2 ND AE dem, som anmärkt bristerna. Den förra af dessa polemiska manövrer är i det föregående skärskådad. Det har dervid befunnits, att författaren bland profven på republikanska samhällsbrister isynnerhet anlitat de Nordamerikanska: legist-aristokratien, bankoredan, negerslafveriet, förföljelserna mot den röda befolkningen, m. m., och att han från dessa förskansningar dragit till bärnad, i allenastyrandets interesse, mot de republikanska pricciperna iallmäunhet, dem inberäknade, som oundvikligt måste tillhöra den konstitutionella monarkien. Hvad som häri är sanning, bar ej bordt af kritiken bestridas; vi hafva således ej förnekat det ondas tillvaro i de delar, som verkligen finnas; ej sökt betaga Författaren sin strategiska position derinom; vi hafva blott upplyst, ali denna position ej är belägen på Nordamerikanska Fristaternas verkliga sarmbällsgrund, utan så långtifrån den, och så långt inpå den gamla Europeiska absolutismens och arisiockratismens område, att hans utfall träffa dessas egna grundfästen, men icke dexr!; sanna Nordamerikanska sambhällsprincipen. Dessa utfall äro således, i polemiskt hänseende, utan betydelse. Författarens andra bevisningsmedel — invektiverna mot de Svenska samhällsbristernas framställare — återstår att betrakta. Det är här, som Författaren meddelar sin och sina principalers tanka om publiciteten cch publicisterna. Kund? frågan om dessas tillvaro eller frånvaro i Sverige afgöras derigenom att de omnämnas med bätskhet, förtal och misstydningar, ett par gånger på hvar sida i medeltal räknadt, så bade Författaren onekligen löst sitt problem; ty detta ständigt återkommande och med egna och andras hemgjorda nidvisor varierade tema uigör sjelfva uppränningen till hans arbete, eller de hela verket genomgående grundtrådarne, hvarpå de ymniga utländska lånen blifvit öfverlagda såsom inslag eller broderier. Någonting, som härvid tycks hafva legat Upplösnings-författaren) synnerligen om bjertat, är uttryckandet af ett visst koteris bekanta harm öfver bruket att kalla Tidningsförfattare Publicister. Han låter sällan denna benämning undfalla sig om Svenska Tidvingsförfattare, utan något förolämpande tillägg. Tvisten öfver namnets behörighet är väl i det hela af föga vigt, men ej heller svår alt afgöra, äfven om man antager, att Upplösnings-författaren öfversätter denna benämning riktigt med ordet uStatsrättslärare,, hvilket han upprepar vid alla möjliga tillfällen. Saken beror helt enkelt på följande fråga: Månne en författare, hvilken ganom föremålet för sitt skrifställeri tillhör någon viss bibliografisk klass, kan förflyttas i en annan derigenom, att bans uppsatser tryckas i en Tidning i stället för i en bok; och är det således bokbindaren, som bestämmer de litterära kategorierna, genom åtgärden att häfta böcker, men icke häfta tidningar? Frågan synes något enfaldig; men vållandet dertill är, som läsaren väl finner, icke vårt. Att föröfrigt afbandlingar i Statsrätt och Folkrätt (Jus publicum och gentium) nu allmängöras som oftast genom tidningar, vet hvar och en, och Upplösnings-författaren erkänner det sjelf. Om dylika ämnen fordom, då Machiavelli, Grotius, Hobbes, Puffendorff, Hume, Montesquieu, Vico, Voltaire, Rousseau författade, behandlades i höcker allenast, så var Orsaken den ganska ralurliga, att tidningar entingen alldeles icke funnos då, eller icke på den tiden voro nog spridda eller nog rymliga, för att tjena Hill orgaxer för någon publicistisk undersökning. Ena föga mindre väsendt!ig anledning dertill var den publik, för hvilken de äldre publicistiska författarne skrefvo. Den bestod egentligen af diplomater och statsmän, eller män ur den sambällsklass, som då nästan uteslutande tänkte på politik. Allt detta är sedermera förändradt. Tidningar finnas, för det första, och lemna derjemte tillräckligt utrymme för omständliga afhandlingar, i hvilka ämnen som heidst. Men dertill kommer vidare (och häri ligger den egentliga källan till kamarillans krokodiltårar öfver publicisterna i våra dagar): att politiska insigter behöfvas inom konstitutionella samhällen för alla medborgare, och ej blott för aristokratien: alt tidningarne söka tillfredsställa detta bebof: och att det utan dem ej skulle kunna tillfredsställas. Huru många bland dessa medborgare finnas icke, hvilkas öfriga bestyr vägra dem tid att läsa vidlyftiga publicistiska verk? Och huru många, hvilka för sitt kall, såsom representanter eller valmän, ej behölva vidsträcktare kunskaper i denna riktning, än, å ena sidan, kännedom af de facta, som komma i fråga vid en förestående diskussion, och, å den andra, af de satser ur statsrättsläran, som erfordras att riktigt bedöma dessa facta? Genom tidningarne kunna sådana facta och grundsatser allmängöras efter hand och just vid de tillfällen, då kunskapen derom som mest påkallas. De användas ock härtill i alla de län) För tydlighetens skull använda vi denna titel, hvilken Författaren nyttjar om sig sjelf, LL 28 adll mrs AnnA DÅ a ST Ja