uatn Cna Or:on, JONIOru mMca andra, OCH lOIKRIiasset-
na sins emoalian, kan, på sätt jag i ett annat ytt-
rande vid denna Riksdag sökt bevisa, folkökningen
vara ett resultat just af raka motsatsen mot växan-
de national-förmögenhet, ja, af en under frånvaro
af allt sådant välstånd, som leder till beräkning,
måttlighe: och försigtighet, ohejdad, af ingen upp-
lysning, ingen refloxionsförmåga, ingen annan än
sinlig sjutniog, kapabel pauperism. National-rike-
dom och välstånd är dessutom alldeles icke ett och
detsamme. Ioom en nation kan finnas en tillräck-
ligt stor massa af rikedom och produktions-förmå-
23, men om man icke tillsett, huruvida lagarne äro
ändamålsenliga för kapitalernas i naturlig väg ske-
ende fördelning, sllt som de produceras, så förrå-
der man alltför mycken okunnighet vid bestämman-
det af skattebeloppen, om man tror, att en lika rik
stat, med en någerlunda lika fördelad förmögenhet,
får tjena till mönster, hvarefser dena förstnämnde,
om också lika rik och till befolkningen lika stor,
kan uthärda lika beskattning, då t. ex. en liten
del blott äger myckst och resten eller de så kal-
lade proletärer mindre än intet. Orsaken till miss-
taget ligger deri, att de rika, som väl tåla beskatt-
ning, kommer man icke åt, emedan förmögenheten
ofta, då dena är stor, är af beskaffenhet att kunna
döljas; hvaremot deras, som är synlig i de min-
dre näringarne, alltid faller under händerna. Hvrar-
till tjenar det då, att kalkylera Sverges förmåga att
bära skatter efter dess folkmängd, i förhållande till
andra länders, med mindre vidsträckt jordyta, med
jemnare befolkning och till industriella biförtjen-
ster jemto åkerbruket, mera fördelaktigt placerade
invånare? Icke ens med den Norska kan Sverges
folkmängd i det hela jemföras. Hvem känner ic-
ke, att det är fiskerlerna, sjöfarten och till en del
trädlasthandeln, som hos brödrafolket alstrat till-
växt i förmögenhet, ja, som också nästan ensamme
uppbära beskattningen genom tullintrader, och att
det är endast sedan jordbruket blifvit nära nog
skattefritt, som detta sednare repat sig i Norge?
Hvem inser icke, att det är alldeles tvertom här i
landet; ja, så vida värre, att det är här endast un-
dantagsvis någon bland de rikaste köpmännen, som
genom licencer och monopoler samt extra speku-
lationer, kunna förvärfva rikedom, under det små-
handlare, så i sjöstäder som uppstäder, med få un-
dantag, arbeta på undergång? Att ibland vår tjen-
stemanna-personal det är samma förhållarde, nem-
ligen en alltför ojemn distribution, så att de hög-
sta taga lejonparten, under ringa arbete, emedan
de lägre hafva skål att klaga öfver alltför knapp
och beskattad aflöning; att dessutom ingen aflöning
kan förslå, om befallning eller exempel föranleda
till prål och prakt, dyra och ständigt förändrade
uniforms-prydnader, o. 8. Vv. Lika oriktigt och för-
villande, som jemförelsen är med andra länder, är
den af Förf. anställda, om förhållandena ifrån 4696,
och ifrån perioden af Finlands förlust, med de nu-
varande. Förhållandet är, att det icke finnas några
förhållanden, af hvilka man i denna väg, utan att
biottställa sig för de största sofismer — hvilka jag
trodde skulle vara försvunna med den historiska
skolan — kan draga slutsatser till hvad som är
lagom beskattning. Problemet vore väl, att få reda
på detta lagom, men historien vet icks att berätta,
om skatterna, vid de uppgifaa perioderna, voro la-
gom, och om de äfven kunde det, så blir slutsat-
sen snarare den, att vi måste försätta oss tillbaka.
i det dåvarande status guo, än att nu, under för-
ändrade anspråk hos alla folkklasser, genom en sti-
gande civilisation, skatterna kunna och böra vara
lika stora. Hr v. H. torde häraf se, att om jag än
förlitar mig på riktighsten af hens historiska siff-
ror, så verka de på min öfvertygelse, såsom vore
de endast nollor. Att jag för öfrigt, äfven i Hr v.
Hartmansdorffs beräkningar, skulle få se vexelkur-
sen åberopas, väcker hos mig besynnerliga refla-
xjioner. Men dessa torde vara bäst gömma hos mig
sjelf, tilldess jag vid en kommands Riksdeg får lä-
sa Her Bankofullmäktiges berättelse. Med ett ord,
beskattnings-lärans theori, den hemtas nvarken ur
häfderna eller vexelkontrollörens rapporter. Den är
byggd på den allmänna känslan för rätt och billig-
het, som bjuder att låta en hvar få behålla ef sitt
egna förvärfvade, så mycket som möjligt, och allt
hvad som icke för det allmänna tarfvas. I tillämp-
ningen af theorien fordras framför allt att noga
känna orternas rörelse och ekonomiska ställning för
närvarande, samt att klokt bedöma olikheterna.
Sverges befolkning får ej i beskattningsväg skä-
ras öfver en kam. Den delen deraf, som kan an-
ses passligt förmögen, måste skonas, emedan den
så ofta måste anlitas, för att gifva undsättning åt
sina nomadiska medborgare, hvilka egentligen tor-
de utgöra den starkast prokreativa delen. Om väl-
ståndet i vissa provinser onekligen tilitagit, så bar
de: åter, så långt jag kan minnas tillbaka, varit i
andra stationärt och i somliga tillbakagående. Att
med fullkomlig rättvisa utjemna detta förhållande
med beskattningen, är omöjligt; men deraf följer
icke, att man får beskatta äfven de fattigare så
mycket, som de förmögnare tåla, utan att man fast
hellre får unna de förmögnare få behålla något af
sitt möjliga öfverflöd. Örfverflöd finnes dessutom
hos ett jemförligt ringa antal, dem man icke åt-
kommer, och, ifall man det gjorda, skulle flere af
dem draga hädan från ett land, der föga säkerhet
finnes till stadig ekonomisk förkofran på ärlig väg
och der den personliga säkerheten (förr större
här än i något annat) börjar synbarligen dekline-
ra, antydande på moralisk sjukdom, som dess lä-
kare ännu icke synas förstå. Måtte derföre de, som
nu fått tömmarne, för att styra beskattnings-machi-
neriet, något sansa sig, innan de köra lastkärran
djupare ned, än att åter de förmå uppdraga den.
Med siffror må ingen längre, än till en viss grad,
försöka visa den, som vet sig vara utarmad, att
han är rik; man kan blifva mätt på siffror och fra-1
ser, men denna mätthet efterföljes af en egen art
hunger, hvilken icke så lätt stillas. — Sat sapienti!
Men tillgångar finnas, säger man. Än sen då, fcå-
gar jag. År det sagdt, att de derföre skola gifvas
till spillo. Visa o8s, att ugifter äro nödiga, nyt-
tiga, och de skola.då,-åtminstone af mig, anses o-
undgänglige. Detta ar enda och rätta bevisnings-
sättet, fastän man derigenom icke så summariskt
kommer till stora ansiag på förtroende i de delar,
der man icko kan bedöma förhätlandena och änpu
mindre der man uppenbarligen finner, att ansprå-
ken äro öfverdrifna.n
————