uatn Cna Or:on, JONIOru mMca andra, OCH lOIKRIiassetna sins emoalian, kan, på sätt jag i ett annat yttrande vid denna Riksdag sökt bevisa, folkökningen vara ett resultat just af raka motsatsen mot växande national-förmögenhet, ja, af en under frånvaro af allt sådant välstånd, som leder till beräkning, måttlighe: och försigtighet, ohejdad, af ingen upplysning, ingen refloxionsförmåga, ingen annan än sinlig sjutniog, kapabel pauperism. National-rikedom och välstånd är dessutom alldeles icke ett och detsamme. Ioom en nation kan finnas en tillräckligt stor massa af rikedom och produktions-förmå23, men om man icke tillsett, huruvida lagarne äro ändamålsenliga för kapitalernas i naturlig väg skeende fördelning, sllt som de produceras, så förråder man alltför mycken okunnighet vid bestämmandet af skattebeloppen, om man tror, att en lika rik stat, med en någerlunda lika fördelad förmögenhet, får tjena till mönster, hvarefser dena förstnämnde, om också lika rik och till befolkningen lika stor, kan uthärda lika beskattning, då t. ex. en liten del blott äger myckst och resten eller de så kallade proletärer mindre än intet. Orsaken till misstaget ligger deri, att de rika, som väl tåla beskattning, kommer man icke åt, emedan förmögenheten ofta, då dena är stor, är af beskaffenhet att kunna döljas; hvaremot deras, som är synlig i de mindre näringarne, alltid faller under händerna. Hvrartill tjenar det då, att kalkylera Sverges förmåga att bära skatter efter dess folkmängd, i förhållande till andra länders, med mindre vidsträckt jordyta, med jemnare befolkning och till industriella biförtjenster jemto åkerbruket, mera fördelaktigt placerade invånare? Icke ens med den Norska kan Sverges folkmängd i det hela jemföras. Hvem känner icke, att det är fiskerlerna, sjöfarten och till en del trädlasthandeln, som hos brödrafolket alstrat tillväxt i förmögenhet, ja, som också nästan ensamme uppbära beskattningen genom tullintrader, och att det är endast sedan jordbruket blifvit nära nog skattefritt, som detta sednare repat sig i Norge? Hvem inser icke, att det är alldeles tvertom här i landet; ja, så vida värre, att det är här endast undantagsvis någon bland de rikaste köpmännen, som genom licencer och monopoler samt extra spekulationer, kunna förvärfva rikedom, under det småhandlare, så i sjöstäder som uppstäder, med få undantag, arbeta på undergång? Att ibland vår tjenstemanna-personal det är samma förhållarde, nemligen en alltför ojemn distribution, så att de högsta taga lejonparten, under ringa arbete, emedan de lägre hafva skål att klaga öfver alltför knapp och beskattad aflöning; att dessutom ingen aflöning kan förslå, om befallning eller exempel föranleda till prål och prakt, dyra och ständigt förändrade uniforms-prydnader, o. 8. Vv. Lika oriktigt och förvillande, som jemförelsen är med andra länder, är den af Förf. anställda, om förhållandena ifrån 4696, och ifrån perioden af Finlands förlust, med de nuvarande. Förhållandet är, att det icke finnas några förhållanden, af hvilka man i denna väg, utan att biottställa sig för de största sofismer — hvilka jag trodde skulle vara försvunna med den historiska skolan — kan draga slutsatser till hvad som är lagom beskattning. Problemet vore väl, att få reda på detta lagom, men historien vet icks att berätta, om skatterna, vid de uppgifaa perioderna, voro lagom, och om de äfven kunde det, så blir slutsatsen snarare den, att vi måste försätta oss tillbaka. i det dåvarande status guo, än att nu, under förändrade anspråk hos alla folkklasser, genom en stigande civilisation, skatterna kunna och böra vara lika stora. Hr v. H. torde häraf se, att om jag än förlitar mig på riktighsten af hens historiska siffror, så verka de på min öfvertygelse, såsom vore de endast nollor. Att jag för öfrigt, äfven i Hr v. Hartmansdorffs beräkningar, skulle få se vexelkursen åberopas, väcker hos mig besynnerliga reflaxjioner. Men dessa torde vara bäst gömma hos mig sjelf, tilldess jag vid en kommands Riksdeg får läsa Her Bankofullmäktiges berättelse. Med ett ord, beskattnings-lärans theori, den hemtas nvarken ur häfderna eller vexelkontrollörens rapporter. Den är byggd på den allmänna känslan för rätt och billighet, som bjuder att låta en hvar få behålla ef sitt egna förvärfvade, så mycket som möjligt, och allt hvad som icke för det allmänna tarfvas. I tillämpningen af theorien fordras framför allt att noga känna orternas rörelse och ekonomiska ställning för närvarande, samt att klokt bedöma olikheterna. Sverges befolkning får ej i beskattningsväg skäras öfver en kam. Den delen deraf, som kan anses passligt förmögen, måste skonas, emedan den så ofta måste anlitas, för att gifva undsättning åt sina nomadiska medborgare, hvilka egentligen torde utgöra den starkast prokreativa delen. Om välståndet i vissa provinser onekligen tilitagit, så bar de: åter, så långt jag kan minnas tillbaka, varit i andra stationärt och i somliga tillbakagående. Att med fullkomlig rättvisa utjemna detta förhållande med beskattningen, är omöjligt; men deraf följer icke, att man får beskatta äfven de fattigare så mycket, som de förmögnare tåla, utan att man fast hellre får unna de förmögnare få behålla något af sitt möjliga öfverflöd. Örfverflöd finnes dessutom hos ett jemförligt ringa antal, dem man icke åtkommer, och, ifall man det gjorda, skulle flere af dem draga hädan från ett land, der föga säkerhet finnes till stadig ekonomisk förkofran på ärlig väg och der den personliga säkerheten (förr större här än i något annat) börjar synbarligen deklinera, antydande på moralisk sjukdom, som dess läkare ännu icke synas förstå. Måtte derföre de, som nu fått tömmarne, för att styra beskattnings-machineriet, något sansa sig, innan de köra lastkärran djupare ned, än att åter de förmå uppdraga den. Med siffror må ingen längre, än till en viss grad, försöka visa den, som vet sig vara utarmad, att han är rik; man kan blifva mätt på siffror och fra-1 ser, men denna mätthet efterföljes af en egen art hunger, hvilken icke så lätt stillas. — Sat sapienti! Men tillgångar finnas, säger man. Än sen då, fcågar jag. År det sagdt, att de derföre skola gifvas till spillo. Visa o8s, att ugifter äro nödiga, nyttiga, och de skola.då,-åtminstone af mig, anses oundgänglige. Detta ar enda och rätta bevisningssättet, fastän man derigenom icke så summariskt kommer till stora ansiag på förtroende i de delar, der man icko kan bedöma förhätlandena och änpu mindre der man uppenbarligen finner, att anspråken äro öfverdrifna.n ————