bland ala. Upplöosnings- ioriattarens DCSKyYll-
ningar emot den oberoende pressen i Sverge,
är den måhända ändå försåtligast, att denna j
press hemtat sitt mönster från — Grewesmöh-
len: den man, mot hvilken snart sagdt alla
samtida författare, så i som utom tidningarne,
drogo till strids på lif och död!... Tidnin-
garne skulle således tagit till förebild en skrift-
ställare, hvars sätt att begagna tryckfriheten till-
fogat dem sjelfva deras svåraste lidande: in-
dragnings-makten! ... Tror då Upplösnings-
författaren, eller inbillar han sig kunna förmå
någon annan till den tron, att ingen insett hu-
ru välkommet det Grewesmöhlska smädelse-sy-
stemet var, just för tryckfrihetens fiender, och
huru de ingenting högre skulle önska, än detta
systems fortsättning, för att deri finna före-
vändningar till ytterligare kränkning af grund-
lagens helgd om tryckfriheten? Tror han, att
ingen anat något samband emellan Grewesmöh-
lens ihärdighet i detta system och dess ome-
delbara följd vid den beryktade Örebro-riksda-
gen? Att man glömt huru den landsförviste
lefde i Norge på en pension, och der skulle
kunnat tillbringa sin tid trefligt nog, om icke
Norrmännen skytt honom, derföre att de visste
hvad han uträttat mot sitt fäderneslands grund-
lagar?... Detta allt har man vetat: detta har
man icke glömt; fastän det kanske först är nn,
och måhända såsom följd af allehanda upplös-
nings-författares förgyllnvingsförsök, som de mör-
ka anslagen blifvit offentligen framdragna till
Svenska Folkets atlmännare kännedom. Under
innevarande Riksdag har taflan af vårt fäder-
neslands samhällslif sedan 4809 blifvit, måhän-
da för första gången, fullständigt afslöjad inför
Sverges represensation. Från den del af denna
tafla, som föreställer Riksdagen i Örebro, kun-
na vi ej åberopa någonting mer upplysande öf-
ver ifrågavarande ämne, än följande skildring ef-
ter Hr Thore Petre:
cEn enda politisk skriftställare, i nära förbund
amed en af Konungens Rådgifvare, hede, med den-
nes minne och vetskap, tillfogat tryckfriheten dju-
pa sår. Det var med en vanställd berättelse om
atryckfrihetens missbruk, grundad på denna sjelf-
askapade enstaka anledning, som Wetlerstedt nu, i
cKonungens namn, på ett för den lagbundna ord-
cnirgen kränkanda sätt, aflåckade Ständerna den
aaf Konungens Rådgifvare så ofta missbrukade in-
adragningsmakten. Konungen öfverlefda denna ka-
etastrof många år; men det föll aldrig Wetterstedt
I cin, att bereda uppfyllelse af det löfte om indrag-
aoingsmaktens återlemnande, han, å Konuagens väg-
nar, gifvit.
De prof på Upplösnings-författarens ärlighet
och sanningskärlek, vi nu anfört, torde såsom
vitsord för vårt omdöme vara tillräckligt upp-
lysande. Vi älska ej att relevera moraliska ly-
ten, och den som önskar flera exempel, måste
vi derföre bänvisa till sjelfva boken, uppslagen
på vinst och förlust.
Mindre stötande för läsarens rättskänsla är
Upplösnings-författarens täflan att visa insigter
och lärdom. För fullständighetens skull böra
vi äfven derpå anföra några profstycken.
Åberopandet i tid och otid af namn på ut-
märkta personer, särdeles med litterär ryktbar-
bet, är ett ofta nyttjadt medel att sjelf synas
lärd; Upplösnings-författaren bar ej åsidosatt
detsamma. Den läsare, som ej har sig bekant,
buru Jlättköpt detta lärdomsskimmer blir med
biträde al ett konversationslexikon, en biogra-
phie universelle, eller något dylikt orakel, skul-
le, vid första påseendet, af de många mnamnli-
storna öfver utländska Statsmän, astatsrättslära-
re, och tidningsförfattare, hvilkas yttranden el-
ler åtgärder Upplösnings-författaren åberopar,
lätt kunna gripas af en viss häpnad öfver den
boksynthet och sakkännedom, som derigenom
tyckes utbredd öfver bela verket. Häpnaden
nedstämmes likväl redan, när man vid en mnär-
mare granskning af dessa namnlistor finner sam-
ma förråd så ofta anlitade ånyo. Vissa namn
återkomma för 7:de, ja 40:de gången. Sålun-
da uppräknas, för att blott bålla oss till bo-
kens förra del, på s. XV, namnen Brougham
Mackintosh, Scheridan; s. XVII: Ancillon, Ben-
jamin Constant, Chatam, Chateaubriand, Fox,
Gentz, Mackintosh, A. Miller; s. 6 7: Ancillon,
Arndt, Benjamin Constant, Brougham, Burke,
Chateaubriand, Dupin, Erskine, Grattan,
Görres, Machintosh, Peel, de Pradt, Schmidt-
Phiselåeck, Sheridan, Thiers; s. 49: Brougham,
Burke, Cammiz, Fox, Mackintosh, Peel, Pitt,
Sheridan; s. 23: Brougham, Burke, Cammtz,!
Chatam, Erskine, Fox, Mackintosh, Peel, Pitt,
Sheridan; s. 24: Brougham, Haczlitt, Jeffrey,
Mockintosh;s. 32: Brougham, Burke, Canning,
Chatam, Eldon. Erskine, Fox, Peel, Pitt, She-
ridan; s. 35: Condillac, Condorcet, Mirabeau,!
Montesquieu, Necker, Raynal, Rousseau, Vol-
taire; s. 98: Brougham, Canning, Fox, Perier,
Pitt; s. 99: Addison, Brougham, Erskinc, Fox,
Graslan, Sheridan. Går man till sednare de;
ler, så träffar man redan i förtalet s. I: Ben-
jamin Constant, Brougham, Dupin, Gentz, Gör-
res, Thiers; s. IV: Benjamin Constant, Burke,
Chateaubriand, Gentz Guizot, Görres, och i
sjelfva texten bedrifves samma rörelse med en