena ligger denna :s vigt,
det är nyckeln till dess betydelse. Månne nu
Grundlagens stuftare befarat, att Konungens sam-
tycke icke skulle erhållas till någon ny skatt,
som Rikets Ständer ville sig åtaga? En slik,
1 hela verldshistorien nästan oerhörd händelse
lära de så mycket mindre hafva tänkt uppå,
som de i 59 tvärtom förutsätta att Konun-
gen skall begära bevillning till fyllande af
statens behof utöfver de ordinarie inkomsterna.
Det måtte väl således vara i afseende på en
indragning, ett upphäfvande af någon statsin-
komst, som de befarat att Konungen skulle vä-
gra sitt samtycke, i fall ban dervid skulle ega
någon talan; derföre hafva de med det ordet
allena förbjudit en sådan inblandning. Det är:
eljest ordet beskatlla, som bär är af vigt att
rätt förstå. Det betyder pålägga skatter och
det betyder åtaga sig skatter; månne det icke
också kan betyda besluta om skatter, förordna
om skatter? Af de tvänne förstnämnda bemär-
kelserna kan endast den sednare här komma i
fråga, och denna synes vara antagen af dem
som mena att Rikets Ständer endast ega att
bevilja och anslå, ej att afskaffa och indraga.
Men då det der att sig deskatta kallas Svenska
folkets urgamla rättighet, så måste man väl
tillstå att, i fall nyssnämnda bemärkelse antages,
det är en temligen skröplig rättighet som grund-
lagen här velat garantera Svenska folket, en
rättighet, som intet folk lär aflundas, ty att be-
vilja nya skatter bar väl just icke någonsin an-
setts så synnerligen hugneligt och afundsvärdt:
det är en förmån som ingen regering lär nå-
gonsin vägra sitt folk, ty nog bafva regerin-
garne befunnits beredvilliga att emottaga, bara
folken varit beredvilliga att gifva. Kanske är
Erik den heliges exempel det enda, som kan
citeras på motsatsen. Det torde således till en
början medgifvas, att den der rättigheten att
sig beskatta måste betyda icke blott rättighet
att bevilja, utan ock att afslå. Så långt torde
vi nu alla vara ense. Svenska folket skulle så-
ledes här ega samma rättighet, som i afseende
på stiftandet af allmän lag, nemligen att dess
bifall fordras till regeringens proposition, om
den skall blifva gällande. Men hvarföre står
här då det der ordet allena, hvarföre undan-
tagas i 75 Riksdagsordningen, som bestäm-
mer hvilka mål fordra Konungens och Stän-
dernas samtycke, just de mål som röra beskatt-
ningen och de SS, som handla härom? Innebär
ö7 S R. F. endast den meningen, att Konun-
gen ej kan utan Rikets Ständers samtycke på-
lägga någon ny skatt, då är den alldeles öfver-
flödig, ty detta innehålles i 73 . Skulle denna
satts ändtligen för bättre minne skull tvänne
gånger inskärpas, så hade väl ö7 fått denna
ordalydelse: Ej må Konungen ny skatt pålägga
utan Rikets Ständers samtycke vid allmän Riks-
dag. Vi befinna oss således ännu i bryderi
om betydelsen af det der ordet beskatta. Men
månne icke grundlagen sjelf gifver någon led-
ning, någon antydning buru det skall tolkas?
I hvad ordning och på hvad sätt är det som
Grundlagen föreskrifver att denna beskattnings-
rätt skall utöfvas? Enligt 30 Riksdagsord-
ningen åligger det StatsUtskottet att utröna,
pröfva och föreslå det som till Stats- och Riks-
gäldsverkens behof erfordras sedan nödiga in-
dragningar och besparingar blifvit iakttagne..
Hvad är det: nu som skall indragas? Icke kanj
det väl vara löner anslagna åt statens embets-.
män; sådant vore orättvist. Men hvilka in-:
dragningar och besparingar kunna vara nödi-!
gare än de af statsutgifter, som befinnas skad-!
iga, äro eller blifvit bårdt tryckande och skö-:
igen kunna försvinna eller utbytas mot andra? i
Skulle StatsUtskottet ingen vidare befattning:
ga med de ordinarie inkomsterna än att tagal:
beräkning den summa de inbringa, då vore:!
iet väl tillräckligt, att denna summa för det-l:!
samma uppgålfves.. Men nu heter det att Ko-
ungen skall för detta Utskott låta uppvisaj:
statsverkets tillstånd i alla dess delar till in-:
somster och utgifter, fordringar och skulder.:
Utskottets pröfningsrätt måtte således icke in-4
kränka sig blott till utgifterna, utan sträcka :t
ig äfven till inkomsterna: båda delarne måste!
nbegripas i det der ordet m,statens regle-!!
anden. Och när nu Utskottet inkommer tilll:
Rikets Ständer med en statsreglering, deri en !
nkomst-titel föreslås till indragning, — det!s
nåste väl åtminstone medgifvas, att ingen la-s
.ens bokstaf förhindrar eller förbjuder att före-i
lå något sådant — buru skall ett sådant måls
lå bebandtas? Jo, derom lemnar 69 8 R. F. vw
n tydlig och klar föreskrift; men der nämnes c
j ett ord om behofvet af någon kunglig be-le
sräftelse; denna är tvärtom i 75 RB. O.!!
ittryckligen undantagen från de rål, som for-!s
Ira en slik bekräftelse. Den omtvistade 57 Gi
I. F. kan således ingenting annat innebära än!
tt Rikets Ständer ega att å allmän Riksdags
lena bestämma statens både inkomster och ll
1tgifter, allena. besluta om skatterna, allena af-
söra mål som röra beskattningen. Grundlagens!i