2 ND AE
dem, som anmärkt bristerna.
Den förra af dessa polemiska manövrer är i
det föregående skärskådad. Det har dervid
befunnits, att författaren bland profven på re-
publikanska samhällsbrister isynnerhet anlitat
de Nordamerikanska: legist-aristokratien, bank-
oredan, negerslafveriet, förföljelserna mot den
röda befolkningen, m. m., och att han från dessa
förskansningar dragit till bärnad, i allenastyran-
dets interesse, mot de republikanska pricciperna
iallmäunhet, dem inberäknade, som oundvikligt må-
ste tillhöra den konstitutionella monarkien. Hvad
som häri är sanning, bar ej bordt af kritiken bestri-
das; vi hafva således ej förnekat det ondas till-
varo i de delar, som verkligen finnas; ej sökt
betaga Författaren sin strategiska position der-
inom; vi hafva blott upplyst, ali denna position
ej är belägen på Nordamerikanska Fristaternas
verkliga sarmbällsgrund, utan så långtifrån den,
och så långt inpå den gamla Europeiska absolu-
tismens och arisiockratismens område, att hans
utfall träffa dessas egna grundfästen, men icke
dexr!; sanna Nordamerikanska sambhällsprincipen.
Dessa utfall äro således, i polemiskt hänseende,
utan betydelse.
Författarens andra bevisningsmedel — invek-
tiverna mot de Svenska samhällsbristernas fram-
ställare — återstår att betrakta. Det är här,
som Författaren meddelar sin och sina princi-
palers tanka om publiciteten cch publicisterna.
Kund? frågan om dessas tillvaro eller frånvaro
i Sverige afgöras derigenom att de omnämnas
med bätskhet, förtal och misstydningar, ett par
gånger på hvar sida i medeltal räknadt, så ba-
de Författaren onekligen löst sitt problem; ty
detta ständigt återkommande och med egna och
andras hemgjorda nidvisor varierade tema ui-
gör sjelfva uppränningen till hans arbete, eller
de hela verket genomgående grundtrådarne,
hvarpå de ymniga utländska lånen blifvit öfver-
lagda såsom inslag eller broderier.
Någonting, som härvid tycks hafva legat Upp-
lösnings-författaren) synnerligen om bjertat, är
uttryckandet af ett visst koteris bekanta harm
öfver bruket att kalla Tidningsförfattare Publi-
cister. Han låter sällan denna benämning und-
falla sig om Svenska Tidvingsförfattare, utan nå-
got förolämpande tillägg. Tvisten öfver nam-
nets behörighet är väl i det hela af föga vigt,
men ej heller svår alt afgöra, äfven om man an-
tager, att Upplösnings-författaren öfversätter
denna benämning riktigt med ordet uStatsrätts-
lärare,, hvilket han upprepar vid alla möjliga
tillfällen. Saken beror helt enkelt på följande
fråga:
Månne en författare, hvilken ganom föremå-
let för sitt skrifställeri tillhör någon viss bib-
liografisk klass, kan förflyttas i en annan der-
igenom, att bans uppsatser tryckas i en Tid-
ning i stället för i en bok; och är det således
bokbindaren, som bestämmer de litterära kate-
gorierna, genom åtgärden att häfta böcker, men
icke häfta tidningar?
Frågan synes något enfaldig; men vållandet
dertill är, som läsaren väl finner, icke vårt.
Att föröfrigt afbandlingar i Statsrätt och Folk-
rätt (Jus publicum och gentium) nu allmän-
göras som oftast genom tidningar, vet hvar och
en, och Upplösnings-författaren erkänner det
sjelf. Om dylika ämnen fordom, då Machia-
velli, Grotius, Hobbes, Puffendorff, Hume, Mon-
tesquieu, Vico, Voltaire, Rousseau författade,
behandlades i höcker allenast, så var Orsa-
ken den ganska ralurliga, att tidningar en-
tingen alldeles icke funnos då, eller icke på
den tiden voro nog spridda eller nog rym-
liga, för att tjena Hill orgaxer för någon
publicistisk undersökning. Ena föga mindre
väsendt!ig anledning dertill var den publik,
för hvilken de äldre publicistiska författarne
skrefvo. Den bestod egentligen af diplomater
och statsmän, eller män ur den sambällsklass,
som då nästan uteslutande tänkte på politik.
Allt detta är sedermera förändradt. Tidningar
finnas, för det första, och lemna derjemte till-
räckligt utrymme för omständliga afhandlingar,
i hvilka ämnen som heidst. Men dertill kom-
mer vidare (och häri ligger den egentliga käl-
lan till kamarillans krokodiltårar öfver publi-
cisterna i våra dagar): att politiska insigter
behöfvas inom konstitutionella samhällen för
alla medborgare, och ej blott för aristokra-
tien: alt tidningarne söka tillfredsställa detta
bebof: och att det utan dem ej skulle kunna
tillfredsställas. Huru många bland dessa med-
borgare finnas icke, hvilkas öfriga bestyr vä-
gra dem tid att läsa vidlyftiga publicistiska
verk? Och huru många, hvilka för sitt kall,
såsom representanter eller valmän, ej behölva
vidsträcktare kunskaper i denna riktning, än,
å ena sidan, kännedom af de facta, som komma
i fråga vid en förestående diskussion, och, å
den andra, af de satser ur statsrättsläran, som
erfordras att riktigt bedöma dessa facta? Ge-
nom tidningarne kunna sådana facta och grund-
satser allmängöras efter hand och just vid de
tillfällen, då kunskapen derom som mest på-
kallas. De användas ock härtill i alla de län-
) För tydlighetens skull använda vi denna ti-
tel, hvilken Författaren nyttjar om sig sjelf,
LL 28 adll mrs AnnA DÅ a ST Ja