nr ss FL VA RR Ren an i sådana, nämligen den andra statsmaktens, Konungens. På ordet allena ligger denna :s vigt, det är nyckeln till dess betydelse. Månne nu Grundlagens stuftare befarat, att Konungens samtycke icke skulle erhållas till någon ny skatt, som Rikets Ständer ville sig åtaga? En slik, 1 hela verldshistorien nästan oerhörd händelse lära de så mycket mindre hafva tänkt uppå, som de i 59 tvärtom förutsätta att Konungen skall begära bevillning till fyllande af statens behof utöfver de ordinarie inkomsterna. Det måtte väl således vara i afseende på en indragning, ett upphäfvande af någon statsinkomst, som de befarat att Konungen skulle vägra sitt samtycke, i fall ban dervid skulle ega någon talan; derföre hafva de med det ordet allena förbjudit en sådan inblandning. Det är: eljest ordet beskatlla, som bär är af vigt att rätt förstå. Det betyder pålägga skatter och det betyder åtaga sig skatter; månne det icke också kan betyda besluta om skatter, förordna om skatter? Af de tvänne förstnämnda bemärkelserna kan endast den sednare här komma i fråga, och denna synes vara antagen af dem som mena att Rikets Ständer endast ega att bevilja och anslå, ej att afskaffa och indraga. Men då det der att sig deskatta kallas Svenska folkets urgamla rättighet, så måste man väl tillstå att, i fall nyssnämnda bemärkelse antages, det är en temligen skröplig rättighet som grundlagen här velat garantera Svenska folket, en rättighet, som intet folk lär aflundas, ty att bevilja nya skatter bar väl just icke någonsin ansetts så synnerligen hugneligt och afundsvärdt: det är en förmån som ingen regering lär någonsin vägra sitt folk, ty nog bafva regeringarne befunnits beredvilliga att emottaga, bara folken varit beredvilliga att gifva. Kanske är Erik den heliges exempel det enda, som kan citeras på motsatsen. Det torde således till en början medgifvas, att den der rättigheten att sig beskatta måste betyda icke blott rättighet att bevilja, utan ock att afslå. Så långt torde vi nu alla vara ense. Svenska folket skulle således här ega samma rättighet, som i afseende på stiftandet af allmän lag, nemligen att dess bifall fordras till regeringens proposition, om den skall blifva gällande. Men hvarföre står här då det der ordet allena, hvarföre undantagas i 75 Riksdagsordningen, som bestämmer hvilka mål fordra Konungens och Ständernas samtycke, just de mål som röra beskattningen och de SS, som handla härom? Innebär ö7 S R. F. endast den meningen, att Konungen ej kan utan Rikets Ständers samtycke pålägga någon ny skatt, då är den alldeles öfverflödig, ty detta innehålles i 73 . Skulle denna satts ändtligen för bättre minne skull tvänne gånger inskärpas, så hade väl ö7 fått denna ordalydelse: Ej må Konungen ny skatt pålägga utan Rikets Ständers samtycke vid allmän Riksdag. Vi befinna oss således ännu i bryderi om betydelsen af det der ordet beskatta. Men månne icke grundlagen sjelf gifver någon ledning, någon antydning buru det skall tolkas? I hvad ordning och på hvad sätt är det som Grundlagen föreskrifver att denna beskattningsrätt skall utöfvas? Enligt 30 Riksdagsordningen åligger det StatsUtskottet att utröna, pröfva och föreslå det som till Statsoch Riksgäldsverkens behof erfordras sedan nödiga indragningar och besparingar blifvit iakttagne.. Hvad är det: nu som skall indragas? Icke kanj det väl vara löner anslagna åt statens embets-. män; sådant vore orättvist. Men hvilka in-: dragningar och besparingar kunna vara nödi-! gare än de af statsutgifter, som befinnas skad-! iga, äro eller blifvit bårdt tryckande och skö-: igen kunna försvinna eller utbytas mot andra? i Skulle StatsUtskottet ingen vidare befattning: ga med de ordinarie inkomsterna än att tagal: beräkning den summa de inbringa, då vore:! iet väl tillräckligt, att denna summa för det-l:! samma uppgålfves.. Men nu heter det att Koungen skall för detta Utskott låta uppvisaj: statsverkets tillstånd i alla dess delar till in-: somster och utgifter, fordringar och skulder.: Utskottets pröfningsrätt måtte således icke in-4 kränka sig blott till utgifterna, utan sträcka :t ig äfven till inkomsterna: båda delarne måste! nbegripas i det der ordet m,statens regle-!! anden. Och när nu Utskottet inkommer tilll: Rikets Ständer med en statsreglering, deri en ! nkomst-titel föreslås till indragning, — det!s nåste väl åtminstone medgifvas, att ingen la-s .ens bokstaf förhindrar eller förbjuder att före-i lå något sådant — buru skall ett sådant måls lå bebandtas? Jo, derom lemnar 69 8 R. F. vw n tydlig och klar föreskrift; men der nämnes c j ett ord om behofvet af någon kunglig be-le sräftelse; denna är tvärtom i 75 RB. O.!! ittryckligen undantagen från de rål, som for-!s Ira en slik bekräftelse. Den omtvistade 57 Gi I. F. kan således ingenting annat innebära än! tt Rikets Ständer ega att å allmän Riksdags lena bestämma statens både inkomster och ll 1tgifter, allena. besluta om skatterna, allena afsöra mål som röra beskattningen. Grundlagens!i