bland ala. Upplöosningsioriattarens DCSKyYllningar emot den oberoende pressen i Sverge, är den måhända ändå försåtligast, att denna j press hemtat sitt mönster från — Grewesmöhlen: den man, mot hvilken snart sagdt alla samtida författare, så i som utom tidningarne, drogo till strids på lif och död!... Tidningarne skulle således tagit till förebild en skriftställare, hvars sätt att begagna tryckfriheten tillfogat dem sjelfva deras svåraste lidande: indragnings-makten! ... Tror då Upplösningsförfattaren, eller inbillar han sig kunna förmå någon annan till den tron, att ingen insett huru välkommet det Grewesmöhlska smädelse-systemet var, just för tryckfrihetens fiender, och huru de ingenting högre skulle önska, än detta systems fortsättning, för att deri finna förevändningar till ytterligare kränkning af grundlagens helgd om tryckfriheten? Tror han, att ingen anat något samband emellan Grewesmöhlens ihärdighet i detta system och dess omedelbara följd vid den beryktade Örebro-riksdagen? Att man glömt huru den landsförviste lefde i Norge på en pension, och der skulle kunnat tillbringa sin tid trefligt nog, om icke Norrmännen skytt honom, derföre att de visste hvad han uträttat mot sitt fäderneslands grundlagar?... Detta allt har man vetat: detta har man icke glömt; fastän det kanske först är nn, och måhända såsom följd af allehanda upplösnings-författares förgyllnvingsförsök, som de mörka anslagen blifvit offentligen framdragna till Svenska Folkets atlmännare kännedom. Under innevarande Riksdag har taflan af vårt fäderneslands samhällslif sedan 4809 blifvit, måhända för första gången, fullständigt afslöjad inför Sverges represensation. Från den del af denna tafla, som föreställer Riksdagen i Örebro, kunna vi ej åberopa någonting mer upplysande öfver ifrågavarande ämne, än följande skildring efter Hr Thore Petre: cEn enda politisk skriftställare, i nära förbund amed en af Konungens Rådgifvare, hede, med dennes minne och vetskap, tillfogat tryckfriheten djupa sår. Det var med en vanställd berättelse om atryckfrihetens missbruk, grundad på denna sjelfaskapade enstaka anledning, som Wetlerstedt nu, i cKonungens namn, på ett för den lagbundna ordcnirgen kränkanda sätt, aflåckade Ständerna den aaf Konungens Rådgifvare så ofta missbrukade inadragningsmakten. Konungen öfverlefda denna kaetastrof många år; men det föll aldrig Wetterstedt I cin, att bereda uppfyllelse af det löfte om indragaoingsmaktens återlemnande, han, å Konuagens vägnar, gifvit. De prof på Upplösnings-författarens ärlighet och sanningskärlek, vi nu anfört, torde såsom vitsord för vårt omdöme vara tillräckligt upplysande. Vi älska ej att relevera moraliska lyten, och den som önskar flera exempel, måste vi derföre bänvisa till sjelfva boken, uppslagen på vinst och förlust. Mindre stötande för läsarens rättskänsla är Upplösnings-författarens täflan att visa insigter och lärdom. För fullständighetens skull böra vi äfven derpå anföra några profstycken. Åberopandet i tid och otid af namn på utmärkta personer, särdeles med litterär ryktbarbet, är ett ofta nyttjadt medel att sjelf synas lärd; Upplösnings-författaren bar ej åsidosatt detsamma. Den läsare, som ej har sig bekant, buru Jlättköpt detta lärdomsskimmer blir med biträde al ett konversationslexikon, en biographie universelle, eller något dylikt orakel, skulle, vid första påseendet, af de många mnamnlistorna öfver utländska Statsmän, astatsrättslärare, och tidningsförfattare, hvilkas yttranden eller åtgärder Upplösnings-författaren åberopar, lätt kunna gripas af en viss häpnad öfver den boksynthet och sakkännedom, som derigenom tyckes utbredd öfver bela verket. Häpnaden nedstämmes likväl redan, när man vid en mnärmare granskning af dessa namnlistor finner samma förråd så ofta anlitade ånyo. Vissa namn återkomma för 7:de, ja 40:de gången. Sålunda uppräknas, för att blott bålla oss till bokens förra del, på s. XV, namnen Brougham Mackintosh, Scheridan; s. XVII: Ancillon, Benjamin Constant, Chatam, Chateaubriand, Fox, Gentz, Mackintosh, A. Miller; s. 6 7: Ancillon, Arndt, Benjamin Constant, Brougham, Burke, Chateaubriand, Dupin, Erskine, Grattan, Görres, Machintosh, Peel, de Pradt, SchmidtPhiselåeck, Sheridan, Thiers; s. 49: Brougham, Burke, Cammiz, Fox, Mackintosh, Peel, Pitt, Sheridan; s. 23: Brougham, Burke, Cammtz,! Chatam, Erskine, Fox, Mackintosh, Peel, Pitt, Sheridan; s. 24: Brougham, Haczlitt, Jeffrey, Mockintosh;s. 32: Brougham, Burke, Canning, Chatam, Eldon. Erskine, Fox, Peel, Pitt, Sheridan; s. 35: Condillac, Condorcet, Mirabeau,! Montesquieu, Necker, Raynal, Rousseau, Voltaire; s. 98: Brougham, Canning, Fox, Perier, Pitt; s. 99: Addison, Brougham, Erskinc, Fox, Graslan, Sheridan. Går man till sednare de; ler, så träffar man redan i förtalet s. I: Benjamin Constant, Brougham, Dupin, Gentz, Görres, Thiers; s. IV: Benjamin Constant, Burke, Chateaubriand, Gentz Guizot, Görres, och i sjelfva texten bedrifves samma rörelse med en